Min vardag är full av ångest, dömande tankar, övervägande av självmord eller egna funderingar av mina mediciner, men ändå så är det värsta jag vet känslan av att känna skam och skuld. Bara en sån liten grej som att min sambo blir besviken om jag inte orkar göra hans frukost när jag kommer hem från jobbet kan sticka hårt som en kniv i bröstet. För jag måste alltid vara alla till lags, göra alla nöjda. Oavsett vad det får bekosta mig. Förra veckan hade jag min mens, och för mig så innebär det att jag blir 10x värre. Jag får känslor av att jag inte duger till något och jag får ett tvångsbeteende att agera suicidalt på allmän plats. Jag var långt ute på tågperonger, eller ännu längre där man inte får gå, övervägde hur det skulle vara att bara bli av med alla problem på ett ögonblick. Jag tar lite lugnande mediciner och sen efter några timmar klarar jag av att åka hem och tar tag i vardagssysslorna som stått och väntat på mig. I fredags var mensen borta och jag blev bättre och kom upp över ytan för lite luft under helgen. Men tyvärr inte länge nog, i måndags kom mensen tillbaka och igår, tisdag var jag tillbaka vid tågspåren igen. Jag vet egentligen inte vad det är jag gör. Vad jag förväntar mig. Men jag vet att jag får ett tvång att åka till dessa typiska självmordsplatser, nudda lite vid en eventuell fara. Kanske för att säga högt till rösten jag har i huvudet ” ja jag hör dig att jag är värdelös, du behöver inte skrika. Jag tänker på saken”
Hur berättar man detta beteendet för anhöriga, sambon som vet att man mår dåligt men ändå kommer så småningom med mat han beställt och som tar hand om hushållet.
Skam är vad jag känner, skam
