Min skam jag lever i

hej!

jag gick med precis och jag haraldrig pratat om min skam.

jag är deprimerad och har varit i tre år nu, det är inget jag skäms över utan min skam är att jag gömde min deprission för mina föräldrar för att det såg mig som den mäst possitiva  och glada personen men i värklighet så var jag motsattsen. Min skam är också att jag aldrig sa jag älskar dig till min farfar som gick bort tre år sedan. Min största skam är att inte kunna berätta ärligt för någon hur jag känner. Jag hatar mig själv men det värsta är att när jag kollar på mig själv i spegeln så ser jag en främmande person när jag ler eller skrattar. Jag känner inte mitt gammla/riktiga jag längre. Varje litet bråk får börjar jag gråta och vilja ta mitt liv mera, Min skam är mig själv och mitt liv

Skam finns bara om du inte delar den. Då blir det en styrka och självinsikt, eller en lärdom.

Vet hur du känner, har liknande ånger. Men inte längre någon skam 🙂

Dela din skam, så lär du hitta dig själv igen. Var ärlig och öppen framför allt mot dig själv och dina känslor samt dina nära och vänner. Annars tappar man bort sig själv ibland. Har mycket erfarenhet inom det :3