(Under ett prov på en skola där varenda elev är antingen väldigt instabil, självmordsbenägen eller väldigt lätt kraschar under press)
Mina lärare satte sig i mitt personliga utrymme direkt efter ett prov som sög ur mig den lilla gnuttan energi jag hade kvar, under lunchen och började prata om gymnasieval.
Jag gjorde vad jag hade rätt att göra och flyttade på mig, till ett rum där en annan elev satt och åt lunch. Han höll inte på med provet just då, utan kollade på mobilen och tog en paus (vilket vi får göra när vi vill oavsett situationen).
Han frågade mig, som redan skrivit klart och skickat in texten, om hur han skulle gå tillväga. Alltså, var han skulle gå in och skriva (vilket han redan visste så i call bullshit but whatever), och hur han skulle välja text osv.
Nu.. varför i helvete skulle jag hjälpa en annan elev att fuska?
Jag förklarade precis det som vår lärare hade sagt till var och en; du väljer ett av tre textalternativ, varav en är en novell där det är lite mer valfritt med hur man skriver, rubrik, handling osv- på pappret finns det även vissa ord skrivna med tjockare text som han inte visste betydelsen för.
Jag förklarade det- den tjockare texten i varje alternativ visar textens krav; saker man måste ha med för att texten ska bli godkänd.
Då kommer en av lärarna in (han är inte ens lärare, bara en terapeut) och lackar ur fullständigt. Jag går ut när han ber mig, erkänner att ja, jag borde ha gått och sagt till läraren att eleven behövde hjälp istället för att själv hjälpa-
Men han slutar inte, och jag känner början av en panikattack krypa in. Blicken börjar gå ur fokus, jag får inte luft, och jag tar min jacka, väska och springer ut.
(Skolan är i en lägenhet)
Kräks nästan upp det lilla jag fått i mig under morgonen, ingen kommer efter mig, och jag faller ihop i trapphuset och börjar hyperventilera genom tårarna.
Jag fattar att jag inte borde ha pratat med honom, trots de slappa reglerna vi har och att jag och en annan kompis bokstavligen blev satta i samma rum och fick prata under provets gång.
Jag sa det till läraren, men trots den enorma skammen, rädslan för att den andra eleven kommer få problem på grund av mig, och ilskan över hur jävla fucking efterblivet dum jag är- jag känner att läraren gick för hårt på mig.
Han såg varningssignalerna på en panikattack (vilket han är utbildad att kunna göra), han hörde mig säga förlåt, och trots att personen som faktiskt är en lärare inte alls blev arg var där slutade han inte.
Min mormor fick komma och hämta mig, för kunde inte gå hem själv. Sitter i sängen med mitt husdjur i knäet och skriver det här nu.
Vågar inte gå tillbaka imorgon.
Jag hatar mig själv mer än nånsin förut.
