Hej, Har under en längre tid haft problem att få ihop ekonomin och fått låna mer för att överleva. Sett till inkomsten skulle jag ha det bra, men har hela tiden ökat mina fasta utgifter.
Det känns som jag vetat om att det skulle gå åt helvete, men inte gjort något åt det. Jag separerade för flera år sedan(sonen vv) och för att få ihop ekonomin tog jag ett extra jobb och det funkade under en längre period, men pga flera omständigheter(bilar som gått sönder, överkonsumtion m m) har pengar jag sparat ihop gått åt och nu finns det inte mycket kvar efter alla räkningar är betalade. Skulle det komma någon extra utgift en månad finns inte utrymme alls för dessa.
Jag har känt mig otroligt stressad under längre tid pga att inte pengarna räcker till. Alla som känner mig tror att jag mår bra och har en god ekonomi. Jag har sedan juli tänkt nästa varje dag på vilket sätt som är bäst på att avsluta mitt liv på och mår mycket dåligt, tårarna kommer så lätt bara vid en tanke på min situation och känner att senast veckor har jag börjat glömma bort möten, saker jag skulle gjort och det har aldrig hänt tidigare. Jag vet att det kommer av stressen från min situation.
Jag har svårt att sova, vaknar flera ggr på natten. Jag har under en lång tid skrivit ned hur jag känner i en fil på datorn och det är inte trevlig läsning, jag brukar ibland läsa vad jag t ex skrev för något år sedan och inser hur dåligt jag mådde då och att det inte är skillnad mot idag.
Jag känner en sådan jävla skam och ångest över vad jag ställt till med. Jag har trott att det är bara att jobba mer på extra jobbet och få in mer pengar för att betala av skulderna, men oväntade utgifter har gjort att detta inte funkat, utan istället har jag behövt låna mer och så rullar det på. Jag har ett heltidsjobb och sedan är jag timanställd på ett annat jobb sedan flera år tillbaka. Jag jobbar mellan 60-140 h/månad på mitt extra jobb(personlig assistent) och det sliter på kroppen.
Ingen vet om min ekonomiska situation och alla skulle bli mycket förvånade om jag skulle berätta hur den verkligen ser ut. Släppa allt och berätta kan jag inte göra för det skulle jag inte orka och konsekvenserna skulle bli för stora. Skulle mina skulder hamna hos inkasso och sedan hos kronofogden kommer det ske löneutmätning och få betalningsanmärkningar, samt att dem kommer vilja sälja ett fritidshus som jag äger hälften av och då kommer det påverka flera personer än mig.
Jag har försökt trolla varje månad för att få ihop ekonomin, men nu är det mycket nära slutet på detta.
Sonen fyllde 18 år för några veckor sedan och jag har sedan han var liten sparat pengar till hans körkort och en billigare bil(30000 kr) och detta är nu betalat och klart. Känns som jag gjort mitt för min son och nu är det dags att lämna/svika honom med att avsluta mitt liv.
Jag fick hudcancer 2015 och fick operation mm och var hemma i en vecka för att en längre sjukskrivning var inte att alternativ pga då jag skulle förlora för mycket i inkomst. Fick ett återfall några år sedan med cancern och samma sak då, gick till jobbet någon dag efter operationen för att inte tappa inkomst.
Jag är helt slut känslomässigt, tårarna rinner hela tiden när jag skriver denna text. Det känns som jag under en lång tid tappat mina känslor, jag har lätt för att prata med andra om deras känslor, men jag vågar inte ärligt öppna upp mig själv och visa mina känslor för då skulle allt komma ut och jag vet inte vad som skulle hända.
Tankarna far runt hela tiden i huvudet, hur ska jag få ihop ekonomin denna månad, hoppas det inte kommer några extra utgifter, vilket sätt är bäst att avsluta/somna in, kolla att göra listan för jobbet att jag inte glömt något, kolla om det finns lediga pass på extra jobbet, vara positiv och glad på jobbet och med vänner, när kommer kroppen säga ifrån och bara lägga av, vilken loser jag är som försatt mig i denna situation, vad kommer alla säga efter min bortgång m fl.
Jag brukar i olika sammanhang när det är tufft el jobbigt läge på jobbet använda en metafor “nu är det uppförsbacke, men snart är blir det nedförsbacke ” . Jag har själv haft en personlig uppförsbacke hela tiden, nedförsbacken har jag aldrig upplevt.
Jag gjorde en målning för flera år sedan när jag var på en personlig utvecklingskurs hos humanova.
Den bestod av ett öppet sår som var sytt med stygn, men blodet slutade aldrig att blöda.
Alla andra på kursen målade fina målningar och så kom jag med min mörka målning.
Den speglade hur jag kände då och jag känner fortfarande likadant idag.
Jag hittade detta forum och behövde skriva av mig.