jag har världens sjukaste beroeende. Sen några år tillbaka när min psykiska ohälsa ledde till självmordstankar/ försök så medföljde en rad omhändertagande av polis. LPT
jag hatade att bli omhändertagen eftersom att det innebar att jag blev tvingad till psykiatriakuten. Det värsta stället på jorden om man frågar mig. Men efter några gånger så upplevde jag att min ångest gick ner pågrund av den uppståndelsen som blev utav ett sådant dramatiskt omhändertagande. Jag kände någon form av kick av att bli hörd och av människor som verkligen ville hjälpa, till skillnad på personalen i vården som har tröttnat på sitt jobb.
Jag började bli beroende av behandlingen jag fick utav polis/ ordningsvakter samt räddningstjänst. Dom brydde sig, dom kom som räddare i nöden när de va illa. Ljudet av syrenerna förknippades med att en tyngd försvann från mina axlar.
Idag har jag inte dessa beteenden att aggera på självmordstankar. Men beroendet av känslan jag just beskrivit finns kvar. Jag förstår inte varför. Men jag kan ofta längta efter den befriande känslan jag fick när syrenerna närmade sig och jag visste att det var mig dom var påväg till. Detta beroendet stör mig idag, gör mig galen faktiskt. Jag kan må bra, men se ett uttryckande polisfordon och önska att jag var sämre bara för att jag behöver adrenalinet kicken gav mig.
Fan att livet ska vara så komplicerat.
