MINDS volontärer får en att må sämre

[Yellow Viveqy]

Många gånger har jag nu erfarit hur volontärerna på MIND får en att må sämre än vad man gjorde när man loggade in på chatten. Många är inte lämpade att möta personer i så svåra situationer som i självmordstankar och i psykisk ohälsa. Det är oansvarigt av ledning och organisation att alltid hänvisa till att “vi är bara medmänniskor, vi är bara volontärer”. Personerna i chatten är visserligen volontärer men det borde finnas ett ansvar för att personerna har en kompetens att åtminstone inte förvärra måendet för den som söker stöd i chatten.

Det jag återkommande kunnat se i chattarna är:

1. Oförmåga att hålla igång en dialog, att svara kort med en eller två rader är inte att ge stöd.

2. Att inflika fråga på fråga utan att kommentera det man berättat.

3. Oförmåga att möta personen där han eller hon är.

4. Att ha en egen agenda där många är inriktade på att söka snabba lösningar istället för att lyssna in och samtala.

5. Långa väntetider mellan svaren och för många chattar pågående samtidigt.

6. Bristande metodik om “motiverande samtal” inte fungerar. Många vill då hålla fast vid en enda samtalsteknik vilket gör att samtalet inte går framåt.

7. Bristande kunskap kring psykiatri och vård vilket gör att många inte mer än mycket ytligt förstår vad det innebär att må psykiskt dåligt och vad det innebär att vara hänvisad till psykiatrin så som den ser ut idag.

Sammantaget finns en rad brister som gör att risken är stor att försämra måendet för den som söker stöd. Att “det inte ska vara så”, “att volontärer utbildas”, att “MIND regelbundet tittar över hur man kan utforma chatten” är standardsvar som inte är i nivå med att MIND vänder sig till personer i kris.

Så som det ser ut idag håller vissa volontärer samma nivå som om det vore en allmän stödchatt inom “Friends” eller annan förening för barn och unga. Även om vissa stödsökande är unga är många också vuxna och äldre och här behövs betydligt mer än att ställa allmänna frågor om vad man har för intressen, hur man önskar att livet skulle se ut eller att föreslå att man kan ringa 1177.

Jag är själv inte utbildad inom samtal men vet vad det innebär att möta en person där han eller hon är, att se om det är råd och tips personen vill ha eller om det är mer av känslomässigt stöd. Att förstå att det krävs olika sätt att bemöta och vad det innebär att hålla ett tempo och se till att personen som söker stödet känner sig sedd och utan att den stödsökande ska behöva vänta flera minuter på varje svar.

 

 

 

Hmm funderar på om du talar om Minds självmordschatt eller pratar du om forumet?

Här på forumet har jag fått för mig att det inte är volontärer som ska “prata” med oss här i forumet. Jag har fått för mig att deras roll är bara att vara passiva deltagare som inte ska delta i samtalen. Här är det vi som är användare som ska prata med varandra. Vi vanliga användare finns av alla sorter. Jag skulle tro att några av oss också är engagerade i MIND andra av oss har egna erfarenheter och tycker det är intressant att skriva med dem som kommer in här.  Men jag skulle bli förskräckt om jag skulle samtala med MIND moderatorer.

För mig känns det som att jag då skulle tystna och vare sig skriva korta frågor eller längre utlägg runt inlägg som intresserar mig om jag skulle känna mig övervakad här.

Om jag vill chatta med volontär skulle jag gå till chatten där det finns aktiva volontärer. Jag har ju inte något behov av att delta i chatten så jag kan inte uttala mig om hur volontärerna arbetar där.

Men här är jag tacksam för att MIND volontärerna inte syns och inte pratar för mycket – det ger mig frihet att diskutera vad jag vill

Yellow Viveqy skrev:

Många gånger har jag nu erfarit hur volontärerna på MIND får en att må sämre än vad man gjorde när man loggade in på chatten. Många är inte lämpade att möta personer i så svåra situationer som i självmordstankar och i psykisk ohälsa. Det är oansvarigt av ledning och organisation att alltid hänvisa till att ”vi är bara medmänniskor, vi är bara volontärer”. Personerna i chatten är visserligen volontärer men det borde finnas ett ansvar för att personerna har en kompetens att åtminstone inte förvärra måendet för den som söker stöd i chatten. Det jag återkommande kunnat se i chattarna är: 1. Oförmåga att hålla igång en dialog, att svara kort med en eller två rader är inte att ge stöd. 2. Att inflika fråga på fråga utan att kommentera det man berättat. 3. Oförmåga att möta personen där han eller hon är. 4. Att ha en egen agenda där många är inriktade på att söka snabba lösningar istället för att lyssna in och samtala. 5. Långa väntetider mellan svaren och för många chattar pågående samtidigt. 6. Bristande metodik om ”motiverande samtal” inte fungerar. Många vill då hålla fast vid en enda samtalsteknik vilket gör att samtalet inte går framåt. 7. Bristande kunskap kring psykiatri och vård vilket gör att många inte mer än mycket ytligt förstår vad det innebär att må psykiskt dåligt och vad det innebär att vara hänvisad till psykiatrin så som den ser ut idag. Sammantaget finns en rad brister som gör att risken är stor att försämra måendet för den som söker stöd. Att ”det inte ska vara så”, ”att volontärer utbildas”, att ”MIND regelbundet tittar över hur man kan utforma chatten” är standardsvar som inte är i nivå med att MIND vänder sig till personer i kris. Så som det ser ut idag håller vissa volontärer samma nivå som om det vore en allmän stödchatt inom ”Friends” eller annan förening för barn och unga. Även om vissa stödsökande är unga är många också vuxna och äldre och här behövs betydligt mer än att ställa allmänna frågor om vad man har för intressen, hur man önskar att livet skulle se ut eller att föreslå att man kan ringa 1177. Jag är själv inte utbildad inom samtal men vet vad det innebär att möta en person där han eller hon är, att se om det är råd och tips personen vill ha eller om det är mer av känslomässigt stöd. Att förstå att det krävs olika sätt att bemöta och vad det innebär att hålla ett tempo och se till att personen som söker stödet känner sig sedd och utan att den stödsökande ska behöva vänta flera minuter på varje svar.

Hej,
Varmt tack för dina synpunkter. Vi för de vidare till ansvariga för Självmordslinjen.

Anonym skrev:

Hmm funderar på om du talar om Minds självmordschatt eller pratar du om forumet?

Jag är rätt säker på att hen avsedde Självmordschatten.

Håller med dig att det känns bra att forumet är för oss privatpersoner. Det är här för att vi ska kunna stötta och hjälpa varandra i svåra stunder. Riktigt bra initiativ faktiskt.

Yellow Viveqy skrev:

Många gånger har jag nu erfarit hur volontärerna på MIND får en att må sämre än vad man gjorde när man loggade in på chatten. Många är inte lämpade att möta personer i så svåra situationer som i självmordstankar och i psykisk ohälsa. Det är oansvarigt av ledning och organisation att alltid hänvisa till att ”vi är bara medmänniskor, vi är bara volontärer”. Personerna i chatten är visserligen volontärer men det borde finnas ett ansvar för att personerna har en kompetens att åtminstone inte förvärra måendet för den som söker stöd i chatten. Det jag återkommande kunnat se i chattarna är: 1. Oförmåga att hålla igång en dialog, att svara kort med en eller två rader är inte att ge stöd. 2. Att inflika fråga på fråga utan att kommentera det man berättat. 3. Oförmåga att möta personen där han eller hon är. 4. Att ha en egen agenda där många är inriktade på att söka snabba lösningar istället för att lyssna in och samtala. 5. Långa väntetider mellan svaren och för många chattar pågående samtidigt. 6. Bristande metodik om ”motiverande samtal” inte fungerar. Många vill då hålla fast vid en enda samtalsteknik vilket gör att samtalet inte går framåt. 7. Bristande kunskap kring psykiatri och vård vilket gör att många inte mer än mycket ytligt förstår vad det innebär att må psykiskt dåligt och vad det innebär att vara hänvisad till psykiatrin så som den ser ut idag. Sammantaget finns en rad brister som gör att risken är stor att försämra måendet för den som söker stöd. Att ”det inte ska vara så”, ”att volontärer utbildas”, att ”MIND regelbundet tittar över hur man kan utforma chatten” är standardsvar som inte är i nivå med att MIND vänder sig till personer i kris. Så som det ser ut idag håller vissa volontärer samma nivå som om det vore en allmän stödchatt inom ”Friends” eller annan förening för barn och unga. Även om vissa stödsökande är unga är många också vuxna och äldre och här behövs betydligt mer än att ställa allmänna frågor om vad man har för intressen, hur man önskar att livet skulle se ut eller att föreslå att man kan ringa 1177. Jag är själv inte utbildad inom samtal men vet vad det innebär att möta en person där han eller hon är, att se om det är råd och tips personen vill ha eller om det är mer av känslomässigt stöd. Att förstå att det krävs olika sätt att bemöta och vad det innebär att hålla ett tempo och se till att personen som söker stödet känner sig sedd och utan att den stödsökande ska behöva vänta flera minuter på varje svar.

Supertråkigt att du upplevt chatten på det sättet. Jag är säker på att det är det sista som volontärerna vill, men det tar inte ifrån dig upplevelsen av att det är på det sättet. Förhoppningsvis kan de ta till sig dina ord och lära sig utav dem. Tror det är jätteviktigt att våga lufta även dessa tankar och känslor.

Kanske kan du, om eller när, du mår bättre anmäla dig som volontär? Eller på något sätt hjälpa till och utbilda de som ska bli volontärer? Bara en tanke 🙂

[Yellow Viveqy]

Indigo Dykaga: Det är enbart chatten jag menade i mitt inlägg, alltså inte forumet.

 

Anonym skrev:

Hmm funderar på om du talar om Minds självmordschatt eller pratar du om forumet? Här på forumet har jag fått för mig att det inte är volontärer som ska ”prata” med oss här i forumet. Jag har fått för mig att deras roll är bara att vara passiva deltagare som inte ska delta i samtalen. Här är det vi som är användare som ska prata med varandra. Vi vanliga användare finns av alla sorter. Jag skulle tro att några av oss också är engagerade i MIND andra av oss har egna erfarenheter och tycker det är intressant att skriva med dem som kommer in här. Men jag skulle bli förskräckt om jag skulle samtala med MIND moderatorer. För mig känns det som att jag då skulle tystna och vare sig skriva korta frågor eller längre utlägg runt inlägg som intresserar mig om jag skulle känna mig övervakad här. Om jag vill chatta med volontär skulle jag gå till chatten där det finns aktiva volontärer. Jag har ju inte något behov av att delta i chatten så jag kan inte uttala mig om hur volontärerna arbetar där. Men här är jag tacksam för att MIND volontärerna inte syns och inte pratar för mycket – det ger mig frihet att diskutera vad jag vill

[Yellow Viveqy]

Teal Nudyjo: Tack för stöd. Ja, kanske att en del synpunkter når fram men jag tror att det inte är så populärt att visa att man inte är nöjd med det stöd man får då det sker ideellt och stödet är kostnadsfritt. Jag har länge tyckt att de som ska ta emot personer med självmordstankar eller i en psykisk ohälsa bör ha mer utbildning och att de ska känna till olika samtalsformer utöver motiverande samtal. Utbildningsnivån borde likna den som personal har vid exempelvis Kris- och traumacentrum i Stockholm. Chattarna borde också vara möjliga att utvärdera av den som tagit emot stöd så som skedde en kort tid med betygsättning och eventuell kommentar för att kunna fortbilda volontärerna.

Anonym skrev:

Supertråkigt att du upplevt chatten på det sättet. Jag är säker på att det är det sista som volontärerna vill, men det tar inte ifrån dig upplevelsen av att det är på det sättet. Förhoppningsvis kan de ta till sig dina ord och lära sig utav dem. Tror det är jätteviktigt att våga lufta även dessa tankar och känslor. Kanske kan du, om eller när, du mår bättre anmäla dig som volontär? Eller på något sätt hjälpa till och utbilda de som ska bli volontärer? Bara en tanke 🙂

Teal Nudyjo har en poäng – om man vill ändra ett system så måste man nog kanske engagera sig mer som volontär. Att driva frågorna inom MIND borde ju vara effektivare än att utifrån försöka förändra en organisation som bottnar i en gammal myndighet.

Jag funderade lite över det här med utbildning – om man ska ha en utbildning i flera samtalstekniker så krävs det mycket tid och när jag läst på lite om MIND så inser jag att de vill arbeta med de metoder som de förmedlar till sina volontärer visat sig ha vetenskapligt underlag (även om jag inte orkar gräva ner mig i dem här vid datorn).

En enstaka metod leder till att volontärer som lärt sig en enda samtalsteknik så  blir samtalen likformiga och kan kännas opersonliga. Men är det inte lite tanken med självmordschatten att du som volontär ska vara utbytbar, så att inte människor fastnar för en person och hänger upp sitt liv just på en specifik person eller samtals typ.

Men jag kan hålla med om att kunskap om  olika samtalstekniker borde vara effektivare för att nå en större antal personer i deras livssituation, men det finns naturliga begränsningar på hur mycket volontärer hinner att lägga in i sina liv av utbildning i sina liv utanför chatten.

Sedan är det ju det här med vetenskapligheten – om man ska lägga ner dyrbar fritid på att lära sig många olika tekniker så måste det finnas vetenskapliga belägg för att de fungerar på en stor del av befolkningen.  Min erfarenhet från verkligheten är att många så kallade metoder är kvickfix som inte håller vid närmare granskning trots att många använder sig av dem och själva tror att de hjälper folk.

Jag kan inte tänka mig att MIND inte har något utvärderingssystem för sina samtal i vare sig chatt eller telefonsamtal. Självklart måste en verksamhet med en sådan budget som MIND har kunna utvärdera sin verksamhet. Men MIND ska inte efter vad jag läst mig till bota folk utan bara ge dem avlastning en kort stund för att ge personer andrum att hitta andra lösningar till att hantera sina liv och det mörker som många efter vad jag förstår går och bär på.

[Yellow Viveqy]

Indigo Dykaga: Ja, det är ju ett sätt att engagera sig men just användarperspektivet får man ju när man själv söker stöd. Flera metoder har vetenskapligt stöd, inte bara motiverande samtal som volontärerna använder sig av. Det behöver heller inte vara långa utbildningar i olika samtalstekniker men däremot behöver volontärerna ha förmågan att byta perspektiv mellan att t ex ge råd om var man kan vända sig inom vården till att kunna ge stöd på en djupare och mer känslomässig nivå.

Själv upplever jag att det ofta förekommer standardfrågor kring familjesituation och intressen när man söker stöd kring något helt annat eller att vissa vill hänvisa vidare till exempelvis vården, diakon i kyrkan eller liknande. I båda fallen blir jag som stödsökande inte lyssnad på eftersom volontären själv har ett upplägg han eller hon följer och det stämmer ofta inte överens med varför jag söker stöd i chatten.

Även om volontärerna inte har en behandlade eller botande funktion går det att utvärdera sådant som lyhördhet, vänlighet, sättet att ge stöd på osv utifrån den ram som innebär att stödet ges i form av text och under en begränsad tid. Ett kort tag fanns möjlighet att betygsätta varje chatt från 1-5 men det togs snabbt bort.

Anonym skrev:

Teal Nudyjo har en poäng – om man vill ändra ett system så måste man nog kanske engagera sig mer som volontär. Att driva frågorna inom MIND borde ju vara effektivare än att utifrån försöka förändra en organisation som bottnar i en gammal myndighet. Jag funderade lite över det här med utbildning – om man ska ha en utbildning i flera samtalstekniker så krävs det mycket tid och när jag läst på lite om MIND så inser jag att de vill arbeta med de metoder som de förmedlar till sina volontärer visat sig ha vetenskapligt underlag (även om jag inte orkar gräva ner mig i dem här vid datorn). En enstaka metod leder till att volontärer som lärt sig en enda samtalsteknik så blir samtalen likformiga och kan kännas opersonliga. Men är det inte lite tanken med självmordschatten att du som volontär ska vara utbytbar, så att inte människor fastnar för en person och hänger upp sitt liv just på en specifik person eller samtals typ. Men jag kan hålla med om att kunskap om olika samtalstekniker borde vara effektivare för att nå en större antal personer i deras livssituation, men det finns naturliga begränsningar på hur mycket volontärer hinner att lägga in i sina liv av utbildning i sina liv utanför chatten. Sedan är det ju det här med vetenskapligheten – om man ska lägga ner dyrbar fritid på att lära sig många olika tekniker så måste det finnas vetenskapliga belägg för att de fungerar på en stor del av befolkningen. Min erfarenhet från verkligheten är att många så kallade metoder är kvickfix som inte håller vid närmare granskning trots att många använder sig av dem och själva tror att de hjälper folk. Jag kan inte tänka mig att MIND inte har något utvärderingssystem för sina samtal i vare sig chatt eller telefonsamtal. Självklart måste en verksamhet med en sådan budget som MIND har kunna utvärdera sin verksamhet. Men MIND ska inte efter vad jag läst mig till bota folk utan bara ge dem avlastning en kort stund för att ge personer andrum att hitta andra lösningar till att hantera sina liv och det mörker som många efter vad jag förstår går och bär på.

Hej och tack för att ni uttrycker era tankar och åsikter här på forumet. Jag blir glad när jag ser tonen i tråden där det finns både respekt och omsorg för allas åsikter.

Jag vill med dessa rader visa att vi på Självmordslinjen tagit del av era synpunkter, samt försöka bidra med lite klarhet kring några punkter.

Vi har ett genomgående kvalitétstänk i allt vi gör, från annonsering till rekrytering, utbildning och fortbildning där även handledning ingår. Just nu ser vi över alla dessa delar för att ännu fler ska bli nöjda med det vi gör.

Som en del av detta arbete kommer vi nästa år att, vid olika tillfällen göra undersökningar via ett frågeformulär i chatten för att se hur de som är stödsökande upplever kvalitén i samtalen.

I ett av inläggen ovan sägs att Mind har sitt ursprung i en gammal myndighet, vilket vi vill korrigera. Mind startade 1931 som en ideell organisation och hette då Svenska Föreningen för psykisk hälsa. 2013 bytte vi till Mind.

Vänligen,

Självmordslinjen, Mind

[Yellow Viveqy]

Jag har nyligen varit med om följande händelser i chatten:

Volontär som när jag berättat om det jag ville prata om svarade att “Det är så att du inte alltid kan få som du vill”.

Volontär som vägrade att tala kring det jag behövde prata om och som efter en stund ansåg att han/hon inte gillade min ton och ansåg att vi skulle avsluta samtalet.

Volontär som efter en stunds samtal började att ignorerade chatten och mina meddelanden och efter drygt 10 minuter utan svar valde jag att själv stäng ner chatten.

Sen finns alla de exempel där volontären inte klarar av att samtala utan att använda sig av motiverande samtal trots att det inte finns belägg för att alla som söker stöd svarar på den metoden eller känner sig hjälpta av den.

Det här är ingen slump då jag mött beteenden från volontärerna på den här nivån tidigare. Det går att tydligt se att det finns ett flertal som inte är lämpade att sitta i samtal med personer som behöver stöd då det går att jämföra med de som klarar av uppgiften på ett vänligt och kunnigt sätt.

Återinför direkt feedback på varje chatt och låt den stödsökande sätta betyg på hur chatten varit kombinerat med exempelvis en kort mening på 10 ord om vad som varit bra/mindre bra. Då blir det lätt att sedan välja ut vilka som behöver vidareutbildas eller omplaceras pga låga betyg och sämre omdömen.

 

 

Tacksam för mer stöd ifrån samtalen i chatten.

Inte bara fraser som ”hur hade du velat må” ”hur hade du kunnat uppnå det” ”hur kan du hjälpa dig själv just nu”

Förlåt för att jag inte kan vara mer specifik ifråga om mer råd och stöd, känner mig svag och har en rätt så jobbig kväll.