Livet har tillsist börjat ordna upp sig- har äntligen fått ett jobb jag trivs med på en lagom procentgrad och med arbetstider som känns hållbara. Kanske kommer detta att bidra till att även måendet kommer att stabiliseras. Men när saker äntligen fallit på plats så känns det som att allting lika snabbt igen kan slås sönder av regeringen from hell. Jag behöver trygghet och stabilitet. Men de lär skära ner och sälja ut, vilket kan vända min jobbsituationen till dålig, om jag ens får ha kvar mitt jobb vid en nedskärningssituation (har bara ett vikariat). De vill dessutom att alla ska jobba så mycket som möjligt, vilket gör att jag kanske tvingas upp i tid och får försämrade arbetstider med följden att jag får förvärrade sömnproblem igen och slits ut i förtid.
Samtidigt är det egoistiskt att oroa mig över min egen situation då jag är väldigt priviligierad i jämförelse med andra. I dessa dagar ska man vara extra tacksam om man som jag inte har invandrarbakgrund och inte är arbetslös eller sjukskriven. Denna regering vill att de enda som livet ska vara lätt för, är de som är etniska svenskar och har ärvt miljoner. Övriga ska ha det så svårt som möjligt, särskilt om vi blir sjuka, arbetslösa eller har otur i livet på andra sätt. Och vi som jobbar i vården ska jobba ihjäl oss och inte ha någon fritid. Ni som var med och röstade fram denna regering, berätta gärna hur ni tänkte. Jag kommer inte att döma, utan får jag en bra förklaring så kommer jag att finna ro i att jag åtminstone kan förstå hur du tänkte, även om jag inte delar din uppfattning om lösningen.
