Oansvarigt låta outbildade bemanna MIND:s chatt

[Yellow Viveqy]

Jag har en lång erfarenhet av att söka stöd i MIND:s chatt och förvånas nästan varje gång av den bristande kunskapen hos volontärerna. Med undantag för några få jag mött finns inte någon kunskap i samtalsmetodik och samtalen baseras så gott som alltid på samma typ av frågor.

Ofta har volontärerna mindre kunskap i hur exempelvis psykiatrin fungerar än jag själv har och berättar om vården på ett mycket banalt sätt. Trots att jag tydligt beskrivit hur jag sökt vård, att jag sökt vård länge, kommer ändå frågor om jag försökt att få remiss till någon annan mottagning och liknande.

De allra flesta kan inte föra ett samtal med substans, dvs gå in i en stödjande roll, reflektera, validera och möta en på den nivå man befinner sig. Alltid med ursäkten “vi är bara volontärer och gör så gott vi kan”.

Det bristande bemötandet som jag ofta upplever har många gånger gjort att jag mått sämre och det går inte att se det som annat än oansvarigt att låta lekmän och personer som saknar vårdutbildning ta emot samtal från personer i en svår psykisk ohälsa. Det riskerar att förvärra situationen och skapa än mer hopplöshet.

Det är nu frivilligt att söka sig till er chatt, man behöver inte logga in men varför ska outbildade låtas bemanna en chatt kring självmord när det överallt annars inom vård och hälsa krävs utbildning?

Den korta introduktion som varje volontär får är inte i närheten av den utbildning som exempelvis en sjuksköterska går igenom och går inte att anse som en tillräcklig utbildning för att möta människor i kris.

Det vore annat om volontärerna fanns till för allmänna samtal i mer socialt syfte, t ex för att få prata om sin dag, icke akuta händelser och för att mest få prata av sig men psykisk ohälsa och självmordstankar kan de oftast inte bemöta på ett adekvat sätt.

Ansök om statligt stöd för MIND:s verksamhet och bemanna chatten med samtalsterapeuter, kuratorer, psykoterapeuter, socionomer med flera yrkesgrupper som faktiskt kan något om att bemöta personer som mår dåligt.

 

[Pink Hufehe]

Jag håller med, mitt samtal/ chatt kändes ungefär som hen var måttligt intresserad och tyckte hen var en högre stående varelse eller nåt, jag kan ha fel, men jag fick ingen positiv upplevelse.

Tycker du har en stor poäng. Är det etiskt försvarbart att lekmän – i rollen som icke-vårdutbildad- talar med självmordsbenägna personer som befinner sig i en extremt svår situation där livet står på spel? Lutar åt ett nej? Skulle absolut inte vara bekväm med att axla en sådan roll eftersom jag har noll utbildning i bagaget kring detta. Livrädd är ordet som först kommer till mig när jag tänker på det.

“Läkare utan gränser” tror jag inte heller skulle våga anlita personer som saknar medicinsk kompetens och skicka de till krigsdrabbade områden där personer med krigsskador omedelbart behöver plåstras om. Att kalla det “volontärarbetare som gör så gott de kan” ute på fältet hade ju uppfattats som djupt orätt och skrattretande. Skicka experterna eller låt bli istället.

Börjar undra om man kan tolka det här som ett fruktansvärt exempel också på där vi, personer med psykisk ohälsa, är så lågt rankade i samhället och därmed nedprioriterade, att vi inte ens får möta personer med rätt kompetens ens vid våra livs värsta tillstånd?

Vi får inte möta psykologer, läkare som arbetar ideellt utan vi får nöja oss med personer som skulle kunna vara handplockade från gatan? Hur kunde det bli såhär? De måste handla om pengar att man inte vill investera i rätt resurser utan anser detta vara ett uppdrag som är okvalificerat.

Ansöka om statligt stöd och ersätta med sjukvårdsutbildade personer tycker jag var ett jättebra förslag!

 

En sak till. Om man lägger sig på den nivån att man vill vara ett komplement till sjukvården (och inte ersätta den) så tycker jag gott man kan kalla det för chatt för personer med mild ångest, eller liknande. Man kan absolut inte rikta sig till självmordsbenägna personer.

“Schysst medmänskligt snack för dig med lite ångest“

[Yellow Viveqy]

Vad beklagligt att du har en liknande upplevelse som jag. Sa du något till personen du pratade med eller avslutade du chatten? Jag tycker att ganska många verkar trötta på att sitta i chatten och i och med att det är en chatt och inte samtal direkt eller via video så är det lätt att det blir många samtal på raken där alla är anonyma.

Pink Hufehe skrev:

Jag håller med, mitt samtal/ chatt kändes ungefär som hen var måttligt intresserad och tyckte hen var en högre stående varelse eller nåt, jag kan ha fel, men jag fick ingen positiv upplevelse.

[Yellow Viveqy]

Tack för din kommentar, det är givande att höra att andra upplevt ungefär samma sak som jag vad gäller nivån och bemötandet i chatten.

MIND har i sig inte något vårduppdrag så på det sättet medför inte det några lagstadgade krav på att personalen som bemannar chatten ska ha en vårdutbildning men som du säger så är det likväl en slags vårdsituation som uppstår när så pass sjuka personer söker sig till chatten för att få stöd.

Jag tror att de som driver MIND resonerar som så att det stöd som ges är bättre än inget för en person i kris men om då stödet inte kan ges på den nivå som personen söker, då har det inte någon större effekt.

Säkerligen är det så att de bidrag som redan ges till verksamheten inte är tillräckliga för att bemanna chatten med kvalificerad personal och även praktiskt svårt då chatten är öppen dygnet runt. De som har exempelvis en terapeutexamen väljer säkerligen hellre att jobba dagtid på en egen mottagning än jobbar nattetid eller helg för MIND.

Jag tycker dock ändå att det borde vara långt högre krav på de som ska ge stöd i chatten, betydligt längre utbildning inom MIND om det nu är så att det inte finns resurser att bemanna med redan utbildad vårdpersonal.

Hur har du upplevt själva chattarna när du talat med olika volontärer?

Red Simyna skrev:

Tycker du har en stor poäng. Är det etiskt försvarbart att lekmän – i rollen som icke-vårdutbildad- talar med självmordsbenägna personer som befinner sig i en extremt svår situation där livet står på spel? Lutar åt ett nej? Skulle absolut inte vara bekväm med att axla en sådan roll eftersom jag har noll utbildning i bagaget kring detta. Livrädd är ordet som först kommer till mig när jag tänker på det. ”Läkare utan gränser” tror jag inte heller skulle våga anlita personer som saknar medicinsk kompetens och skicka de till krigsdrabbade områden där personer med krigsskador omedelbart behöver plåstras om. Att kalla det ”volontärarbetare som gör så gott de kan” ute på fältet hade ju uppfattats som djupt orätt och skrattretande. Skicka experterna eller låt bli istället. Börjar undra om man kan tolka det här som ett fruktansvärt exempel också på där vi, personer med psykisk ohälsa, är så lågt rankade i samhället och därmed nedprioriterade, att vi inte ens får möta personer med rätt kompetens ens vid våra livs värsta tillstånd? Vi får inte möta psykologer, läkare som arbetar ideellt utan vi får nöja oss med personer som skulle kunna vara handplockade från gatan? Hur kunde det bli såhär? De måste handla om pengar att man inte vill investera i rätt resurser utan anser detta vara ett uppdrag som är okvalificerat. Ansöka om statligt stöd och ersätta med sjukvårdsutbildade personer tycker jag var ett jättebra förslag!

[Yellow Viveqy]

Jag håller helt med dig här, chatten borde inte rikta sig till självmordsbenägna personer eller personer med självmordstankar då lekmän, som privatpersoner som saknar vårdutbildning, inte kan möta så svåra situationer på ett bra sätt. Chatten skulle som du är inne på benämnas annorlunda och göras om till att rikta in sig på vardagliga samtal. Detta också då många av volontärerna är yngre och själva inte har den erfarenheten av livet för att kunna diskutera de djupa funderingar som ofta är förknippade med självmordstankar.

Red Simyna skrev:

En sak till. Om man lägger sig på den nivån att man vill vara ett komplement till sjukvården (och inte ersätta den) så tycker jag gott man kan kalla det för chatt för personer med mild ångest, eller liknande. Man kan absolut inte rikta sig till självmordsbenägna personer. ”Schysst medmänskligt snack för dig med lite ångest”

Upplevt motparterna som disträa, att de knappt läst vad jag skrivit, och gett (efter lång betänketid) en lite halvhjärtad respons i form av “det låter jobbigt”. En gång satt jag som förbluffad och tänkte att motparten kan högst vara max 20 år gammal men det hoppas jag var en engångsföreteelse. För ett par år sedan, innan jag var med här på forumet, visste jag heller inte om att det här inte var en “självmordslinje” som man kunde räkna med när man väl behövde prata med någon. Blev jätteförvånad över det. Att det inte stod och förmedlades tydligare.

För att tala klarspråk: En omogen chatt med väldigt “gröna personer” vad gäller psykisk ohälsa. Det har väl gett i princip noll att chatta och jag skulle inte rekommendera någon jag känner att ens överväga att pröva. Det är ett underbetyg. Jag tycker det är märkligt att nivån är så låg. Förstår faktiskt inte hur det kan bli så. Kanske att jag är lite bortskämd att genom livet ha framförallt kommunicerat med människor med ganska hög EQ.  Alltså personer som tycker om att lyssna på andra och som kan komma med bra feedback. I min värld krävs det inte pengar (eller nödvändigtvis utbildning heller för den delen) för att hjälpa andra personer på ett bra sätt. Men i det här fallet känner jag att något behöver komma till.

[Yellow Viveqy]

Jag håller helt med i att det ofta förekommer att volontären svarar “det låter tungt”, “det låter jobbigt” som någon form av standardsvar. Jag har som du många gånger reagerat på svaren jag fått och undrat om personen i fråga bara är 15 eller 20 år gammal men så kan det inte ha varit då MIND har krav på att de som svarar i chatten ska vara minst 25 år gamla.

Jag har ibland gett exempel på vad som är ett givande och innehållsrikt svar men minuterna senare så sitter volontären  ändå där och ställer korta standardfrågor, ibland utan att ens skriva stor bokstav i början av meningen eller avsluta med frågetecken. Det kan i sig vara en bagatell om samtalet i övrigt är bra men jag har själv förknippat det med tonåringar och personer i tjugoårsåldern som “sitter på Snap” eller “skriver på TikTok” och som inte har någon vana av att skriva lite längre och med eftertanke.

Då det är så stor skillnad i hur olika personer kan bemöta andra och ge stöd så är det helt klart så i MIND:s chatt att det behövs betydligt högre krav om de nu inte bara ska möta barn och tonåringar utan även äldre personer som vill känna att han/hon blir mött i det han/hon berättar. Fallenheten i sig kan en del ha som du är inne på men för att säkra en viss nivå på chattsamtalen så går det inte att bara ta in lite vem som som visar intresse av att bemanna chatten.

Har du någon gång frågat varför de svarar så kort eller varför de väntar länge med att alls svara? Vad fick du för svar i så fall?

 

Red Simyna skrev:

Upplevt motparterna som disträa, att de knappt läst vad jag skrivit, och gett (efter lång betänketid) en lite halvhjärtad respons i form av ”det låter jobbigt”. En gång satt jag som förbluffad och tänkte att motparten kan högst vara max 20 år gammal men det hoppas jag var en engångsföreteelse. För ett par år sedan, innan jag var med här på forumet, visste jag heller inte om att det här inte var en ”självmordslinje” som man kunde räkna med när man väl behövde prata med någon. Blev jätteförvånad över det. Att det inte stod och förmedlades tydligare. För att tala klarspråk: En omogen chatt med väldigt ”gröna personer” vad gäller psykisk ohälsa. Det har väl gett i princip noll att chatta och jag skulle inte rekommendera någon jag känner att ens överväga att pröva. Det är ett underbetyg. Jag tycker det är märkligt att nivån är så låg. Förstår faktiskt inte hur det kan bli så. Kanske att jag är lite bortskämd att genom livet ha framförallt kommunicerat med människor med ganska hög EQ. Alltså personer som tycker om att lyssna på andra och som kan komma med bra feedback. I min värld krävs det inte pengar (eller nödvändigtvis utbildning heller för den delen) för att hjälpa andra personer på ett bra sätt. Men i det här fallet känner jag att något behöver komma till.

<3 Tack för dina kloka ord! Har länge funderat mycket på Mind och respons men inte förstått exakt vad det är som skaver. När du nämner TikTok och Snap faller plötsligt bitarna på plats. Det är alltså en ung generation som uttrycker sig på ett sätt som för mig är helt obegripligt. Är skolad i att man måste tänka efter. Och man måste absolut ha någon form av substans när man skriver, annars kan man lika väl låta bli. Oavsett i vilket sammanhang och till vem man skriver med.

Blir samtidigt hemskt orolig om det här är den så kallade framtiden. Minds chatt är som en opersonlig maskin och då är det personer med självmordstankar som behöver möta den robotliknande samtalstonen. Det skrämmer mig.

Känner nog noll hopp kring Mind som organisation, och kanske är det någon annanstans man får hoppas på en ljusare framtid. Kanske att vi som inte uttrycker oss sådär behöver höja våra röster och agera motsatsen.

Allt gott! <3

[Pink Hufehe]

Håller med er. Jag tänker att kanske den bästa hjälpen här kan vi få av varandra!

 

[Yellow Viveqy]

Tack för din respons på mitt inlägg.

Detta att vissa volontärer bara skriver korta svar lär, som de övriga bristerna i samtalen, ha med att göra att de inte har några krav på att kunna skriva ett nyanserat svar som innehåller olika komponenter, exempelvis både en fråga och en validering av den stödsökandes situation.

Jag har många gånger ifrågasatt den typ av kartläggning som majoriteten av volontärerna ägnar sig åt, dvs de ska ha olika bakgrundsfakta, de frågar om vilka vårdkontakter man har eller har haft, om man provat olika former av medicinering osv. När jag sedan ibland frågar vad de ska ha all den här informationen till och påpekar att det bara går en massa tid åt bakgrundsfrågor så försvarar de sig med att de vill veta mer för att kunna gå vidare i ett samtal.

Det blir naturligtvis bara tidsödande och det man som stödsökande själv vill prata om får kanske sen några få minuters utrymme efter att volontären ställt frågor som om det vore ett läkarmöte där man ska skriva läkarintyg eller bestämma vilken medicinering personen ska ha.

Detta lär detta vara en följd av att volontärerna lärs upp i frågor att ställa, de ställer liknande frågor varje gång istället för att “lyssna” till det som den stödsökande berättar och ta vid där.

Jag tror att vi som önskar samtal med substans får leta vidare och om man har tur finner man någon inom exempelvis kyrkan som både har kunskap i samtal och som kan något kring psykisk ohälsa. Inom den offentliga vården ser det inte ut att bli bättre vad gäller tillgång till kvalificerade samtal och psykoterapi.

Har du erfarenhet av att gå i psykoterapi inom offentlig vård? Vad tyckte du om det i så fall?

Red Simyna skrev:

<3 Tack för dina kloka ord! Har länge funderat mycket på Mind och respons men inte förstått exakt vad det är som skaver. När du nämner TikTok och Snap faller plötsligt bitarna på plats. Det är alltså en ung generation som uttrycker sig på ett sätt som för mig är helt obegripligt. Är skolad i att man måste tänka efter. Och man måste absolut ha någon form av substans när man skriver, annars kan man lika väl låta bli. Oavsett i vilket sammanhang och till vem man skriver med. Blir samtidigt hemskt orolig om det här är den så kallade framtiden. Minds chatt är som en opersonlig maskin och då är det personer med självmordstankar som behöver möta den robotliknande samtalstonen. Det skrämmer mig. Känner nog noll hopp kring Mind som organisation, och kanske är det någon annanstans man får hoppas på en ljusare framtid. Kanske att vi som inte uttrycker oss sådär behöver höja våra röster och agera motsatsen. Allt gott! <3