Jag håller med förgående talare. Jag skulle dock rekommendera mer än stödord: skriv ett brev. Gör det vid ett tillfälle när du mår hyfsat okej och känner att känslorna är i hyfsat schack. När du är lugn är tankarna klarare, du får lättare att överblicka dig själv och det ger möjlighet till reflektion över vad du känner och hitta ord som beskriver dina upplevelser. Målande beskrivningar är ett tips, för det brukar oftare kunna beröra den som läser. I och med att syftet här är att förmedla hur svårt du har det, tror jag att det kan vara användbart. Sedan kan du överlämna det till din kontaktperson/behandlare inom psykiatrin, så kan ni ta det därifrån. Brevskrivandet ersätter inte tilliten. För att våga överlämna brevet krävs förtroende. Men brevet är ett steg, åtminstone. Ett steg framåt, är ett steg närmare målet än där du stod innan. Det är bra.
Det kan vara svårt att bli trodd och tagen på allvar om man i kontakt med vården ser i stort sett deadpan ut. Det är väldigt lätt att det förefaller som lidandet är lättare och mindre omfattande endast för att det inte syns, tänker jag mig. Men i vulkaner kokar lava långt ned i jorden, även när utbrott inte sker (om jag minns min geologi rätt). Att något inte syns innebär inte nödvändigtvis att det inte finns. Det kanske bara är ett annat uttryckssätt för lidande. Oavsett, har du rätt att få hjälp för ditt dåliga mående. Det ska inte spela någon roll hur det tar sig uttryck. Dåligt är dåligt och det är psykvårdens jobb, som de experter de ska vara, att se det. Ett sista tips kan vara att berätta för dem att du fungerar just så: inåtvänt. Det medvetandegör dem på ditt funktionssätt och kan göra det lättare för dem att förstå dig.
Lycka till.
