Mitt liv i skam

Hej Mind och alla som är här för att läka tillsammans. Här är de händelser i mitt liv som givit mig skam och på så sätt fick mig att stanna i min själsliga växt.

1. När jag var två år fick jag en sjukdom som heter epiglotit, som är en iflamation på struplocket. Jag var väldigt nära att dö. Jag fick slangar genom min näsa för att kunna andas. Dock ville jag ta bort slangarna så jag revbort dom. Men då band läkarna mina små armar med gasbinda så jag inte skulle rivabort  de livsuppehållande slangarna. Jag låg bunden på sjukhuset i två dagar, ensam. Detta var min första riktiga separation från mina föräldrar. Jag har inte explicita minnen av denna händelse, men det har kommit fram kroppsliga och psykiska minnen i min psykoanalys.

2. När jag var tre år skulle jag få en lilla syster. Medan min mamma skulle föda åkte jag med min moster till och hennes man till min mormor och morfars landställe. När jag skulle säga “Hej då” till mina föräldrar var det som att jag var låst, både utåt och inåt. Jag kunde inte säga “Hej då” utan frös fast på trottoaren. Jag var så arg och skämdes för att jag inte fick vara med när min syster skulle födas.

3. Jag brukade kissa på mig när jag var liten. Jag låg alldeles ensam i mitt kiss i mitt pojkrum och var rädd för att pappa skulle komma in och skrika på mig. Jag vet att min mamma bad min pappa att inte skälla på mig när jag kissat på mig. Men han lyssnade inte. Jag har mått så dåligt av detta.

4. När jag var liten gick jag på dagis. Där hade jag panikångest för att mina föräldrar inte fanns tillhands. Jag var så arg på världen att jag ville döda alla. Vilket jag gjorde i mitt inre. Detta har givit mig mycket skamkänslor, dels att jag blev övergiven men dels också för mitt inre våld.

5. När jag var fem år skulle jag opereras för något, minns inte vad. Men jag skulle i alla fall sövas med etergas. Jag vägrade att sövas. Jag hade ju varit nära att dö bara tre år tidigare. Men läkarena tvingade mig. Jag minns hur jag satt i min pappas knä medan en läkare satte på mig en svart gasmask. Jag bet ihop med gasen sakta åkte in i mina lungor. Jag vägrade att “dö”, släppa taget. Jag satt där och var mordiskt arg och kände hur livet sakte gled ifrån mig. När jag vaknade var jag som en annan människa. Jag hade förändrats. Och jag kunde inte släppa fram den lilla arga rädda pojken. Jag var på ett sätt död inombords.

6. Jag har judisk påbrå. Min pappa är jude. Min mamma är det inte. Men detta var inte något vi pratade om hemma. Min pappa har varit med om antisemitska händleser när han var liten så han ville gömma sin judiska identitet. Han ville dock att jag skulle omskäras när jag föddes. Min mamma gick med på det. Och jag har egentligen inget problem med att vara omskuren, problemet är den tystand kring min varför jag är omskuren. Vi firade inga judiska högtider hemma. Detta gjorde att jag kände väldigt stor skam.

7. Mina föräldrar begick fysiska övergrepp på mig när jag var liten. Det var på vårt landställe. Jag har själv inga minnen av det, förutom drömmar och det som kommit upp i min psykoanalys. Det finns vittenen dock. Mina kusiner och deras familj bodde i samma hus som min familj. De såg vad som hände. Men gjorde inget. Detta har försatt mig i ett traumatiskt inre kristillstånd, som gjort mig självmordsbenägen och känt mig så äcklig att jag velat sjunka igenom marken av skam.

8. När jag var 16 år skilde sig mina föräldrar. Det var en jobbig skilsmässa, dels för att min mamma hade träffat en ny bakom pappas rygg. Det var jag som kom på mamma. När mamma flyttade ut fick jag massa bölder i ansiktet. Dessa bölder var fulla med var och blod. Jag kände mig så ful och äcklig att jag inte kunde gå till skolan när jag hade dessa bölder. Jag sjönk ner i panikångestmörker.

9. Jag har levt ensam i över 20 år. Jag har haft relationer. Men aldrig bott med någon i mer än 8 månader. Jag har inte fungerat som “vanliga” människor. Jag känner väldigt stor skam inför detta. Som att jag inte duger och ingen vill vara med mig. Men det är jag som inte kunnat vara med mig.

10. Jag fick en Borderlinediagnos 2010. Detta blev även det en orsak till skam. Visst det var bra att jag fick ett “namn” på mina inre känslor. Men det blev ytterligare en sak som gjorde att jag inte var som andra.

Det var tio punkter om de händelser i mitt liv som givit mig skam. Tack för att ni lyssnade.

Men nu är du vuxen och har ett val. Det är fruktansvärt att behöva skämmas för saker som ligger utanför din egen makt att göra något åt eller tänker jag fel.

Så jag har en fråga; Vad skulle du kunna göra idag för att bli stolt över dig själv?