Hem > Forum > Skam > Mitt sjuka självskadebeteende

Mitt sjuka självskadebeteende

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Jag har nog världens konstigaste självskadebeteende, och jag förstår inte logiken bakom det heller men de plågar mig ofta.

    När jag får stark ångest så känner jag mig värdelös och vill bara ge upp. Jag släpper kontrollen helt och går ut och beter mig väldigt märkligt. Lägger mig rakt på marken oavsett väder. Sitter alldelses för nära vägen, går på en motorväg eller står på en bro som om jag är redo att hoppa. Jag blir tom inombords. Ser ingen, hör ingen. Fören polisen anländer. När jag hör att jag ska bli omhändertagen enligt vårdlagen blir jag svårhanterlig. Vill ingenting vill bara bort, fly från mig själv. Jag blir belagd med fängsel och förd till sjukhus.

    Detta är vad jag anser vara mitt självskadebeteende. Något jag inte kan sluta med, och något som ger mig skam eftersom jag ständigt skämmer ut mig själv när jag gör så. Men ändå får jag behovet att göra det igen och igen.

    Som när en alkoholist behöver dricka, eller någon behöver ta droger eller när andra behöver skära sig. Detta har jag och jag vet inte hur jag ska bli av med det. Det var längesedan sist, men behovet finns där och tankarna omkring de.

    Känner mig som ett freak!

     

     

    Jag har nog världens konstigaste självskadebeteende, och jag förstår inte logiken bakom det heller men de plågar mig ofta. När jag får stark ångest så känner jag mig värdelös och vill bara ge upp. Jag släpper kontrollen helt och går ut och beter mig väldigt märkligt. Lägger mig rakt på marken oavsett väder. Sitter alldelses för nära vägen, går på en motorväg eller står på en bro som om jag är redo att hoppa. Jag blir tom inombords. Ser ingen, hör ingen. Fören polisen anländer. När jag hör att jag ska bli omhändertagen enligt vårdlagen blir jag svårhanterlig. Vill ingenting vill bara bort, fly från mig själv. Jag blir belagd med fängsel och förd till sjukhus. Detta är vad jag anser vara mitt självskadebeteende. Något jag inte kan sluta med, och något som ger mig skam eftersom jag ständigt skämmer ut mig själv när jag gör så. Men ändå får jag behovet att göra det igen och igen. Som när en alkoholist behöver dricka, eller någon behöver ta droger eller när andra behöver skära sig. Detta har jag och jag vet inte hur jag ska bli av med det. Det var längesedan sist, men behovet finns där och tankarna omkring de. Känner mig som ett freak!

     

    Nej jag tänker faktiskt inte alls att du är ett freak. Jag ser en person som av olika anledningar plågas av en stark ångest (och som många av oss vet är en outhärdlig känsla). Jag tror att en vanlig orsak kan vara att man tryckt undan massa olika känslor, till slut blir det för mycket och hjärnan kokar över. Denna ångest blir alldeles för stark så att du inte kan tänka klart, hjärnan funkar inte och du gör ett beteende som du inte annars hade gjort. På något sätt vill du reducera ångesten kanske, och genom att göra så här så får du någon slags hjälp i stunden? Dvs komma till sjukhus. Låter som att du skulle må bra av någon mer långsiktig hjälp som kan underlätta för dig att inte hamna i dom här situationerna. Ta hand om dig!

    Trådstartaren

    Tack så mycket! Detta hjälpte. Skönt att någon kunde se någon form av logik i det hela. Känner igen mig i det du sa om att jag knuffar undan känslor och tankar så att det till ett senare tillfälle blir övermäktigt för mig och det kokar över som du sa. Det var nog rätt på pricken.

    Dock är de inte sjukhuset som hjälper mig, där brukar det bara bli jobbigt, och dom har aldrig riktigt hjälpt eller förstått mig. Därför jag brukar bli bråkig och svårhanterlig för polisen, vilket tvingar dom att sätta fängsel på mig, för jag vill verkligen inte dit. Men kan väl erkänna att jag känt en liten lättnad när dom väl fått fast mig sådär. Jag tror väl kanske att det är känslan av att fly från kontroll eller att lämna ifrån sig den som är det som bedövar ångesten. Känslan av att inte riktigt bry sig om vad man gör, hur de ser ut eller va de har för konsekvenser.

    Tack så mycket! Detta hjälpte. Skönt att någon kunde se någon form av logik i det hela. Känner igen mig i det du sa om att jag knuffar undan känslor och tankar så att det till ett senare tillfälle blir övermäktigt för mig och det kokar över som du sa. Det var nog rätt på pricken. Dock är de inte sjukhuset som hjälper mig, där brukar det bara bli jobbigt, och dom har aldrig riktigt hjälpt eller förstått mig. Därför jag brukar bli bråkig och svårhanterlig för polisen, vilket tvingar dom att sätta fängsel på mig, för jag vill verkligen inte dit. Men kan väl erkänna att jag känt en liten lättnad när dom väl fått fast mig sådär. Jag tror väl kanske att det är känslan av att fly från kontroll eller att lämna ifrån sig den som är det som bedövar ångesten. Känslan av att inte riktigt bry sig om vad man gör, hur de ser ut eller va de har för konsekvenser.

    Ja, ibland behöver man någon som kan se på ens situation utifrån! Man blir så lätt instängd i sina egna tankar tycker jag, speciellt när det finns ångest/depression i bakgrunden. Jag vet att det är svårt, men försök om du kan att vara lite mindre hård mot dig själv. Jag tror säkert det finns förklaringar till hur du mår och ditt beteende som ligger utanför dig? Det jag tänker är verkligen bara någon som har/har haft det tufft och inte fått hjälp med det, inte att det skulle vara något fel på dig!

    Intressant att det är just det där med att få släppa kontrollen som reducerar din ångest. Vad tror du det handlar om? Om du förstår den grejen lite bättre så kanske det underlättar att stoppa dig själv innan du hamnar i den där situationen som du beskriver?

    Trådstartaren

    Tack!

    Jag vet inte riktigt varför det är så! Jag tror väl bara att jag känt en enorm börda när jag mår/mått så dåligt att jag inte ser någon annan väg än självmord, men ändå inte klarat av eller vågat agera utifrån den tanken. Att ha den slutsatsen redan att det är hopplöst och veta om att den mest akuta hjälpen som erbjuds i dessa lägen (vilket är psykiatri akuten på sjukhuset) inte hjälper alls. Att man då bär på ett beslut hur man ska gå tillväga. Kommer jag skada mig själv eller inte? Kommer det jag gör mot mig själv i sin tur leda till att andra lider? Det är tunga tankar jag gått med under lång tid.

    Sen min ångest är mycket speciell. Inombords känner jag mig som ett hysteriskt djur när jag mår som värst. River sönder och kastar allt i min väg, skriker och sparkar och det ända som kan få mig att slappna av är om någon brottar ner mig och håller fast mig. Men på utsidan i detta skedet så är jag ganska tyst och lugn, allt de där är bara något jag känner på insidan. Så ingen reagerar.

    Så på ett sätt får jag vad jag behöver när jag blir omhändertagen av polis. Dom tar ifrån mig ansvar över vad som kommer hända med mig den närmsta tiden, dom behöver också ta ett ordentligt tag och belägga mig med fängsel eftersom jag vägrar åka till sjukhus och är därför svårhanterlig. Där får jag den där nerbrottningen och den begränsade rörligheten som lindrar min ångest. Jag tror att det är därför!

    Men jag förstår inte varför jag känner behov av det. Att det känns som en drog för mig. Ett beroende, det är det som jag tycker låter så konstigt och får mig att känna mig knäpp. Man borde inte ha behov av sånt! Nu har detta inte hänt på ca 10 månader. Men får tankar på det då och då!

    Anledningen för att jag ser de som ett självskadebeteende är väl också för att jag mår bättre nu än vad jag gjort länge, men vill ibland tillbaka till de sämre när allt sånt här hände ofta. Mest för att man trivs med de man är van vid, det är betydligt svårare att kämpa och att vara stark än att lägga sig ner och ge upp.

     

     

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.