Hem > Forum > Skam > Hur kan man få hjälp när man inte kan berätta

Hur kan man få hjälp när man inte kan berätta

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag är jättelåst. Jag har väntat flera månader på en tid på psyk men jag får aldrig komma dit på grund av köer. Det känns som att jag sitter fast och nu känner jag att det blir värre och värre. Ett stort problemet är att jag inte får ur mig orden och att jag är väldigt inåtvänd. Ju sämre jag mår desto svårare är det att prata och jag upplever att ingen tar mig på allvar för att jag inte skriker och gråter. Ju sämre jag mår desto mer stängs jag liksom av och hur mycket jag än vill be om hjälp så finns knappt hjälp att få om man inte klarar av att plocka upp en telefon och prata i den eller att åka till psykakuten och försöka prata med någon där. Men hur ser det ut med någon som åker och sätter sig i ett väntrum utan att säga något och utan att ens se ledsen ut. Jag har inga anhöriga att ta hjälp av och jag känner att det enda jag kan göra är att lägga mig ner och självdö. Reflektioner? Input? Förslag på vad jag ska göra?

    Skriver ner några korta rader som stöd. Får du tunghäfta kan du lämna lappen.  Och åk till psykakuten de är proffs på att prata med människor. De möter alla olika reaktioner och ingen är rätt eller fel.

     

     

     

    Avatar

    Jag håller med förgående talare. Jag skulle dock rekommendera mer än stödord: skriv ett brev. Gör det vid ett tillfälle när du mår hyfsat okej och känner att känslorna är i hyfsat schack. När du är lugn är tankarna klarare, du får lättare att överblicka dig själv och det ger möjlighet till reflektion över vad du känner och hitta ord som beskriver dina upplevelser. Målande beskrivningar är ett tips, för det brukar oftare kunna beröra den som läser. I och med att syftet här är att förmedla hur svårt du har det, tror jag att det kan vara användbart. Sedan kan du överlämna det till din kontaktperson/behandlare inom psykiatrin, så kan ni ta det därifrån. Brevskrivandet ersätter inte tilliten. För att våga överlämna brevet krävs förtroende. Men brevet är ett steg, åtminstone. Ett steg framåt, är ett steg närmare målet än där du stod innan. Det är bra.

    Det kan vara svårt att bli trodd och tagen på allvar om man i kontakt med vården ser i stort sett deadpan ut. Det är väldigt lätt att det förefaller som lidandet är lättare och mindre omfattande endast för att det inte syns, tänker jag mig. Men i vulkaner kokar lava långt ned i jorden, även när utbrott inte sker (om jag minns min geologi rätt). Att något inte syns innebär inte nödvändigtvis att det inte finns. Det kanske bara är ett annat uttryckssätt för lidande. Oavsett, har du rätt att få hjälp för ditt dåliga mående. Det ska inte spela någon roll hur det tar sig uttryck. Dåligt är dåligt och det är psykvårdens jobb, som de experter de ska vara, att se det. Ett sista tips kan vara att berätta för dem att du fungerar just så: inåtvänt. Det medvetandegör dem på ditt funktionssätt och kan göra det lättare för dem att förstå dig.

    Lycka till.

    Avatar

    Tilliten är a och o. Folk har olika lätt för det där. Har man otur med en psykolog/läkare som är skum eller osympatisk som ska utvärdera en – ja, då är det kört.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.