Missförstånd kan verkligen göra ont

En liten skitsak kan verkligen eskalera och få än att känna sig väldigt liten. Det är också skrämmande att en och samma händelse kan upplevas, kännas och tolkas på flera olika sätt från person till person.

Jag går i gruppterapi och var med om en sånhär händelse. Jag är en person som ofta använder humor för att få bekräftelse. Dels har jag väl en felaktig bild att man skulle tycka om mig mer om jag fick min omgivning att skratta, men de är väl också mitt sätt att dölja min nervositet. Jag vill dölja hur osäker jag är genom att istället vara lite för mycket. Det är inget jag tycker om hos mig, men något som sker automatiskt som jag har svårt att stoppa.

Vi hade en eftermiddags aktivitet där vi skulle baka. Eftersom vi va sex personer och skulle baka två olika bakverk så delades vi in i två grupper av tre. Allt var väldigt oroligt, kursledaren hade väl inte tänkt ut det hela utan det kändes väldigt oroligt. Alla skulle vara i ett väldigt litet kök, vi hade inte alla verktyg och ingen visste riktigt vem som skulle göra vad.

Men vi kom väl igång, trotts att de va väldigt obekvämt. Men vi va ändå lite bekväma med varandra då vi känt varandra ett tag och efter en del roliga saker tidigare under dagen så visste vi att vi aldrig hade långt ifrån skratt. Den andra gruppen bakom mig började flamsa lite. Min grupp tog en paus för att våran deg behövde vila, dom andra två i min grupp lämnade rummet och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade en känsla av obehag pågrund av att aktiviteten va så dåligt konstruerad och jag kände att jag bara stod där som ett fån. Men för att använda mig av färdigheter vi lärt oss så bryter jag mitt dömande och vänder mig till den andra gruppen för sällskap. En ifrån den gruppen berättar att han en gång hyvlade av sig en bit av sin tumme när han lagade mat. Som en reflex så ropade jag neeej! Aj aj. Men de jag inte vet om i det skedet är att en tjej Anna ifrån den gruppen tror att jag skrek åt henne och att jag påpekade att hon bakade fel. Nu vet jag hela hennes version, men just i detta skedet så fattade jag ingenting. Sandra och Marcus pratar på ett ganska avslappnat sätt, dom skojar och säger, – Jaha här kommer du och stör haha.

Jag skojar tillbaka och säger – Ja, jag tänkte ni kanske behövde kritik, man lär sig ju så mycket då. Haha

Sandra skrattar fortfarande och Anna har väl samma ton som henne men säger – Nej det behöver vi inte. Sedan tar hon båda sina händer runt mina axlar och erskorterar mig ur rummet och längst bort i rummet bredvid innan hon säger, -här kan du stå. Sen går hon.

Här börjar de hända grejer. Jag börjar känna ett extremt obehag. Va va de som hände egentligen. Det skaver i halsen och jag känner faktiskt att jag är nära till gråt. Jag kände mig lite kränkt. För jag fattade verkligen inte va jag hade gjort för fel. Sen kommer de jobbigaste. Skammen sköljer över mig som en våg. Allt blir bara fel så fort jag gör något. Jag borde hålla käft, låsa in mig och aldrig komma ut. Jag började hata mig själv.

Det är dags för vår grupp att baka igen så jag går tillbaka, tittar in och frågar. – ursäkta men får jag komma in nu. Dom andra skrattar sen frågar  Anna om jag har en känsla hemifrån att jag måste styra och ställa i köket. Jag sa nej.

Jag fick komma in, vi började baka igen och vi började väl ursäkta oss båda två eller iaf slänga ur oss en del av våra versioner av det hela. Jag sa att jag inte menade att störa, ta över eller något. Jag ville bara ha sällskap, och jag spann vidare på den humor som jag uppfattade. Hon berättade att hon bara va fokuserad och att vi blev för många när jag kom.

Allt känns fel och den obekväma känslan stiger, jag känner mig så kränkt över hur hon hade fått mig ur rummet. Det kändes som att jag hade gjort något hemskt och att jag personligen va hemsk och behövde bli eskorterad sådär. De va fel och jag ville bara sjunka genom jorden. Jag ville inte erkänna detta eller acceptera detta men tårar började stiga i mina ögon. Ingen fick se mig ledsen för en sån löjlig sak, så jag låste in mig i badrummet. Jag va kvar tills kursen va över och dom andra gått.

Vad jag vet nu efter är att Anna va stressad, hon kände en press för att hon va den som skulle leda baket i deras grupp och när hon va så koncentrerad så blev de bara för mycket på för liten yta när jag kom. Fel tillfälle, hennes impuls var att ta bort problemet så att hon kunde fortsätta jobba och komma tillbaka till fokus. Men då hade hon ju inte heller den informationen att jag pratade med hennes gruppmedlemmar, inte med henne. Ett missförstånd som eskalerade.

Jag är fortfarande väldigt hård mot mig själv. När jag satt där i badrummet så ville jag inte kämpa mer. För jag känner så starkt hat mot hur jag är som person. Undrar om jag någonsin kommer må bättre.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

En liten skitsak kan verkligen eskalera och få än att känna sig väldigt liten. Det är också skrämmande att en och samma händelse kan upplevas, kännas och tolkas på flera olika sätt från person till person. Jag går i gruppterapi och var med om en sånhär händelse. Jag är en person som ofta använder humor för att få bekräftelse. Dels har jag väl en felaktig bild att man skulle tycka om mig mer om jag fick min omgivning att skratta, men de är väl också mitt sätt att dölja min nervositet. Jag vill dölja hur osäker jag är genom att istället vara lite för mycket. Det är inget jag tycker om hos mig, men något som sker automatiskt som jag har svårt att stoppa. Vi hade en eftermiddags aktivitet där vi skulle baka. Eftersom vi va sex personer och skulle baka två olika bakverk så delades vi in i två grupper av tre. Allt var väldigt oroligt, kursledaren hade väl inte tänkt ut det hela utan det kändes väldigt oroligt. Alla skulle vara i ett väldigt litet kök, vi hade inte alla verktyg och ingen visste riktigt vem som skulle göra vad. Men vi kom väl igång, trotts att de va väldigt obekvämt. Men vi va ändå lite bekväma med varandra då vi känt varandra ett tag och efter en del roliga saker tidigare under dagen så visste vi att vi aldrig hade långt ifrån skratt. Den andra gruppen bakom mig började flamsa lite. Min grupp tog en paus för att våran deg behövde vila, dom andra två i min grupp lämnade rummet och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade en känsla av obehag pågrund av att aktiviteten va så dåligt konstruerad och jag kände att jag bara stod där som ett fån. Men för att använda mig av färdigheter vi lärt oss så bryter jag mitt dömande och vänder mig till den andra gruppen för sällskap. En ifrån den gruppen berättar att han en gång hyvlade av sig en bit av sin tumme när han lagade mat. Som en reflex så ropade jag neeej! Aj aj. Men de jag inte vet om i det skedet är att en tjej Anna ifrån den gruppen tror att jag skrek åt henne och att jag påpekade att hon bakade fel. Nu vet jag hela hennes version, men just i detta skedet så fattade jag ingenting. Sandra och Marcus pratar på ett ganska avslappnat sätt, dom skojar och säger, – Jaha här kommer du och stör haha. Jag skojar tillbaka och säger – Ja, jag tänkte ni kanske behövde kritik, man lär sig ju så mycket då. Haha Sandra skrattar fortfarande och Anna har väl samma ton som henne men säger – Nej det behöver vi inte. Sedan tar hon båda sina händer runt mina axlar och erskorterar mig ur rummet och längst bort i rummet bredvid innan hon säger, -här kan du stå. Sen går hon. Här börjar de hända grejer. Jag börjar känna ett extremt obehag. Va va de som hände egentligen. Det skaver i halsen och jag känner faktiskt att jag är nära till gråt. Jag kände mig lite kränkt. För jag fattade verkligen inte va jag hade gjort för fel. Sen kommer de jobbigaste. Skammen sköljer över mig som en våg. Allt blir bara fel så fort jag gör något. Jag borde hålla käft, låsa in mig och aldrig komma ut. Jag började hata mig själv. Det är dags för vår grupp att baka igen så jag går tillbaka, tittar in och frågar. – ursäkta men får jag komma in nu. Dom andra skrattar sen frågar Anna om jag har en känsla hemifrån att jag måste styra och ställa i köket. Jag sa nej. Jag fick komma in, vi började baka igen och vi började väl ursäkta oss båda två eller iaf slänga ur oss en del av våra versioner av det hela. Jag sa att jag inte menade att störa, ta över eller något. Jag ville bara ha sällskap, och jag spann vidare på den humor som jag uppfattade. Hon berättade att hon bara va fokuserad och att vi blev för många när jag kom. Allt känns fel och den obekväma känslan stiger, jag känner mig så kränkt över hur hon hade fått mig ur rummet. Det kändes som att jag hade gjort något hemskt och att jag personligen va hemsk och behövde bli eskorterad sådär. De va fel och jag ville bara sjunka genom jorden. Jag ville inte erkänna detta eller acceptera detta men tårar började stiga i mina ögon. Ingen fick se mig ledsen för en sån löjlig sak, så jag låste in mig i badrummet. Jag va kvar tills kursen va över och dom andra gått. Vad jag vet nu efter är att Anna va stressad, hon kände en press för att hon va den som skulle leda baket i deras grupp och när hon va så koncentrerad så blev de bara för mycket på för liten yta när jag kom. Fel tillfälle, hennes impuls var att ta bort problemet så att hon kunde fortsätta jobba och komma tillbaka till fokus. Men då hade hon ju inte heller den informationen att jag pratade med hennes gruppmedlemmar, inte med henne. Ett missförstånd som eskalerade. Jag är fortfarande väldigt hård mot mig själv. När jag satt där i badrummet så ville jag inte kämpa mer. För jag känner så starkt hat mot hur jag är som person. Undrar om jag någonsin kommer må bättre.

Missförstånd sker så lätt tyvärr, sen går ni ju alla i terapi så antagligen är det ingen av er som mår jättebra vilket så klart gör en lite extra känslig. Hon tog antagligen åt sig för hon trodde att hon blev kritiserad som du sa och på det reagerade hon med att gå till “anfall”. I grunden är det personalens fel att det blev så konstig stämning från början.
Hon trodde att hon gjort fel, du trodde att du gjort fel men egentligen var det som sagt bara ett missförstånd.
Sen skulle jag kunna tänka mig att Anna tog det på mer allvar än sina gruppkamrater, så om de stod och flamsade och berättade historier så kan jag tro att hon var rätt irriterad på dem, men att det blev att det gick ut över dig.
Hon tog det nog kanske på mer allvar än det var tänkt. Det var ju ändå mer en teambuilding övning, inte ett prov i skolan.

Yellow Sikuvi skrev:

Missförstånd sker så lätt tyvärr, sen går ni ju alla i terapi så antagligen är det ingen av er som mår jättebra vilket så klart gör en lite extra känslig. Hon tog antagligen åt sig för hon trodde att hon blev kritiserad som du sa och på det reagerade hon med att gå till ”anfall”. I grunden är det personalens fel att det blev så konstig stämning från början. Hon trodde att hon gjort fel, du trodde att du gjort fel men egentligen var det som sagt bara ett missförstånd. Sen skulle jag kunna tänka mig att Anna tog det på mer allvar än sina gruppkamrater, så om de stod och flamsade och berättade historier så kan jag tro att hon var rätt irriterad på dem, men att det blev att det gick ut över dig. Hon tog det nog kanske på mer allvar än det var tänkt. Det var ju ändå mer en teambuilding övning, inte ett prov i skolan.

Hej! Jag håller precis med. Dock vill jag understryka att när jag sa de där om kritik så va jag ironisk. Vi hade tidigare under dagen gjort en övning där vi skulle byta roll med ledarna. Lära ut alla färdigheter och vi hade väl skojat om detta innan. Att alltid överdriva och notera när vi är medvetna om att vi använder de färdigheter vi lärt oss. Men ja, de va helt fel tillfälle och jag ångrar allt. Jag var obekväm redan från början och jag gjorde de värre.

[Yellow Sikuvi]

Jo jag förstår att det var ironi ^^

Det är ju därför ni är där, för att jobba med såna grejer och veta hur ni kan göra i olika situationer.
Jag förstår att du ångrar det men du tog iaf steget att gå fram till dem istället för att stå där du var och bara känna dig obekväm. Det var modigt även om det såklart hade kunnat gå bättre.

Sen var det dessutom inte bara ditt fel, hon reagerade utan att veta vem du ens pratade med och de andra hade också kunnat gå emellan och ifrågasätta vad som händer (när hon började leda dig där ifrån) vilket jag tycker låter respektlöst.
Hon hade på ett bra sätt kunnat bett dig att gå för att hon tyckte att det blev rörigare, inte behandla dig som att du vore förståndshandikappad och inte går att prata ned.

Men som sagt, ni har era olika svårigheter och osäkerheter och reagerar och löser dem på olika sätt. Det är social träning på lika villkor 🙂 Dra dig inte från att gå dit nästa gång.

Yellow Sikuvi skrev:

Jo jag förstår att det var ironi ^^ Det är ju därför ni är där, för att jobba med såna grejer och veta hur ni kan göra i olika situationer. Jag förstår att du ångrar det men du tog iaf steget att gå fram till dem istället för att stå där du var och bara känna dig obekväm. Det var modigt även om det såklart hade kunnat gå bättre. Sen var det dessutom inte bara ditt fel, hon reagerade utan att veta vem du ens pratade med och de andra hade också kunnat gå emellan och ifrågasätta vad som händer (när hon började leda dig där ifrån) vilket jag tycker låter respektlöst. Hon hade på ett bra sätt kunnat bett dig att gå för att hon tyckte att det blev rörigare, inte behandla dig som att du vore förståndshandikappad och inte går att prata ned. Men som sagt, ni har era olika svårigheter och osäkerheter och reagerar och löser dem på olika sätt. Det är social träning på lika villkor 🙂 Dra dig inte från att gå dit nästa gång.

Tack, det hjälpte. Känns lite bättre nu efter du skrev så 🙂