Hur kan man se någon i ögonen igen?

Jag känner att det mesta i mitt liv för med sig skam men framför allt känner jag en sån extrem skam i att berätta om hur jag innerst inne mår för de som egentligen står mig närmast. Jag har många gånger fått det sagt till mig av psykologer, socionomer, kuratorer, läkare, sköterskor, i böcker, i texter på nätet, från alla möjliga håll, att det jag borde göra är att ta stöd av mina närmaste. Att jag borde och/eller skulle vara hjälpt av att prata med mina föräldrar, min syster, min pojkvän, min bästa vän. Att det underlättar om ens närmaste vet att man mår dåligt. Men jag vet inte hur jag ska lyckas med det. Jag vet att dom älskar mig och inte kommer se annorlunda på mig om jag berättar, men jag känner att det bara inte går. Orden fastnar i halsen. Och framför allt att jag skulle skämmas, något så fruktansvärt. Att jag inte skulle klara av att ens vara i deras närhet längre om de visste. Det är liksom för tungt att veta att dom vet. Jag blir för sårbar och jag skäms för mycket.

När jag var yngre så visste dom att det inte var bra. Dom fick följa med till bup och ungdomsmottagningen osv. Och helt ärligt så var det fruktansvärt. Jag blev tvungen att avskärma mig från dem tillslut. Nu när jag är äldre har allt gått tillbaka till det normala och det är som att dom vet att det var jobbigt förr men inte att det fortfarande är minst lika jobbigt nu. Jag har liksom fått bygga upp bilden igen av att allt är bra. Men om alla säger att det hjälper så mycket att få stöd från närstående, hur gör man? Hur kommer man över den där känslan av att det bara inte går? Hur kommer man över att inte stå ut med att vara i närheten av dom igen utan att bygga en ny bild av att allt är bra? Liksom, hur blir man bekväm med att någon annan vet att man mår så dåligt?

Du påminner om en vän till mig som är mycket privat. Hon hemlighåller de mest banala saker för att hon inte klarar av vad människor ska tänka om det hon gör och tänker….

Jag funderar mycket över det här med skam – vem är det du skäms för? Är det för att dig själv – eller är det skam emot dina föräldrar eller vad är det som är så jobbigt om folk får veta hur du verkligen mår?

Har du dåliga erfarenheter av dina föräldrar och släktingar från din ungdom? Eller vill du skona dem från att känna sorg?

Tror du inte att dina släktingar vet att du mår dåligt?  Hur skulle du reagera om du berättade för  någon och du får veta att det vet de redan eller att de har misstänkt det väldigt länge? Hur tror du att det skulle vara om de till och med säger att de inte tror du blivit frisk sedan första varvet?

Jag skäms både inför mig själv och inför andra. Egentligen inför alla men det är väldigt starkare mot föräldrarna. Jag har nog inte helt och hundra rett ut vad som känns så jobbigt med att ändra skulle veta. Jag har frågat mig själv men kommer inte fram till något tydligt svar. Jag tror det här att göra med att jag inte vill visa mig svag. Att det känns som att de kommer att se och agera annorlunda mot mig om de vet.

Och jo jag vill skona dom från sorgen. Jag vill inte att dom ska känna att dom “gjort något fel när de uppfostrade mig” typ. Men det är nog dåliga erfarenheter också. För när de fick veta förut att jag mådde dåligt så började de fråga hur jag mådde hela tiden, började tvinga med mig på saker att göra tillsammans, typ slältträffar eller sitta i soffan tillsammans. Jag förlorade liksom hela mitt privatliv känns det som. Jag fick inte stänga dörren till mitt rum längre osv.

Jag tror dock helt ärligt att de inte vet om att jag mår dåligt. De vet i alla fall definitivt inte hur dåligt och över vad. Jag tror inte de förstod vad det var jag mådde dåligt över när jag var yngre heller för jag klarade inte av att berätta speciellt mycket för socionomen som jag blev tvingad att gå till heller. Så det var nog väldigt otydligt. Det enda de har förstått är att jag har en hel del ont i kroppen, dvs fysisk smärta. Men de förstår inte vidden av det och inte hur det fungerar i huvudet. Jag tror jag skulle bli väldigt förvånad om de så att de trodde att jag inte blivit frisk från första gången. För det här liksom varit så länge. Det har varit från jag var 13 till nu. Så det här liksom varit hela tonåren och i hela mitt vuxna liv.

Men jag ska ta med mig frågan om vad det egentligen är som är så hemskt med att folk skulle veta hur jag egentligen mår. Jag får som sagt känslan att det skulle göra mig sårbar och att det eventuellt skulle användas mot mig på något sätt. Jag är kanske lite paranoid på den punkten.

Utifrån dina två inlägg verkar det som att rädslan inför sårbarheten är en stor del i varför du inte vågar berätta om hur du mår för dina nära och kära. Har du pratat om den här rädslan med någon professionell? Psykolog eller annat terapeut? För jag tror att denna aspekten kan vara en grundbult som du behöver jobba på för att kunna må bättre. För kan du inte till att börja med vara helt öppen med t.ex en psykolog, så kommer inte psykologen kunna hjälpa dig på bästa sätt. Dessutom kanske denna sårbarhetsrädsla i längden gör det svårt för dig i dina relationer, vilket i sig kan bidra till sämre mående. Så, att ens börja prata om denna aspekt med en terapeut vore nog ett bra steg. Om det känns för läskigt att säga det högt, prova skriva ned det. På dator eller papper – vilket som. Sedan kan du läsa det du skrivit för dig själv, för att bara vänja dig vid att orden finns utanför din kropp. Och sedan kanske visa en psykolog. Ett steg i taget. För om den här rädslan kan stillas, kan du slå två flugor i en smäll: psykologisk behandling blir effektivare plus att du kan ta hjälp av dina närmaste på den resan.

Du har helt rätt faktiskt. Jag får försöka göra så. Det går någorlunda att skriva det på papper. Så får jag försöka få någon professionell att läsa det helt enkelt. Det blir bara så svårt för jag har en tendens att stänga av efter att jag gjort såna saker. Och många psykologer verkar ha dille på att läsa sånt här högt för mig. Och det är typ en direkt genväg till att jag stänger av medvetandet. Men du har rätt, jag ska försöka skriva ner alltihop. Det är lite det som är min plan nu,  att jag ska se till att faktiskt förmedla dom här grejerna till en expert så att de får chans att hjälpa mig med mitt faktiska problem och inte bara med massa sekundära kringgrejer.

Det kan vara problematisk det där med vem som vet vad och varför. I mitt fall hade jag nog tur (om man nu ska kalla de tur) för jag kraschade så uppenbart. Jag fick panikattacker några gånger på jobbet, å står man i en kassa som jag gjorde första gången så går det inte att dölja. Så när man ringer till en ansvarig å säger ”jag tror jag håller på att dö här, och jag behöver bli avbytt”. Då har man inte så mycket val mer än att vara ärlig om vad som har hänt. Så efter det bestämde jag mig ganska snabbt att jag läger alla kort på bordet så får det bära eller brista. Troligtvis har det påverkat saker negativt i vissa aspekter men mestadels så tycker jag det har underlättat för mig. Det går liksom inte att vända tillbaka till att vara mig innan kraschen glad och sorg fri (inte riktigt sant men jag tror att många såg mig så=. Men det kanske är lättare för mig som har haft grav migrän från jag var 5 så där. Så jag har alltid behövt förklara varför jag är försvunnen från jobbet då och då så jag ser inte egentligen att det är någon skillnad på psykisk sjukdom även fast jag vet att jag troligtvis är ovanlig som inte känner skam över att må dåligt ibland. Men igen jag har inte egentligen kunnat väja om jag ska berätta så jag vet inte så mycket om att behöva ta första steget att berätta om det man försökt dolt. Men grejen är att för mig känns det så mycket enklare för jag har både vänner och bekanta som jag kan vända mig till om det är så. Nu är det så klart inge solskens saga, jag tvivlar, jag gömmer mig bakom clown mask å berättar inte alltid hur jag mår. Men det är ändå så mycket lättare de dagar jag behöver mer för då finns det människor som förstår behöver inte berätta hela historien igen för det orkar man absolut inte om man inte orkar med sig själv.
Bara några tankar om ämnet.
Lev väl