Jag är den som alltid stannar kvar, den som alltid sitter stilla och håller med. Är “snäll” och tyst i rätt situationer. Anpassar mig till ledarna och skiter i att bajsa i skogen om de säger så.
Jag är den som går på linan om ledaren säger det. Jag är den som städar, plockar undan och fixar åt andra. Jag är den som är en slav till min egen förälder. En slav till alla runtomkring mig. Jag lärdes att vara en docka, en slavdocka.
Nu är jag inte det längre. Den dockan dog.
Nu är jag min själ igen. Nu lever jag på riktigt. Det gör ont, men jag är den som alltid har velat leva!
Jag är den som alltid målat i min ensamhet. Jag är den som alltid har skrivit dagböcker. Jag är den som har sjungit på mitt rum. Jag är den som har klappat djuren och önskat dem kärlek. Jag är den som har bakat kakor och bjudit. Jag är den som har struntat i mig själv. Jag är den som har själen kvar. Du är den som har en svart själ. Pappa. Det är du.
Jag har en rosa själ. Inte du. Jag är rosa. DU är svart.
Rosa vinner över svart. Sådeså.
Svart är död.
Rosa är en levande ros. En blomma som växer. Svart är skuggan och mörkret i grottan.
Jag är växten. Du är mörkret. Jag kommer aldrig komma dit igen. Jag har min blomma. Den är min. Sluta kasta stenar på den! Sluta smutsa ner den!! SLUTA PAPPA! SLUTA SVARTA SJÄLEN!
SLUTA
Skammen i mig säger att jag inte ska posta detta. Rosen vissnar. Skuggan tar över solens strålar. Skammen vinner.
Rosen försvinner.
