jag känner inget längre

jag är tom, jag vet inte vad jag ska känna längre. ska jag vara glad eller ledsen, hur beter man sig som en normal människa, en som inte gör fel. jag vet ingenting längre jag är slut.

varför?
varför skulle jag få detta liv att leva? förtjänar jag verkligen det jag gått igenom? att leva i skam och tomhet? killarna som slog mig i magen och mobbade mig i 2 år eller han som la sina smutsiga händer på mig vid den där konserten, varför fick inte dem leva i skam och tomhet? det blev jag för det är mitt fel att jag inte gjorde något, att jag inte klädde på mig mer eller att rektorn inte vill göra något?

när jag äntligen var borta från dem så träffade jag en tjej från min nya skolan, hon blev min bästa vän. men är hon verkligen det när hon bara kontrollerar allt jag gör? jag fattar ingenting, när en sak väl är över kommer en annan och trycker på bladet ännu hårdare mot min handled.
jag vill inte dö men jag vill bara att det ska sluta gör ont och att inte ha denna tomhet längre.

jag hade en kille som jag faktiskt gillade men han började betyda för mycket och jag kan inte låta han komma mig nära för jag vill inte ge han smärta.
jag vill inte detta längre jag vill bort ifrån denna värld och aldrig komma tillbaka.

God Lördags f.m. här på Mind Forumet.

* Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

* Jag hör i allra högsta grad att Du inte på långa vägar mår bra.

* Tycker verkligen att Du ska försöka ta till dig modet att ta kontakt med MiNDs Självmordslinjen antingen via MiND.se Chattfunktion eller MiNDs Självmordslinje på telnr; 90101.

* Om Du känner att Du vill “lufta lungorna” med någon annan än ovan om att Du blivit slagen och mobbad så tycker jag att Du skulle kunna prova “Föreningen Storasyster” som Du lättast finner via Google sökmotorn. (Det har en Chattfunktion som har specifika öppettider som står på deras hemsida.)

* Har Du någon form av professionella vårdkontakter så som t.ex. psykiatrisk sjuksköterska eller psykolog eller läkare?

* Har Du någon kontakt med någon form av öppenvårdsmottagning i det län och kommun du tillhör?

Skönt om dig och ta hand om dig också.

På återseende…

Usch vad jobbigt att leva med din erfarenheter.

Vad skulle behövas för att din situation skulle kunna ändras?

Anonym skrev:

God Lördags f.m. här på Mind Forumet. * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan. * Jag hör i allra högsta grad att Du inte på långa vägar mår bra. * Tycker verkligen att Du ska försöka ta till dig modet att ta kontakt med MiNDs Självmordslinjen antingen via MiND.se Chattfunktion eller MiNDs Självmordslinje på telnr; 90101. * Om Du känner att Du vill ”lufta lungorna” med någon annan än ovan om att Du blivit slagen och mobbad så tycker jag att Du skulle kunna prova ”Föreningen Storasyster” som Du lättast finner via Google sökmotorn. (Det har en Chattfunktion som har specifika öppettider som står på deras hemsida.) * Har Du någon form av professionella vårdkontakter så som t.ex. psykiatrisk sjuksköterska eller psykolog eller läkare? * Har Du någon kontakt med någon form av öppenvårdsmottagning i det län och kommun du tillhör? Skönt om dig och ta hand om dig också. På återseende…

hej,

min kommun har ett umo eller bup där jag bor men jag får ångest av att ens se det stället, det är nämligen så att jag gråter så fort jag bara sitter ner och ens tänker på att säga något om detta men jag har varken kontakt med dem eller någon from av psykolog eller liknande. ingen vet hur jag mår för alla tror att jag är en riktig solstråle.

jag är bara nämligen 14 år och jag har berättat 1 gång för mina föräldrar om mobbingen men det rann ut i sanden tillslut men min mamma kom på mina ärr 1 gång då jag bröt min hand, men hon vet inte att det är pga detta. Jag vill inte prata om detta med hon för hon har för mycket med sitt liv, hon fick nämligen en stroke och gick in i väggen för 2 år sedan så jag vill inte beskymmra hon. Jag känner inte att jag kan gå till varken någon på min skola, vänner, eller min familj.

jag har dock chattat med några här och på bris men det har aldrig varigt till någon hjälp för att jag vågar aldrig gå till någon som dom säger att jag ska.

Anonym skrev:

Usch vad jobbigt att leva med din erfarenheter. Vad skulle behövas för att din situation skulle kunna ändras?

hej,

jag vet inte längre faktiskt inget verkar bra längre. Jag känner mig värdelös på allt , jag älskade faktiskt fotboll men börjar tappa suget för det

Hej du

Du behöver inte ansvara för din pojkväns känslor. Du har dina känslor och med rätt kommunikation kommer han förstå det. Du kan inte på egen han bestämma om han vill bära dina problem. På samma sätt som han inte kan göra tvärt om. Jag tror att ett förhållande med en deprimerad eller någon med ångest-syndrom är bland det svåraste som finns men en kan inte utesluta något utan kommunikation.

Anonym skrev:

hej, min kommun har ett umo eller bup där jag bor men jag får ångest av att ens se det stället, det är nämligen så att jag gråter så fort jag bara sitter ner och ens tänker på att säga något om detta men jag har varken kontakt med dem eller någon from av psykolog eller liknande. ingen vet hur jag mår för alla tror att jag är en riktig solstråle. jag är bara nämligen 14 år och jag har berättat 1 gång för mina föräldrar om mobbingen men det rann ut i sanden tillslut men min mamma kom på mina ärr 1 gång då jag bröt min hand, men hon vet inte att det är pga detta. Jag vill inte prata om detta med hon för hon har för mycket med sitt liv, hon fick nämligen en stroke och gick in i väggen för 2 år sedan så jag vill inte beskymmra hon. Jag känner inte att jag kan gå till varken någon på min skola, vänner, eller min familj. jag har dock chattat med några här och på bris men det har aldrig varigt till någon hjälp för att jag vågar aldrig gå till någon som dom säger att jag ska.

God Söndags f.m. här på Mind Forumet.

* Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

* Jag hör genom dina ordformuleringar här i ditt andra inlägg / tråd att Du VERKLIGEN behöver få hjälp men då måste Du också känna dig mottaglig att ta emot hjälp.

* Vad är det som känns så extremt jobbigt eller rädd att gå och “lufta lungorna”, en form av “pratventil” med någon inom Psykiatrivården / BUP ?

* Har Du känt en form av press när Du ska prata ut med någon form av vårdpersonal om ditt mående / hälsotillstånd?

* Jag har haft en helt underbar psykiatrisk sjuksköterska för samtalsstöd och glömmer ALDRIG henne och hon var en riktig solstråle som gav mig massor av olika tips och råd i mitt liv. Idag har jag en annan unik vårdkontakt som jag är oerhört rädd om och hoppas kunna ha kvar länge. Du behöver träffa en inom Psykiatrivården eller utanför vården som Du vågar prata ut med och känna tillit till, jag vet vad jag pratar om, har lång erfarenhet etc…

* Har Du provat någon annan form av “stödsamtal” än genom Psykiatrivården som t.ex. att gå hos en Diakon inom Svenska Kyrkan till en Samtalsmottagning som finns på större orter i Sverige som t.ex. Stockholm?

Jag vill gärna höra hur det går för dig och om Du känner att Du inte har någon att samtala med, så får Du gärna återkomma till mig här på Mind Forumet.

Var rädd om dig och ta hand om dig också.

Kram.

På återseende…

Anonym skrev:

God Söndags f.m. här på Mind Forumet. * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan. * Jag hör genom dina ordformuleringar här i ditt andra inlägg / tråd att Du VERKLIGEN behöver få hjälp men då måste Du också känna dig mottaglig att ta emot hjälp. * Vad är det som känns så extremt jobbigt eller rädd att gå och ”lufta lungorna”, en form av ”pratventil” med någon inom Psykiatrivården / BUP ? * Har Du känt en form av press när Du ska prata ut med någon form av vårdpersonal om ditt mående / hälsotillstånd? * Jag har haft en helt underbar psykiatrisk sjuksköterska för samtalsstöd och glömmer ALDRIG henne och hon var en riktig solstråle som gav mig massor av olika tips och råd i mitt liv. Idag har jag en annan unik vårdkontakt som jag är oerhört rädd om och hoppas kunna ha kvar länge. Du behöver träffa en inom Psykiatrivården eller utanför vården som Du vågar prata ut med och känna tillit till, jag vet vad jag pratar om, har lång erfarenhet etc… * Har Du provat någon annan form av ”stödsamtal” än genom Psykiatrivården som t.ex. att gå hos en Diakon inom Svenska Kyrkan till en Samtalsmottagning som finns på större orter i Sverige som t.ex. Stockholm? Jag vill gärna höra hur det går för dig och om Du känner att Du inte har någon att samtala med, så får Du gärna återkomma till mig här på Mind Forumet. Var rädd om dig och ta hand om dig också. Kram. På återseende…

jag har alltid hatat att visa mina känslor när det kommer till att vara nedstämd eller att visa mina tårar, det får mig att känna en stor känsla av skam, varför vet jag inte men det är bara jag hör någon säga ett ord som innebär någon med pyskisk ohälsa eller självmord så börjar jag nästan gråta, jag behöver inte öns säga något utan jag kan bara börja gråta rakt ut.

Jag har som sagt inte haft kontakt med någon ansikte mot ansikte samt inte telefon. Utan bara över en chatt, så jag vet inte riktigt om det är någon from av press eller ej, men tro mig jag litar fullständigt på att du vet vad du pratar om för du har sagt saker som ingen annan har en nämt om jag har chattat med någon. Så jag är tacksam för ditt svar

Anonym skrev:

Hej du Du behöver inte ansvara för din pojkväns känslor. Du har dina känslor och med rätt kommunikation kommer han förstå det. Du kan inte på egen han bestämma om han vill bära dina problem. På samma sätt som han inte kan göra tvärt om. Jag tror att ett förhållande med en deprimerad eller någon med ångest-syndrom är bland det svåraste som finns men en kan inte utesluta något utan kommunikation.

hej,

han är inte min pojkvän men vi är väldigt nära med varandra då vi inte har sagt rakt ut att vi är tillsammans. Både jag och han stod på samma sida men problemet är att han vet inte någonting om hur jag mår i nuläget pga att jag vill inte lägga det på han.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

jag har alltid hatat att visa mina känslor när det kommer till att vara nedstämd eller att visa mina tårar, det får mig att känna en stor känsla av skam, varför vet jag inte men det är bara jag hör någon säga ett ord som innebär någon med pyskisk ohälsa eller självmord så börjar jag nästan gråta, jag behöver inte öns säga något utan jag kan bara börja gråta rakt ut. Jag har som sagt inte haft kontakt med någon ansikte mot ansikte samt inte telefon. Utan bara över en chatt, så jag vet inte riktigt om det är någon from av press eller ej, men tro mig jag litar fullständigt på att du vet vad du pratar om för du har sagt saker som ingen annan har en nämt om jag har chattat med någon. Så jag är tacksam för ditt svar

Om det känns som ett för stort steg att kontakta ungdomsmottagningen eller en psykolog, så kanske du kan gå till kuratorn på din skola? En kurator brukar inte erbjuda någon behandling eller liknande, så hen kommer inte att ha några förväntningar på dig eller sätta press på dig. Utan till kuratorn kan du gå och prata av dig om det som tynger dig, på dina villkor.

Du kan också fundera över vem det skulle kännas MINST jobbigt att öppna dig för. Kuratorn? En förälder? Någon annan familjemedlem? En lärare? Någon ledare för en fritidsaktivitet? Att berätta om sina bekymmer kan vara ett jättestort steg, och det kan kännas oöverstigligt svårt, men det kan kännas liiite lättare om man får berätta för någon som man redan känner sig trygg med.