Hur slutar man känna skuld och skam för det man varit utsatt för? Någon som har tips och råd? För det är outhärdligt för mig nu!
Jag har blivit fysiskt och psykiskt misshandlad från och till under nästan hela min uppväxt av mina föräldrar. Och jag känner enorm skuld och skam över det som hänt. Jag tänker oftast att det är mitt fel, att jag får skylla mig själv och att jag förtjänade det. Fast från första början var inte det mina ord. Utan deras ord. Och deras ord har blivit min verklighet. Det är svårt för mig att bara ändra min verklighet och förstå att den var fel. För det var ju precis det som jag upplevde och trodde var normalt och okej. Och att alla andra också hade det så. Fast nej, det stämmer inte. Alla andra hade det inte på det viset. Jag har levt med den tron väldigt länge. Och aldrig berättat för någon just pga skammen. Det var/är skamligt att prata om. Och jag har jättesvårt att vända på det och tänka tvärtom. Att det inte var mitt fel, det var deras fel. Att jag inte får skylla mig själv för ingen oavsett vad ska behöva uppleva det. Och ingen förtjänar det. Jag vet att det är så nu men har svårt att få in det i skallen. Det sitter så fast inpräntat och djupt rotat sen barndomen. Detta har gjort mig väldigt förvirrad. För ena stunden kan jag ha bra självkänsla och verkligen pusha mig själv till att vara stark och inte låta det trycka ner mig. Men nästa sekund mobbar jag mig själv och undrar vad jag tror att jag är för något. Att jag bara är värdelös äcklig unge som inte förtjänar att andas samma luft som andra. Så mitt mående pendlar väldigt mycket upp och ner från en sekund till en annan.
Jag mår extremt dåligt över det här. Har dagliga självmordstankar och jag har planer på hur jag kan gå tillväga. Jag är helt bestämd på att det är den bästa utvägen. För både mig själv och för andra. Det är bra för mig för då slipper jag gå runt och tänka på allt det här jobbiga som äter upp mig inombords. Och andra slipper störa sig på mig. Dom slipper höra min jobbiga röst och dom slipper se mitt fula ansikte. Allt blir över och då är det frid och fröjd. Ser ändå ingen ljusning på framtiden så känns liksom meningslöst att försöka leva.
Jag har levt med självmordstankar i över 10 år. Jag har aldrig agerat på tankarna men jag är väldigt nära på att snart göra det. Och den dagen jag får chansen så ska jag lätt göra det. För orkar inte med detta piss livet. Kan inte lita på någon. Kan inte ens lita på min familj. Dom som egentligen ska stå en nära och finnas där, stötta och bry sig om än men istället plågar mitt psyke. När man inte ens har dom vid sin sida så kan jag ju lika gärna bara ge upp hoppet.
Enda sättet för att slippa känna är om jag skadar mig. Och jag ser ingen annan utväg än döden i detta fallet. Och finns inget som någon annan kan säga för att få mig att ändra på min plan som jag kommer utföra inom snar framtid. För det är redan för sent. Och det är över!
Har varit utsatt för annan skit också, inte bara mina föräldrar som sveket mig. Jag har även gått igenom en del mobbning i skolan och som 9 åring fram till 12-13 års ålder blev jag utsatt sexuellt ofredande av olika män i ålder över 40.
Jag har gett upp. Jorden är ingen plats för mig. Och oavsett vad jag gör kommer det inte bli bättre. Jag har försökt väldigt länge och sökt hjälp, men det hjälper inte. Finns inget som hjälper mig förutom döden. Jag känner själv att jag har gjort mitt. Jag är klar nu! Och eftersom det uppenbarligen är det som alla andra också önskar så ska jag låta deras önskemål gå i uppfyllelse.
Kanske lite flummig text men jag är inte i mitt bästa skick just nu och vill bara ha ett avslut på allt
