Min fru ringde 112 igår.
Jag har bestämt mig för att avsluta mitt liv. Inte I affekt som många beskriver utan för att jag bestämt mig för att det är bästa lösningen.
Fick prata med 112 när jag väntade på att min fru skulle komma hem så jag kunde åka. Mina små barn var hemma så jag ville inte lämna dem ensamma.
Pratade med 2st som försökte ge mig nån anledning att ens vilja ha hjälp. Tyckte synd om dem när jag hörde hur deras desperation växte och växte ju mer de insåg att loppet var kört.
Lovade att prata med ambulanspersonal så stackarna kunde få sova sen.
Väntade ca 2-3h på ambulanspersonal som efter att ha pratat en stund gav mig valet att åka in till psykakuten självmant eller att de skulle ringa en poliseskort då de kände att jag var en fara för mig själv.
Lyckades dock övertala dem att jag skulle åka in själv efter jobbet dagen efter. Fick kämpa med övertalningen men efter ett tag så köpte dom min anledning.
Hur som helst.
Åkte till akuten idag.
De hade en remiss där de såg allt som hänt.
Pratade med en läkare och förklarade allt igen vilket slutade med att han skickade hem mig. Dom ska ringa mig, kvällstid nu under två dagar och höra hur jag mår
Jag tänkte ge vården en chans och se om de kunde hitta någon anledning för mig att tänka om. Fick ett nummer till en privat firma där jag kunde ringa och söka hjälp om jag ville
Nu förstår jag hur min mamma blev behandlad innan hon tog sitt liv.
Min terapeut skickar desperata sms och ber mig söka hjälp för att få vård. Stackarn kan inget göra. Har slutat berätta hur nära det är för det gör ont i mig att se hur hon påverkas.
Varför skriver jag då detta?
Enkelt.
Jag visste redan innan att vården inte har nåt att erbjuda mig. Har inget kvar att leva för.
Jag gav dem en chans och de visade hur totalt kass psykvården är.
Jag sa uttryckligen att jag inte ser någon anledning att leva och att jag inte ens ser varför jag ska ta emot vård då det enda det gör är att förlänga smärtan. Inte ens då tog de tag i problemet.
Antagligen för att jag är för lugn.
Vet vad jag vill och är tillfreds med det. Satt inte och grät eller tyckte synd om mig själv. Känns ju som en lättnad att tänka på att jag snart slipper lida…
