Mäns skam

Googlar man “skam” handlar träffarna om kvinnor som lider av egen skam och kvinnor som lider av att män blir våldsamma av sin skam. Det är väldigt tyst om män som lider av sin egen skam. Jag får skamreaktioner av det allra mesta, är rädd för såna reaktioner och skäms förstås för den rädslan också, osv. Dessutom har jag alltid velat undvika att vara typisk man, men nu skäms jag både för att jag är gubbe och för att mitt försök till alternativ inte gått så bra. Försök att acceptera mig själv gör mig rädd osv.

Nu när jag kommit upp en bit i medelåldern känns det som att de drömmar och projekt jag haft som skulle kompensera andra misslyckanden och tillkortakommanden, inte kommer att kunna förverkliga, och en diagnos är inte mycket ersättning för ett livsmål.

(Jag formulerar mig lite stelt av samma orsak som jag skriver.)

Finns det andra som känner liknande här, eller bara har synpunkter?

Hej!

Jag är själv ingen man, men när jag läste ditt inlägg tänkte jag spontant på Radiopsykologen i P1, ett radioprogram dit människor av alla kön och åldrar hör av sig. Att män i medelåldern och uppåt har “gästat” programmet är jag övertygad om, men jag vet inte om någon har talat om skam specifikt. Jag tycker själv att det kan vara mycket trösterikt att lyssna på alla berättelserna i Radiopsykologen, lyssna på hur de bemöts av psykologen Allan Linnér och även läsa i kommentarsfält om andra som känner igen sig. Kanske finner du något du kan relatera till? Bara en tanke. Om du inte får tillfredsställande svar här alltså.

Länk: http://sverigesradio.se/radiopsykologen

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/631542?programid=3637

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/496845?programid=3637

Kanske inte är vad du letar efter, men slänger fram några länkar på prov. Det de har gemensamt verkar vara att de på något sätt berör erfarenheter av att vara man – har dock inte lyssnat på dem själv. Hittade även lite som handlade om papparollen, men jag vet som sagt inte vad du letar efter. Upplever att du söker erfarenheter som lutar mer åt en “livsskam”, en existentiell skam, och den hittade jag inget explicit om.

På tal om skam (nu blir det många inlägg från mig!) så finns det ett fenomen som kallas självmedkänsla som på senare år har lyfts fram inom psykologin som ett sätt att ta sig an skam. Är själv mycket intresserad av det. Här är två länkar med information:

https://modernpsykologi.se/2016/09/18/odla-din-sjalvmedkansla/

http://www.socialmedicinsktidskrift.se/index.php/smt/article/viewFile/983/795

Tack för dina svar! Blev glad för att du tog dig tid.

Jag har borderline, och trots en lugn fasad är det rädslor och skam som dominerar mitt liv. Innan jag hittade felet testade jag olika metoder som kunde hjälpa, som tex självmedkänsla. Men mitt bagage har varit lite för tungt, och jag hoppas få terapi så småningom.

Radioinslagen verkar intressanta och jag ska lyssna på dem så snart jag får tillfälle. När jag var yngre tyckte jag att jag kunde hålla mansrollen på avstånd och inte ta den på så stort allvar, men nu verkar kategorin gubbe omöjlig att komma ifrån. Jag vet inte vad gubbar är bra för och vill inte vara en själv. Så utöver alla gamla upplagrade misslyckanden måste jag hantera gubbighet, åldrande, risk för ensamhet, och så själva avslutningen efter det. Blir mycket av rädsla och skam, det.

Så mycket av frågan är väl vad en skamsen och förskrämd blivande eller varande gubbe kan göra förutom att dra något gammal över sig.

Hej Blue Nuboby, jag är ny här på Mind så mitt svar blir lite sent. Men eftersom du, liksom jag, “har” borderline, så gissar jag att du fortfarande är i samma känsloläge som när du började tråden. Jag skriver att jag “har” borderline, trots att jag med största sannolikhet inte “har” det längre. Jag har gått 4 och ett halvt år i psykoanalys och därefter ett och ett halvt i gruppterapi, där jag fortfarande går.

Skam ja. På vilket sätt lider du av skam? I vilka sociala situationer? Hur hanterar du din skam? Jag känner mycket skam, för många saker. Bara det att “ha” en diagnos har gjort mig stum inför mig själv och andra. Jag har även skämts över min hy i ansiktet. Min hy har ärrbildningar efter den grova acne jag hade i tonåren. Ärrbildningarna är inte så jätte stora egentligen. Men i ett visst ljus i spegeln så tycker jag det ser hemskt ut och jag kan inte se mig själv i spegeln. Och jag vill egentligen inte att någon annan ska se mig i ansiktet heller. Känner mig som “ett monster”.

Det är sällan jag träffar på män som har diagnosen borderline. Jag har mött ett antal kvinnor, några som jag haft relationer med. Det slutar alltid med buller och bång. Har du samma erfarenhet?