Jag lägger detta inlägg under “Skam” eftersom det känns som att det handlar om det..
Diagnosticerad med ADHD och Aspergers, levt på sjukersättning i många år. Hade några vanliga jobb innan jag fick diagnoserna, men aldrig särskilt länge. Känns dock bra att veta att jag haft “riktiga” jobb med lön.
Mår väl ganska okej i dagsläget jämfört med tidigare år. Har kämpat och fått en aning självkänsla och självkärlek. En sak som jag dock gråter förtvivlat över emellanåt är det faktum att jag ofta känner mig så “värdelös” jämfört med många andra. För mig är det viktigt att iallafall ha något att “visa upp”, att vara stolt över. Och jag har behov av det för att må bra! Känna att jag lyckas med saker som räknas! Jag är otroligt stolt över min son, och har sådan glädje i mötena med honom. Han är min raka motsats; glad, positiv, ger aldrig upp, ser möjligheter istället för hinder… Samtidigt känner jag skam och misslyckande för att jag inte tagit hand om honom pga att jag inte hade psyket och fysiken att klara sömnbristen när han var spädbarn. Han har därför bott i familjehem i stort sett hela hans liv. Hans pappa är inte mycket att räkna med heller då det gäller nerver! Jag tog hela ansvaret själv och hade blivit en spillra om jag inte lämnat honom till Soc frivilligt. (Sonen mår jättebra där han är! )
Inte heller har jag fullföljt gymnasiet (hoppade av efter 2:an pga psykisk ohälsa och extrem trötthet) eller någon annan av de utbildningar som jag försökt mig på efter det. Har inte motivationen och uthålligheten som krävs för att uthärda när något blir jobbigt eller tråkigt. Och inget är ju roligt och lätt för jämnan! Har dessutom en jävulsk trötthet i perioder.
Har försökt ta körkort 2 gånger, och jag tror fan inte att jag är skapt för bilkörning även om det är en dröm att ha körkort och bil. Det är själva körningen jag har svårt med, och jag har enormt svårt att ta kritik (från körlärare i detta fall) vilket är det största skälet till att jag inte fullföljt.. Jag blir liksom helt förstörd av att bli tillrättavisad, få höra att jag gör fel osv! Det gäller inom alla områden i livet och gör så att jag inte orkat eller vågat saker jag velat.
Det känns som att jag har misslyckats med i princip allt jag företagit mig, åtminstone då det gäller att komma någonstans i samhället. Och det gör att jag har svårt att känna riktig glädje! Hjälper NADA att få höra av andra att jag inte är värdelös, att man inte ska jämföra sig med andra osv! HUR ska man INTE jämföra sig själv med andra??! Det ligger väl i människans natur att göra det, eller har jag fel? Plus att det är få bra, vettiga och normala män som vill ha en kvinna som inte gör nåt på dagarna och inte har “nåt att komma med” (?) Min uppfattning..
En kontaktperson jag hade en gång, som jag grät inför och berättade hur värdelös och misslyckad jag kände mig, sade: “Men X, du är ju inte värdelös, du är ju en helt underbar människa!”. Men det är ju inte alls på det sättet jag menar! Man kan vara en underbar människa men ändå vara värdelös statusmässigt i samhället! Det jag behöver är att få LYCKAS! Att åstadkomma något jag har nytta av, nåt som räknas! Det är viktigt för min egen del, och det är viktigt för att jag ska kunna må bättre och få självkänsla och självförtroende! Men hur många möjligheter till att lyckas har man med mina diagnoser, ingen erfarenhet av arbetslivet, inget körkort, lever på sjukersättning, kraschar psykiskt och orkesmässigt emellanåt osv..?
Visst har jag talanger, men det finns verkligen ingenting jag brinner för att göra tillräckligt gärna för att ta risken och satsa allt! Inte i nuläget iallafall. Och att “gå hemma och ruttna” resten av livet ser jag inte som ett alternativ. Daglig verksamhet och sånt har jag provat på massor förr om åren, och jag mår nästan bara sämre av det! Man blir inte sedd som man är utan bara som en liten hjälplös skit som inte kan eller fattar nånting..så nej tack. Dessutom har de flesta på mindre orter koll på vilka som går på dessa verksamheter, och jag vill verkligen inte att alla ska veta att jag är på ett sånt ställe! Plus att det alltid blir sååå tydligt för mig hur långt ifrån alla mina drömmar och mål jag är, varje gång jag påbörjar en sysselsättning av nåt slag. Tycker att allt som jag provat på känts skit tråkigt, meningslöst, deprimerande och jobbigt.. Jag vill ha en trevlig och -för mig -vettig sysselsättning, och att den ska ha en plan för hur jag kommer vidare sedan! Känns hopplöst att vara i denna situation och jag blir inte yngre..!
