Strategier: jäkta inte med döden, lev mer och tänk mindre

<3 Om vi pratar om att man är nära på att göra det så är det enda som fungerar för mig att i detalj föreställa mig min egen begravning med mina anhöriga. Spelar upp som en film hur polisen åker hem till exempelvis mina föräldrar och sedan spelar jag upp i huvudet hur de skulle reagera på det. Och även känslan mina syskon och syskonbarn skulle få i sina kroppar. Den känslan unnar jag ingen. Hur skulle jag reagera om min lillasyster dog? Empati är det som håller mig kvar vid livet. Det är också en hyfsat tyst överenskommelse vi har inom familjen, just det får man inte göra. Det finns en paranojja i familjen och har funnits i över 20 år. Vi alla vet också att ingen (oavsett vem det är som gör det) skulle resa sig. Min familj har varit med om för mycket redan. Jag är stolt över oss alla i familjen som tänker fullfölja det här.

Hörde också en kompis säga att livet tar ju slut. Visst är det en tröst många gånger.

Kommer också ifrån en familj och släkt med utmärkande mycket humor. Jag är övertygad om att det handlar om hur livet behandlat oss. Så i stället för att man de facto blir stark av motgångar tror jag snarare att man kan bli en rolig figur med lite distans till livet och andra – man tar inget så förbenat allvarligt. Vi är absolut inte lyckliga, men vi har mycket, mycket lätt till skratt. Och vi vågar möta andra i sorg.

så starkt och fint skrivet den där som skrev att man klarar allt och det där om att alla ska dö så varför inte se vad livet tar för väg-eller vad det stod. Det gav mig faktiskt en tankeställare , tack ! Jag har själv tänkt att alla motgångar gör en starkare, men jag känner inte så längre dock… jag brukar prata med Gud och då säger jag ” jag blir INTE starkare av det här Gud, jag blir nedbruten och SVAG så varför tar du mig igenom detta??”för jag känner så verkligen  men det kändes som texten talade till mig, ” om du klarar det här som får dig att vilja ta livet av dig, så klarar du allt” -eller vad det stod har jättedåligt närminne ..

men vill jag klara allt? Vill jag vara stark? Är det värt att gå igenom ÅR av elände ångest   Stress rädsla oro misär bara för att bli stark? Det har jag börjat undra.

men jättebra det där med att” vi ska alla dö  så småningom så varför inte stanna kvar och se vart din väg leder?” Det fick mig att tänka till!

jag har samma strategi som Red Simyna att jag tänker inte utsätta mina nära och kära för smärtan det innebär när en närstående tar livet av sig, ja liksom hur skulle JAG känna om någon närstående tog livet av sig jag skulle bli helt förstörd för all framtid- vill jag utsätta mina närmaste för det? Svar nej .

Jag håller med dig. Problemet för många tror jag också är att man tvingats vara stark för länge och skulle desperat behöva få vara svag. Bli hjälpt. Det är väldigt svårt många gånger att dra sig själv i håret och motivera sig själv att man kan bli ännu starkare – ifall man klarar även denna motgång. Å andra sidan känner jag också igen mig i tankarna “om jag klarar mig igenom detta kommer jag överleva vad som helst”.

Minns att min lillasyster säger nuförtiden att folk säger ju att man ska bli stark av sina motgångar men att hon upplever sig blivit svagare/känsligare och har svårt med motståndskraften när det blir svårt. När hon sa det kände jag en lättnad faktiskt för upplever det precis likadant. Det här gjorde oss knappast starkare, vi har sett och upplevt livet på så grymma sätt att det skämt upp oss för evig framtid. Med det sagt innebär det ju inte att man inte kan ha lärt sig ett och annat. Att man kan ha utvecklat andra delar av sin personlighet till det bättre. Men stark, jag vet inte.

Jag håller med, det är komplext. Precis som både du och din lillasyster kan jag också känna så, typ som att bägaren rinner över om en ny motgång kommer. Att man tagit sig igenom så svåra tider att man tänker att nu får det fan vara bra.

Samtidigt så verkar den där bägaren oftast inte rinna över, även om man är övertygad om att det är påväg att hända. Så småningom tar man sig förbi de flesta motgångar trots att de kändes så ogenomförbara från början. Hur många gånger har man inte tänkt att nej, nu går jag under – men inte gjort det? Det måste ju vara styrka.