Just nu känns det som jag bara vill dö

Allt började när jag var liten. Jag vart sexuellt utnyttjad från det jag var 9 år till det jag var 12 år (fosterhemsföräldrar).  När jag var ännu yngre så råkade jag på en blottare som skrämde mig. I vuxen ålder har min mamma berättat om en man som lockade iväg mig när jag var 4 år. Det enda jag minns är att jag vart ledsen på mamma som skrek till mannen att han skulle släppa mig. Men kattungen och godiset jag skulle få ,det försvann. Sen när jag vart äldre så var jag hos mina sommarbarnsföräldrar. Jag älskade alla djur för att göra en lång historia kort så var jag hos 2 olika föräldrar. den första familjen älskade mig som jag vore deras egna dotter. Hmmm….den andra familjen. ja ni förstår. I tonåren vart jag våldtagen av 3 personer. Sen när jag vart äldre så och skaffade barn så var min första graviditet tvillingar. Jag förlorade ena barnet (det var så jag fick veta att jag var gravid) likaså hände med mitt andra barn. Alltså…jag har nu förlorat 2 barn. Min tredje graviditet så gjorde jag en abort (tyvärr var jag tvungen). Jag krävde utav en av sköterskorna att säga kön och hur många. Men det enda jag fick veta var att det var tvillingar. Precis som mina första barn. Fjärde gången jag var gravid så fick jag missfall samma dag som min morfar dog. Jag hade barnen på mitt toa papper..

 

Seriöst???!!! Folk säger att Gud ger en inte mer än vad man ska klara av. Idag är jag 52 och har KOL och även förlorat bästa vänner ( jag orkar inte skriva den historien också). Jag är även livrädd att skriva dessa rader för jag har en känsla om att hela världen kommer att veta vem jag är. Men jag har bara berättat för några fåtal vänner och även för min älskade mamma. Just idag och många andra dagar så tänker jag mycket på mina 8 barn som jag egentligen skulle ha haft. Givetvis är jag överlycklig över mina 2 st som jag har. Dom är det bästa jag har gjort i mitt liv. Jag har aldrig haft drogproblem eller alkohol problem när mina barn växte upp. Men när dom hade flyttat hemifrån och när en av mina bästa vänner tog livet av sig samma kväll som jag hade lovat att höra av mig men inte gjorde så……

Men alkohol perioden var kort. Men tillräckligt lång för att sätta min hälsa på spel. Jag började att röka som en sportspinden (eller vad man nu säger). Min KOL vart hemskare.

 

Just idag så saknar jag mina 6 barn som jag skulle ha haft. Otroligt mycket. Jag kom på även att jag har under tryckt detta såååå långt att dom inte ens har fått namn eller en minnessten. Det skulle jag vilja ge dom <3 När det gäller mig så känner mig så enormt trasig….väldigt trasig så jag skulle bara vilja dö.

Jag har inte gått in i detaljer när det gäller allt jag har varit med om men det finns en tanke bakom det, jag vill bespara er det.

Det enda mina vänner vet om mig är att jag har fått KOL och att jag har förlorat nära vänner, ingen vet något annat. Ingen vet mina planer…ingen!!!

Sorry….det vart lite långt……var glad över att jag inte gick in i detaljer.

 

Kram

<3

Anonym skrev:

Allt började när jag var liten. Jag vart sexuellt utnyttjad från det jag var 9 år till det jag var 12 år (fosterhemsföräldrar). När jag var ännu yngre så råkade jag på en blottare som skrämde mig. I vuxen ålder har min mamma berättat om en man som lockade iväg mig när jag var 4 år. Det enda jag minns är att jag vart ledsen på mamma som skrek till mannen att han skulle släppa mig. Men kattungen och godiset jag skulle få ,det försvann. Sen när jag vart äldre så var jag hos mina sommarbarnsföräldrar. Jag älskade alla djur för att göra en lång historia kort så var jag hos 2 olika föräldrar. den första familjen älskade mig som jag vore deras egna dotter. Hmmm….den andra familjen. ja ni förstår. I tonåren vart jag våldtagen av 3 personer. Sen när jag vart äldre så och skaffade barn så var min första graviditet tvillingar. Jag förlorade ena barnet (det var så jag fick veta att jag var gravid) likaså hände med mitt andra barn. Alltså…jag har nu förlorat 2 barn. Min tredje graviditet så gjorde jag en abort (tyvärr var jag tvungen). Jag krävde utav en av sköterskorna att säga kön och hur många. Men det enda jag fick veta var att det var tvillingar. Precis som mina första barn. Fjärde gången jag var gravid så fick jag missfall samma dag som min morfar dog. Jag hade barnen på mitt toa papper.. Seriöst???!!! Folk säger att Gud ger en inte mer än vad man ska klara av. Idag är jag 52 och har KOL och även förlorat bästa vänner ( jag orkar inte skriva den historien också). Jag är även livrädd att skriva dessa rader för jag har en känsla om att hela världen kommer att veta vem jag är. Men jag har bara berättat för några fåtal vänner och även för min älskade mamma. Just idag och många andra dagar så tänker jag mycket på mina 8 barn som jag egentligen skulle ha haft. Givetvis är jag överlycklig över mina 2 st som jag har. Dom är det bästa jag har gjort i mitt liv. Jag har aldrig haft drogproblem eller alkohol problem när mina barn växte upp. Men när dom hade flyttat hemifrån och när en av mina bästa vänner tog livet av sig samma kväll som jag hade lovat att höra av mig men inte gjorde så…… Men alkohol perioden var kort. Men tillräckligt lång för att sätta min hälsa på spel. Jag började att röka som en sportspinden (eller vad man nu säger). Min KOL vart hemskare. Just idag så saknar jag mina 6 barn som jag skulle ha haft. Otroligt mycket. Jag kom på även att jag har under tryckt detta såååå långt att dom inte ens har fått namn eller en minnessten. Det skulle jag vilja ge dom <3 När det gäller mig så känner mig så enormt trasig….väldigt trasig så jag skulle bara vilja dö. Jag har inte gått in i detaljer när det gäller allt jag har varit med om men det finns en tanke bakom det, jag vill bespara er det. Det enda mina vänner vet om mig är att jag har fått KOL och att jag har förlorat nära vänner, ingen vet något annat. Ingen vet mina planer…ingen!!! Sorry….det vart lite långt……var glad över att jag inte gick in i detaljer.

 

Läste just genom allt….och för en främmande person så kan jag förstå att det är låter helt hysteriskt.  Ja jag har haft ett hysteriskt liv….heeeelt sjukt. Ändå har jag utelämnat en hel del……bl.a 2 st händelser som ärrade mig väldigt mycket. Finns det någon som ens läser detta? Försökte ringa men jag kom inte fram, antar att den linjen var stängd!!

 

Hmmmm……..är det så här allt ska sluta…jag tar med mig mina hemligheter in i graven,ingen att prata med ?

 

Kram <3

Hej!

Ingenting av det du skriver låter “helt sjukt” och det är inte så här det ska behöva sluta. Du har genomlevt mycket och blivit utsatt för enormt lidande, det är fullt förståeligt att du mår väldigt dåligt. Just idag känns det övermäktigt och det verkar som om du har gått och burit på mycket helt själv. Det kommer inte alltid kännas så som det gör just idag, även om det känns så.

Har du konkreta självmordsplaner behöver du få hjälp att orka leva lite till och också få hjälp så du inte behöver fortsätta ha det så som du har det. Det verkar ändå som det finns många ljuspunkter i ditt liv,  bland annat två fina barn som du älskar väldigt mycket.

Behöver du prata eller chatta med någon, kontakta vår självmordslinje – ge inte upp att försöka nå oss. Det är många som hör av sig till oss, men försök igen! Här är direktlänken till oss: https://mind.se/sjalvmordslinjen/ där du kan ringa eller chatta anonymt.

Det är väldigt viktigt att du får hjälp om du har konkreta självmordsplaner. Det kan kännas tufft att behöva söka vård akut, men ibland är det nödvändigt, det räddar liv. Du ska inte behöva ha det såhär och det FINNS hjälp att få.

Ge inte upp!

Ge inte upp. Inte än. Var kvar så hjälps vi alla åt att må bättre.

Jag håller med föregående talare – ge inte upp! Jag vet att det kan kännas jättefrustrerande att inte få prata med någon när man som allra mest behöver det, men ge inte upp dina försök att komma fram till självmordslinjen. Förr eller senare kommer du fram, och då får du prata med någon som lyssnar.