En positiv upplevelse av psykiatrin!
Igår träffade jag en psykolog som en del av en utredning. Mötet väckte starka och jobbiga känslor, men jag kände mig bekräftad hela tiden. Lyssnad på. Då det framkom att jag hade tankar på att skada mig själv, fortsatte vi att prata en stund efter mötets egentliga slut. Jag dissocierade och var, i alla fall i enligt mig, svår att kommunicera med. Men det hanterade han med kompetens. Tillsammans nådde vi fram till varandra.
Jag blev, med anledning av de mörka tankarna i kombination med stark affekt, uppmuntrad till att söka akut. Det gjorde jag och på jourmottagningen bemöttes jag med hög proffsighet, värme och omvårdnad. Jag hade otur och väntetiden var ovanligt lång, men personalen erbjöd kaffe/annan dryck och smörgåsar, samt såg till att jag kunde vila liggandes på en brits. Till slut träffade jag en engagerad läkare. Hon bad om ursäkt för den långa väntan och efter en stunds samtal kom vi överens om att jag skulle prova att sova hemma, men om mina självskadetankar tilltog eller blev starkare skulle jag ringa igen och eventuellt komma tillbaka. Hon betonade att de har öppet dygnet runt alla dagar i veckan. Hon kände in min reaktion genom att uppmana mig att svara ärligt på hur det vi kom fram till kändes, ge mig utrymme att reagera. När jag sedan skulle promenera hemåt genom natten erbjöd sig personalen att beställa färdtjänst åt mig, men då jag nekade ville de att jag skulle ringa dem när jag hade kommit hem. När jag väl hemma relativt välbehållen gjorde detta tackade de mig för att jag hade ringt.
Idag ringde min öppenpsykiatrimottagning för att följa upp hur jag mådde så här dagen efter. Vi upprättade en krisplan (vad ska jag göra om jag mår sämre) samt stämde av situationen. De påminde mig om en uppföljande läkartid nästa vecka och ett uppföljande psykologmöte om två veckor.
Känslomässig validering! Uppföljning!
