Vart tar alla psykiskt sjuka vägen?

Mitt liv har sakta gått utför de senaste två åren och jag har kunnat ana den totala kollapsen i horisonten.

Nu är jag snart där och har inom kort förlorat nästan allt. Nu blir jag inom en månads tid vräkt ifrån min lägenhet också.
I all stress så har en tanke slagit mig, Jag kan inte vara ensam om att förlora allt, Men var är alla dem andra?

Anledningen är ju troligen för att jag försöker räkna ut vart jag ska ta vägen.

Så finns det någon där ute som kan svara? Vad händer när man är för psykiskt sjuk för att kunna arbeta men inte har någonstans att få stöd eller ta vägen?

Eller är det så att ingen överlever? vet att många tar livet av sig eller liknande, men det kan väl inte vara alla?

Kan tillägga att jag sökt stöd hos socialförvaltning, sjukvård och kyrka redan. Men ingen vill riktigt ta i mig.

[Red Dykepi]

Jag ser att det här är en gammal tråd och jag vet inte om du som skrev inlägget är kvar på forumet. Men jag chansar.

Hur har det gått för dig?

Flytta till Finland för där tillåter de inte att någon ska behöva bli hemlös. Det finns säkert fler länder som tar hand om sina medborgare än i Sverige.

Anonym skrev:

Mitt liv har sakta gått utför de senaste två åren och jag har kunnat ana den totala kollapsen i horisonten. Nu är jag snart där och har inom kort förlorat nästan allt. Nu blir jag inom en månads tid vräkt ifrån min lägenhet också. I all stress så har en tanke slagit mig, Jag kan inte vara ensam om att förlora allt, Men var är alla dem andra? Anledningen är ju troligen för att jag försöker räkna ut vart jag ska ta vägen. Så finns det någon där ute som kan svara? Vad händer när man är för psykiskt sjuk för att kunna arbeta men inte har någonstans att få stöd eller ta vägen? Eller är det så att ingen överlever? vet att många tar livet av sig eller liknande, men det kan väl inte vara alla? Kan tillägga att jag sökt stöd hos socialförvaltning, sjukvård och kyrka redan. Men ingen vill riktigt ta i mig.

Får man fråga hur det gick för dig? Jag är en faktura ifrån att bli hemlös och överväger starkt att ta livet av mig.

Jag gick in i en väldigt konstig period ett tag efter att jag skrivit det här. En stund så kändes allting bättre och de senaste två åren är en lång historia. Ett tag trodde jag faktiskt att det skulle kunna bli bra.

Jag lever, men mår väldigt dåligt fortfarande. Hopplösheten är kvar och det finns nog inget ljus i änden av tunneln för mig. Självmordstankarna är inte där längre på samma sätt och jag kommer inte bota min smärta med att ta livet av mig. Tror mig istället långsamt förstå att ett förstört liv är något man får lära sig leva med.

Lugnet som kom med acceptans har gett mig ro att äntligen tänka och inte bara agera efter panikimpulserna som härjar. Men ja, vad hände med mig?

Är inte hemlös, utan hyr ett avdelat gästrum med egen ingång. Har också fått en säsongs-anställning i kommunen inom min utbildnings-sektor. boendet och jobbet kommer avslutas innan årets slut. Jag kommer då försöka hyra en lägenhet av privat värd, inget annat är ett alternativ iom mina obetalda skulder.  Med lite tur kan jag få ännu en anställning i den kommunen, annars får jag ta de jobb som bjuds.

Kort och gott: jag bor inte på gatan, hatar att ha ett värdelöst liv. Men jag accepterar det.