Hem > Forum > Samhälle & Ekonomi > Inkompetent stöd i chatten

Inkompetent stöd i chatten

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10
  • Trådstartaren

    Trots att ansvariga vid MIND upprepar ”vi håller på att utbilda fler volontärer” tycks aldrig kvaliteten på samtalen förbättras. Av 10 samtal är det i genomsnitt 1 samtal där det blir en dialog och ett riktigt stöd. Det hjälper inte att anmäla bristerna för då får man bara till svar att volontärerna enbart är medmänniskor eller liknande.

    Jag var idag inne på chatten och mötte då en person som tog närmare 10 minuter på sig att skriva några få rader. Det är under all kritik att personerna inte ens har grundläggande datorkunskaper då chattiden är begränsad.

    Det är så gott som alltid så att volontärerna kommenterar med självklarheter som ”det låter jobbigt” eller ”det låter tråkigt” men kan inte på ett stödjande sätt kommentera och ge reflektioner kring det man berättar.

    Istället är de flesta chattar på en nivå som om det vore en tonåring man sitter och pratar med, de flesta volontärer verkar inte alls förstå djupare problem utan tror att det handlar om att prata om intressen eller att tipsa om att man kan söka sig till en vårdcentral.

    Det är inte talstöd man söker, alltså att någon sitter och ställer banala frågor utan att bli mött i det man berättar och bli validerad i det av en person som själv känner till olika former av problem. Man kommer inte in i chatten för att sitta och skriva långa berättelser som en volontär sen kommenterar med en och två rader.

    Det är också så att jag som stödsökande som inte heller är utbildad inom terapi eller samtal enkelt kan föra en dialog och ge olika perspektiv så varför anlitas volontärer till chatten som knappt kan ge respons på det man berättar?

     

    Trots att ansvariga vid MIND upprepar ”vi håller på att utbilda fler volontärer” tycks aldrig kvaliteten på samtalen förbättras. Av 10 samtal är det i genomsnitt 1 samtal där det blir en dialog och ett riktigt stöd. Det hjälper inte att anmäla bristerna för då får man bara till svar att volontärerna enbart är medmänniskor eller liknande. Jag var idag inne på chatten och mötte då en person som tog närmare 10 minuter på sig att skriva några få rader. Det är under all kritik att personerna inte ens har grundläggande datorkunskaper då chattiden är begränsad. Det är så gott som alltid så att volontärerna kommenterar med självklarheter som ”det låter jobbigt” eller ”det låter tråkigt” men kan inte på ett stödjande sätt kommentera och ge reflektioner kring det man berättar. Istället är de flesta chattar på en nivå som om det vore en tonåring man sitter och pratar med, de flesta volontärer verkar inte alls förstå djupare problem utan tror att det handlar om att prata om intressen eller att tipsa om att man kan söka sig till en vårdcentral. Det är inte talstöd man söker, alltså att någon sitter och ställer banala frågor utan att bli mött i det man berättar och bli validerad i det av en person som själv känner till olika former av problem. Man kommer inte in i chatten för att sitta och skriva långa berättelser som en volontär sen kommenterar med en och två rader. Det är också så att jag som stödsökande som inte heller är utbildad inom terapi eller samtal enkelt kan föra en dialog och ge olika perspektiv så varför anlitas volontärer till chatten som knappt kan ge respons på det man berättar?

    Det låter extremt konstigt. Jag har ingen egen erfarenhet av chatten från varken det ena eller andra hållet, men det känns rimligt att personen som sitter på andra sidan borde kunna vara ganska snabbtänkt och enkelt kunna sätta sig in i en annan persons situation. För att på så sätt kunna ge stöd och råd eller iaf visa förståelse, visa att man ”lyssnat”. MIND har redan tydliga länkar till självmordslinjen osv så om det var det man sökte så skulle man redan sökt dit. Sen är det inte bara att ta kontakt med en läkare, väntetiden på psykavdelningarna är oftast väldigt långa vilket inte hjälper om man känner behov av hjälp precis nu. Sen känns det konstigt om den man vänder sig till direkt skulle hänvisa en någon annanstans, då känner man sig bara undan skyfflad.

    Jag har liknande erfarenheter från den enda gång jag vänt mig till chatten. Volontärens svar dröjde ganska länge, vilket jag tänker kan ha berott på att de chattar med flera personer samtidigt. Jag vet inte om det faktiskt är så, men det är en gissning.

    Jag kände inte heller att chatten var till hjälp, utan så som volontären försökte få mig att tänka hade jag redan tänkt själv, men det hade inte hjälpt. Jag tror att jag just då mådde för dåligt för att ha nytta av chatten.

    Minds chatt är ju inte tänkt att vara istället för vården, men det är möjligt att volontärerna skulle behöva ha lite mer utbildning. De möter ju trots allt människor som har väldigt mörka tankar, och då kan det nog det medmänskliga stödet ibland behöva vara på en lite djupare nivå.

    Om du mår väldigt dåligt och behöver stöd snabbt, men inte vill vända dig till chatten, kan jag tipsa om mobila teamet. De finns i Stockholmsområdet, men säkert på andra orter också. De hör till psykiatrin och gör hembesök i akuta situationer, men jag ringde en gång och bara pratade. Det var hyfsat bra, och lite mer djup än i chatten.

    Trådstartaren

    Tack för din kommentar. Ja, jag är mycket skeptisk till att personer med så lite utbildning får ta ansvar för att ta emot personer med självmordstankar i chatt och på telefon. Det är precis som du säger att en stödsökande riskerar att känna sig undanskuffad om han eller hon direkt får tips om att kontakta en vårdcentral eller psykiatrin. Ofta är det ju så att man redan besökt dessa ställen och vänder sig till MIND just för att man inte fått den hjälp man behöver alternativt att man i just den stunden behöver någon ytterligare att tala med.

     

    Det låter extremt konstigt. Jag har ingen egen erfarenhet av chatten från varken det ena eller andra hållet, men det känns rimligt att personen som sitter på andra sidan borde kunna vara ganska snabbtänkt och enkelt kunna sätta sig in i en annan persons situation. För att på så sätt kunna ge stöd och råd eller iaf visa förståelse, visa att man ”lyssnat”. MIND har redan tydliga länkar till självmordslinjen osv så om det var det man sökte så skulle man redan sökt dit. Sen är det inte bara att ta kontakt med en läkare, väntetiden på psykavdelningarna är oftast väldigt långa vilket inte hjälper om man känner behov av hjälp precis nu. Sen känns det konstigt om den man vänder sig till direkt skulle hänvisa en någon annanstans, då känner man sig bara undan skyfflad.

    Trådstartaren

    Tack, det är stärkande att höra att någon annan upplevt chatten på liknande sätt. Då har du dessutom bara vänt dig till chatten en enda gång. Ibland chattar de med flera samtidigt men inte alltid. Det är många gånger så att volontärerna inte verkar ha grundläggande skrivteknik utan tar flera minuter på sig att skriva ett kort svar så det du upplevde är ingen ovanlighet.

    Ja, precis som du säger möter de ju just personer i en väldigt utsatt situation men devisen verkar vara ”bara man kan prata på lite grann så kan man volontära hos MIND”. Det finns oftast ingen större förståelse vad som ligger bakom olika problem eller vad man faktiskt önskar prata om utan volontärerna har ett antal grundfrågor och lyssnar ofta inte till det man vill prata kring. Eller så lyssnar de och tror att en chatt handlar om att sitta och läsa den stödsökandes text och komma med enradiga kommentarer tillbaka.

    Chatten skulle helt klart behöva bemannas av kuratorer eller andra med utbildning i samtal, åtminstone borde chatten hela tiden ha en handledare aktiv som går in och styr upp chattar som inte fungerar. Alltför många volontärer chattar som om det vore nån ungdomschatt där man fördriver tiden istället för att direkt fånga upp problemen och prata kring dem.

    Jag har också tillgång till något form av journummer liknande mobila teamet som du beskriver men de har inte den tiden att sitta och samtala utan är till för att hänvisa vidare till exempelvis psykakuten.

    MIND:s upplägg kan man i många hänseenden ställa sig tveksam till, speciellt då de också sprider mycket information om chatt- och telefonstödet i t-bana, i TV osv.

    Jag har liknande erfarenheter från den enda gång jag vänt mig till chatten. Volontärens svar dröjde ganska länge, vilket jag tänker kan ha berott på att de chattar med flera personer samtidigt. Jag vet inte om det faktiskt är så, men det är en gissning. Jag kände inte heller att chatten var till hjälp, utan så som volontären försökte få mig att tänka hade jag redan tänkt själv, men det hade inte hjälpt. Jag tror att jag just då mådde för dåligt för att ha nytta av chatten. Minds chatt är ju inte tänkt att vara istället för vården, men det är möjligt att volontärerna skulle behöva ha lite mer utbildning. De möter ju trots allt människor som har väldigt mörka tankar, och då kan det nog det medmänskliga stödet ibland behöva vara på en lite djupare nivå. Om du mår väldigt dåligt och behöver stöd snabbt, men inte vill vända dig till chatten, kan jag tipsa om mobila teamet. De finns i Stockholmsområdet, men säkert på andra orter också. De hör till psykiatrin och gör hembesök i akuta situationer, men jag ringde en gång och bara pratade. Det var hyfsat bra, och lite mer djup än i chatten.

    Jag har chattat på Mind kanske 3-4 gånger och alltid avslutat chatten med att jag känner att jag slösar med deras tid eftersom jag inte upplever att jag få någon hjälp av deras metodik. För att vara oerhört generaliserande så får jag lite känslan av att de utgår ifrån att jag är 15-16 år och att mina självmordstankar egentligen ”bara” är vanlig tonårsångest – att jag inte egentligen vill dö. Dessutom har jag många gånger fått ”goddag yxskaft”-svar där det framgår att de inte läst det jag skrivit alldeles ovanför.

    De som sitter i chatten är volontärer som, om jag förstått det rätt, fått en kort kurs i Motiverande Samtal (MI, motivating interview) och att deras främsta strategi är att validera det jag skriver, bland annat genom att upprepa ”jag hör att du mår dåligt” och liknande fraser. För mig känns det förnedrande när jag beskriver det helvete jag sitter i och får tillbaka ”du ska se att det blir bättre” eller något annat klämkäckt. De kommentarer jag brukar få av människor som blir livrädda och nervösa när de får höra hur jag mår, som helst av allt vill gå därifrån och bara försöker svepa undan ämnet och byta till att prata om den senaste biopremiären.

    Jag är helt övertygad om att volontärerna gör sitt bästa och enbart vill väl, men jag efterlyser också bättre utbildning för dem och/eller någon form av förkunskapskrav. Jag förstår att man inte kan kräva att alla ska vara skötare, kuratorer o dyl eftersom detta är ett ideellt uppdrag och ”beggars can’t be choosers” (man får helt enkelt vara oerhört glad för alla som är villiga att ställa upp!). Jag vill ge en eloge till alla volontärer som, trots bristande kunskap, är villiga att försöka hjälpa och stötta. Men tyvärr så blir det inte så bra alla gånger.

    Anledningen till jag tar kontakt via chatten är att jag ibland inte vill att saker och ting ska stå i min journal, men oftast handlar det om att jag oftast mår som sämst sent på kvällen – och här stänger det mobila teamet redan klockan 22. Därefter kan man bara ringa länsakuten och de har inte tid att prata, de vill bara få bedöma huruvida jag borde bli inlagd eller inte. Och den diskussionen är jag inte villig att ta.

    Jag skulle också vilja att man informerar tydligare om att det handlar mer om medmänskligt stöd än om stöd från någon som är utbildad. Att säga att volontärerna är utbildade är helt enkelt lite missvisande, man får för höga förväntningar.

    Jag önskar att landstinget förstod vikten av dygnetrunt-stöd! Hade jag bott i grannkommunen hade jag kunnat ringa den mobila enhet som har öppet 24h/dygn. De ska enligt uppgift ta emot samtal från oss här också, när vår enhet har stängt, men det är i mån av tid – och det gör att personalen stressar på samtalet för att kunna göra sig tillgänglig för de som faktiskt hör till dem. Eller skäller ut en för att man ringt fastän man bor i ”fel” kommun. Jag är helt övertygad om att jag är långt ifrån ensam om att ha det värst sena kvällar och nätter.

    Trådstartaren

    Tack för din kommentar. Det är som du säger så att många av volontärerna inte på ett bra sätt kan möta en person i ett dåligt mående och i mörka tankar genom ett standardiserat bemötande och genom en förenkling och en bagatellisering av hur den stödsökande mår. Om du på 3-4 stycken chattar upplevt bemötandet på liknande sätt är det säkerligen så att du inte är ensam om att ha varit med om detta.

    Det stämmer att volontärerna har en kortare utbildning i MI och de saknar ofta kunskap inom andra former av samtalsmetodik. Det är också flera som blir provocerade när det inte fungerar att använda den enda samtalsteknik de kan, MI, och påtalar då istället att det är den stödsökande som bör söka sig någon annanstans vilket kan vara helt förödande för en person som befinner sig i ett dåligt mående.

    Enligt MIND är volontärerna utbildade men den utbildning de får motsvarar alltför ofta inte den kunskap som krävs för att bemöta självmordsnära personer eller personer i en djupare psykisk ohälsa. Som du nämner vore det bättre att kalla det för medmänskligt stöd men inte utge sig för att kunna stödja personer som har ett vårdbehov vilket ju alla självmordsbenägna personer har.

    Att byta ämne från det som den stödsökande önskar prata om till att prata om bio eller annat visar bara på volontärernas oförmåga att prata om det som är tungt och svårt och de flesta saknar tillräcklig egen livserfarenhet för att bemanna chatten.

    Visst är det så att man som stödsökande inte får ha för höga krav på en stödtjänst som också är gratis men här handlar det om personer som tar emot många sköra och svårt sjuka personer som de inte har någon reell kompetens att möta.

    Jag har chattat på Mind kanske 3-4 gånger och alltid avslutat chatten med att jag känner att jag slösar med deras tid eftersom jag inte upplever att jag få någon hjälp av deras metodik. För att vara oerhört generaliserande så får jag lite känslan av att de utgår ifrån att jag är 15-16 år och att mina självmordstankar egentligen ”bara” är vanlig tonårsångest – att jag inte egentligen vill dö. Dessutom har jag många gånger fått ”goddag yxskaft”-svar där det framgår att de inte läst det jag skrivit alldeles ovanför. De som sitter i chatten är volontärer som, om jag förstått det rätt, fått en kort kurs i Motiverande Samtal (MI, motivating interview) och att deras främsta strategi är att validera det jag skriver, bland annat genom att upprepa ”jag hör att du mår dåligt” och liknande fraser. För mig känns det förnedrande när jag beskriver det helvete jag sitter i och får tillbaka ”du ska se att det blir bättre” eller något annat klämkäckt. De kommentarer jag brukar få av människor som blir livrädda och nervösa när de får höra hur jag mår, som helst av allt vill gå därifrån och bara försöker svepa undan ämnet och byta till att prata om den senaste biopremiären. Jag är helt övertygad om att volontärerna gör sitt bästa och enbart vill väl, men jag efterlyser också bättre utbildning för dem och/eller någon form av förkunskapskrav. Jag förstår att man inte kan kräva att alla ska vara skötare, kuratorer o dyl eftersom detta är ett ideellt uppdrag och ”beggars can’t be choosers” (man får helt enkelt vara oerhört glad för alla som är villiga att ställa upp!). Jag vill ge en eloge till alla volontärer som, trots bristande kunskap, är villiga att försöka hjälpa och stötta. Men tyvärr så blir det inte så bra alla gånger. Anledningen till jag tar kontakt via chatten är att jag ibland inte vill att saker och ting ska stå i min journal, men oftast handlar det om att jag oftast mår som sämst sent på kvällen – och här stänger det mobila teamet redan klockan 22. Därefter kan man bara ringa länsakuten och de har inte tid att prata, de vill bara få bedöma huruvida jag borde bli inlagd eller inte. Och den diskussionen är jag inte villig att ta. Jag skulle också vilja att man informerar tydligare om att det handlar mer om medmänskligt stöd än om stöd från någon som är utbildad. Att säga att volontärerna är utbildade är helt enkelt lite missvisande, man får för höga förväntningar. Jag önskar att landstinget förstod vikten av dygnetrunt-stöd! Hade jag bott i grannkommunen hade jag kunnat ringa den mobila enhet som har öppet 24h/dygn. De ska enligt uppgift ta emot samtal från oss här också, när vår enhet har stängt, men det är i mån av tid – och det gör att personalen stressar på samtalet för att kunna göra sig tillgänglig för de som faktiskt hör till dem. Eller skäller ut en för att man ringt fastän man bor i ”fel” kommun. Jag är helt övertygad om att jag är långt ifrån ensam om att ha det värst sena kvällar och nätter.

    Jag har chattat på Mind kanske 3-4 gånger och alltid avslutat chatten med att jag känner att jag slösar med deras tid eftersom jag inte upplever att jag få någon hjälp av deras metodik. För att vara oerhört generaliserande så får jag lite känslan av att de utgår ifrån att jag är 15-16 år och att mina självmordstankar egentligen ”bara” är vanlig tonårsångest – att jag inte egentligen vill dö. Dessutom har jag många gånger fått ”goddag yxskaft”-svar där det framgår att de inte läst det jag skrivit alldeles ovanför. De som sitter i chatten är volontärer som, om jag förstått det rätt, fått en kort kurs i Motiverande Samtal (MI, motivating interview) och att deras främsta strategi är att validera det jag skriver, bland annat genom att upprepa ”jag hör att du mår dåligt” och liknande fraser. För mig känns det förnedrande när jag beskriver det helvete jag sitter i och får tillbaka ”du ska se att det blir bättre” eller något annat klämkäckt. De kommentarer jag brukar få av människor som blir livrädda och nervösa när de får höra hur jag mår, som helst av allt vill gå därifrån och bara försöker svepa undan ämnet och byta till att prata om den senaste biopremiären. Jag är helt övertygad om att volontärerna gör sitt bästa och enbart vill väl, men jag efterlyser också bättre utbildning för dem och/eller någon form av förkunskapskrav. Jag förstår att man inte kan kräva att alla ska vara skötare, kuratorer o dyl eftersom detta är ett ideellt uppdrag och ”beggars can’t be choosers” (man får helt enkelt vara oerhört glad för alla som är villiga att ställa upp!). Jag vill ge en eloge till alla volontärer som, trots bristande kunskap, är villiga att försöka hjälpa och stötta. Men tyvärr så blir det inte så bra alla gånger. Anledningen till jag tar kontakt via chatten är att jag ibland inte vill att saker och ting ska stå i min journal, men oftast handlar det om att jag oftast mår som sämst sent på kvällen – och här stänger det mobila teamet redan klockan 22. Därefter kan man bara ringa länsakuten och de har inte tid att prata, de vill bara få bedöma huruvida jag borde bli inlagd eller inte. Och den diskussionen är jag inte villig att ta. Jag skulle också vilja att man informerar tydligare om att det handlar mer om medmänskligt stöd än om stöd från någon som är utbildad. Att säga att volontärerna är utbildade är helt enkelt lite missvisande, man får för höga förväntningar. Jag önskar att landstinget förstod vikten av dygnetrunt-stöd! Hade jag bott i grannkommunen hade jag kunnat ringa den mobila enhet som har öppet 24h/dygn. De ska enligt uppgift ta emot samtal från oss här också, när vår enhet har stängt, men det är i mån av tid – och det gör att personalen stressar på samtalet för att kunna göra sig tillgänglig för de som faktiskt hör till dem. Eller skäller ut en för att man ringt fastän man bor i ”fel” kommun. Jag är helt övertygad om att jag är långt ifrån ensam om att ha det värst sena kvällar och nätter.

    Jag förstår dig verkligen. Jag har visserligen bara vänt mig till chatten en enda gång, så jag kan inte säga att jag inte skulle känna att jag fick bra stöd om jag provade igen, men den gången fick jag liknande svar.

    Jag tror absolut att volontärerna skulle behöva lite mer utbildning, då de möter människor som befinner sig i ett väldigt mörker. Min erfarenhet av psykiatrin är att personer som inte har rätt kompetens, ibland har fått mig att må sämre. Det har såklart inte varit medvetet, utan de har trott att de har agerat på rätt sätt i situationen. Samma sak tänker jag kan hända i chatten, d.v.s. volontärerna kan omedvetet få någon att må ännu sämre om de inte har tillräckligt med kött på benen. Precis som du så tror jag att de enbart vill väl, och att de gör sitt allra bästa, men ibland krävs också tillräcklig utbildning för att kunna utgöra ett stöd till någon som mår väldigt, väldigt dåligt.

    Jag vände mig till chatten en andra gång för ett litet tag sedan. Livet kändes väldigt tungt och jag höll på att rasa ner i ett djupt svart hål. När jag berättade det i chatten så undrade volontären om jag hade haft en ”jobbig dag”. Jag blev väldigt paff, för jag trodde att alla som jobbar i chatten förstod att om man vänder sig till en självmordschatt så är känslorna och problemen djupare än så.

    Efter chatten mådde jag sämre än innan. Nu håller jag verkligen med er övriga om att volontärerna borde få en mer gedigen utbildning.

    Trådstartaren

    Jag har efter många chattar konstaterat att stödet är bristfälligt men problemet är att chatten inte är reglerad på något sätt utan MIND själva styr vilka som bemannar chatten och de är heller inte intresserade av att ta till sig av kritik. Jag är numera inte längre inne på chatten då jag som du bara mår sämre av att försöka hitta någon som förstår och som inte bagatelliserar mina problem.

    Det finns inte resurser att ge utbildning till volontärerna och ett gott bemötande och en gedigen kunskap kan enbart komma från att ha jobbat direkt med patienter och sedan överföra sådan kunskap in i en chatt. Att sätta lekmän till att samtala med personer i svår psykisk ohälsa är enbart oansvarigt.

    Det finns inget bra stöd att få i Sverige om man inte har råd att betala för en privat psykolog. Det visar sig också i all sjukskrivning för psykisk ohälsa, självmordstal som ligger konstant och till och med ökar bland gruppen unga. Alla former av stödinsatser som jourhavande präst, nationella hjälplinjen, jourhavande medmänniska osv kan inte ge något till personer som behöver behandlande samtal.

    Min övertygelse är att sådana insatser många gånger stjälper mer än de hjälper, om man nu överhuvudtaget kommer fram och får prata med någon.

     

    Jag vände mig till chatten en andra gång för ett litet tag sedan. Livet kändes väldigt tungt och jag höll på att rasa ner i ett djupt svart hål. När jag berättade det i chatten så undrade volontären om jag hade haft en ”jobbig dag”. Jag blev väldigt paff, för jag trodde att alla som jobbar i chatten förstod att om man vänder sig till en självmordschatt så är känslorna och problemen djupare än så. Efter chatten mådde jag sämre än innan. Nu håller jag verkligen med er övriga om att volontärerna borde få en mer gedigen utbildning.

    Jag har efter många chattar konstaterat att stödet är bristfälligt men problemet är att chatten inte är reglerad på något sätt utan MIND själva styr vilka som bemannar chatten och de är heller inte intresserade av att ta till sig av kritik. Jag är numera inte längre inne på chatten då jag som du bara mår sämre av att försöka hitta någon som förstår och som inte bagatelliserar mina problem. Det finns inte resurser att ge utbildning till volontärerna och ett gott bemötande och en gedigen kunskap kan enbart komma från att ha jobbat direkt med patienter och sedan överföra sådan kunskap in i en chatt. Att sätta lekmän till att samtala med personer i svår psykisk ohälsa är enbart oansvarigt. Det finns inget bra stöd att få i Sverige om man inte har råd att betala för en privat psykolog. Det visar sig också i all sjukskrivning för psykisk ohälsa, självmordstal som ligger konstant och till och med ökar bland gruppen unga. Alla former av stödinsatser som jourhavande präst, nationella hjälplinjen, jourhavande medmänniska osv kan inte ge något till personer som behöver behandlande samtal. Min övertygelse är att sådana insatser många gånger stjälper mer än de hjälper, om man nu överhuvudtaget kommer fram och får prata med någon.

    Vad tråkigt att du upplever att Mind inte är intresserade av att ta till sig kritik. Det borde de ju vara. Jag tror dock att du gör rätt i att inte vända dig till chatten, för det är ju inte meningen att du ska må sämre efteråt.

    Jag förstår att Mind, som är en ideell förening, inte har råd att betala dem som bemannar chatten, men jag tänker att det borde gå att få dit kompetenta människor på annat sätt. Kanske kan det vara bra övning för t.ex. psykolog- och socionomstudenter som kommit en bit på sin utbildning? Eller pensionärer som jobbat inom psykiatrin och som vill fortsätta att göra skillnad. Jag tänker också att det skulle kunna vara värdefullt med människor som har egen erfarenhet av självmordstankar, svår psykisk ohälsa och/eller djupa, existentiella funderingar. Det är ju ofta lättare att stötta andra som drabbats av någonting som man själv har erfarenhet av. Chatten är ju inriktad på medmänskligt stöd – inte professionell hjälp – men jag tror att det kan vara svårt att ge bra medmänskligt stöd om man inte har tillräckligt på fötterna.

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.