En otillgänglig studiesituation får MIG att skämmas

Jag håller med om att högskolan är väldigt påfrestande. Det tyckte jag med när jag studerade, för det är svårt att både planera studierna, och kanske ha inlämningsuppgifter att göra parallellt med seminarier och förberedelser inför dessa.

Men om du klarar allt, så kanske det mest är den egen självkritik och prestationsångest som gör att du mår dåligt?

Kanske kan du få hjälp att lägga upp ett bra studieschema? Det brukar ju finnas speciell personal som ska hjälpa personer som behöver stöd med studierna. typ något Student center, eller sådant.

Tror lösningen är att sänka lite dina egna krav och förväntningar, och att be om hjälp med att planera och strukturera studierna. Men jag vet att det är svårare gjort än sagt.

Tyvärr handlar det inte om varken planeringssvårigheter eller dåligt självförtroende, utan om att jag blir sjuk av tempot. Jag har haft exakt samma problem i arbetslivet, även i jobb där andra planerat allting åt mig. När jag måste hålla ett högt tempo – eller skynda mig – måste jag överanstränga mig något fruktansvärt. Jag har haft jobb där jag knappt behövt tänka själv, men där jag p.g.a. tempot blivit så sjuk att jag drabbats av utmattningssyndrom. Jag har fått hjälp att se över min studieplanering, men det konstaterades snabbt att det inte var något fel på den (snarare tvärtom) men den var ju anpassad efter någon som tål stress och orkar med ett högt tempo. En planering gjord efter mina egna behov är oförenlig med de tidsramar som finns. Jag får alltså totalt ignorera mina behov och hålla mig till en planering anpassad efter majoritetsnormen, vilket gör att jag kommer att gå sönder till slut. 🙁

Nu har jag haft ett möte med programansvarig och några av lärarna. Vi kom fram till att jag får två av tre av höstens litteraturlistor redan nu så att jag kan läsa i förväg för att få ner tempot. Jag kan också skjuta fram vissa saker i kurserna. I en av delkurserna kommer jag även att kunna utnyttja den pedagogiska stödinsatsen mycket mer, så där löser det sig av sig självt. Programansvarig sa även att jag inte är ensam om det här, utan att de flesta (!) studenterna på programmet inte tar examen på utsatt tid.  Om det ska vara norm så är det ju något fel. Det hade ju varit bättre att förlänga utbildningen med något år, så hade folk sluppit krångel med studieuppehåll, CSN m.m. Alla har inte heller de ekonomiska förutsättningarna för att ta studieuppehåll. Om man har en funktionsnedsättning kan det exempelvis krävas en fullständig utbildning för att ens kunna få ett jobb som fungerar.

Vad bra att det löste sig!  Jag tror det är väldigt vanligt i Sverige att människor inte tar ut sin examen för att de har rest på vissa kurser. Jag är inte säker, men jag vet en del i min närhet som börjat jobba innan de har fått ut sin examen. Kanske just för att det är så mycket att göra så det är nästintill omöjligt att lyckas.

Det förvånar mig inte att folk börjar jobba innan de fått ut sin examen. När man inte klarar av att slutföra studierna på utsatt tid så blir det ofta problem att få fortsatta studiemedel eller så tar CSN-veckorna slut. Det är verkligen inte alla som har råd att fortsätta plugga utan studiemedel.

Nej precis. Jag har veckor kvar på csn om jag skulle vilja studera igen, men det finns ju inte obegränsat med veckor, och tyvärr fattar det högskolepoäng sedan sist jag studerade för att jag ska få ta csn igen.

Ja, sådant där ställer ju till det. Men om man ska ta tillräckligt många poäng krävs det ju att man inte bara fixar själva studierna, utan också tempot. Högt tempo verkar ha blivit norm i hela samhället, vilket är helt galet. Allt fler människor går in i väggen och drabbas av psykisk ohälsa, men arbetsgivare och utbildningsanordnare verkar ändå inte fatta att de borde sänka arbetstakten till en mer human nivå.

Jag håller med. Det är mycket som förväntas av en som är svårt att leva upp till. Och det svåra är att tillåta sig själv att inte leva upp till alla krav, både uttalade och icke uttalade. Att hitta balans så att man trivs med tillvaron.

Hur går det med studierna just nu?

Jag är bara hemma sedan flera månader på grund av Corona. Finns så mycket jag vill göra i livet, men har tappat hoppet på grund av pandemin. Och pressen från människor runt en som anser att jag ska vara på ett visst sätt. Jag har mått riktigt dåligt senaste tiden, känt mig liksom fast. Svårt att se en framtid. Det händer så mycket hemskheter i världen och jag orkar inte med människor känner jag, har blivit så less på livet.

Ja, precis. Det är svårt att tillåta sig själv att inte klarar av/orka med allt som förväntas av en, framför allt i situationer där andra människor inte visar någon större förståelse för att man inte klarar/orkar.

Det löste sig till det bästa för mig, så nu känns det jättebra med studierna. 🙂 Studiemedel för en högre takt än den faktiska fick jag inte eftersom CSN fortsatte att envisas med att hög studietakt på programmet inte var något giltigt skäl, utan endast svårigheter med studierna i sig. Jag kunde alltså konstatera att vi som har lätt för studierna och har höga betyg, men pga funktionsnedsättning eller behöver sänka tempot för att må bra, faller utanför ramarna.

Jag kunde också konstatera att samordnaren för studenter med funktionsnedsättning märkligt nog verkar vara den mest okunniga och oförstående personen på hela högskolan, tätt följd av den person som är ansvarig för mitt program. Den förstnämnda verkar tro att alla personer med samma funktionsnedsättningar fungerar exakt likadant, medan den andra är expert på att se hinder och hittar minst ett problem i varje lösningsförslag man kommer med. Om jag däremot undviker att vända mig till dessa personer, och istället fokuserar på att hitta lösningar delkurs för delkurs, så kan jag ta allting med lärarna och DÅ blir det bra! Det slutade med att jag fick lov att läsa in vissa saker under sommaren, plus att jag fick litteraturlistorna för två av höstens tre delkurser redan i början av juni. Det har underlättat jättemycket att kunna läsa i förväg. Jag har också fått möjlighet att prata med den nya lärare som är ansvarig för höstens tuffaste delkurs, så att jag kunnat informera honom om situationen. Han sa då att jag kan skjuta fram en modul av den delkursen om jag behöver det. Jag har hört så många studenter berätta om oförstående lärare och fantastiska samordnare, men i mitt fall är det lärarna som varit bra och samordnaren en katastrof. Det sistnämnda hade jag definitivt inte väntat mig, men nu vet jag i alla fall att jag inte kan förlita mig på den personen.

Det låter oroväckande att du har tappat hoppet. Jag förstår att det är tungt för många nu (det har det varit för mig också) men tids nog kommer pandemin att vara över. Det finns ett liv efter den, även om det kanske inte kommer att se likadant ut som innan pandemin bröt ut. På det du skriver låter det också som om du skulle behöva träffa lite nya människor, människor som inte förväntar sig att du ska vara på ett sätt som du inte är. Nu befinner vi ju oss i en tid där många inte kan eller vill träffas IRL, men kanske kan du hitta människor som du kan börja med att lära känna online eller via telefon/sms/brevväxling? Du är värd att träffa människor som accepterar dig för den du är.