De är så sjukt konstig känsla när 1 månad är passerad, känns till och med konsitgt hur snabbt allt typ blev glömt. Klart har jag aldrig glömt dig, inte när du väckte mig på morgonen. Hur du sakta slöt dina ögon för sista gånger, för aldrig öppnas igen. Jag vet i mitt hjärta att det var det bästa, det står jag fortfarande fast vid. Men när livet rusar vidare, dina vänner som finns kvar har på något sätt redan glömt dig. Så sitter jag ensam med misären att veta att jag kunde gjort mer, många säger att jag inte kunde det men känns som jag kunde ha gjort något. Kanske varit ute dom där fem minutrarna längre, eller bara vaknat kl 7 och gått ut så du fick din friska luft. Låtit dig leka med en av dina vänner lite mer, eller till och med bara gett dig mer godis. Emot det som tog ditt liv var jag chanslös, inget hade kunnat ändra det. Det bara dök upp en dag, och försvann aldrig. Inte förräns den dagen vi förlorade dig, och vi fick göra det tuffa beslutet att låta dig somna. Jag känner mig så jävla dålig, för att jag vill gå vidare ifrån detta. Vet att jag inte borde må dåligt över det, men det gör jag som fan. Vill bara att allt ska vara över, att jag slipper tänka tillbaka med smärta. Men dina sista timmar var hårda för mig, och det var nog den tuffaste dagen i hela mitt liv. Löjligt kanske vissa säger om något så litet som en katt, men för mig var du ingen “katt”. Du var min tröst, du var min motivation att gå upp. Du var min ångest och stress, men du var också en familjemedlem. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket, och tårarna som faller kommer alltid vara för att du rycktes för tidigt från mina armar. Men ödet tog dig och jag kan inget göra, för att hålla dig levande vore inget annat än grymt.
