Är inte det här samhället lite konstigt?

Jag slås lite av hur det verkar som att har man måste vara självmordsbenägen för att ens känslor ska vara giltiga, och att man för att få ordentlig hjälp, först måste krascha. Tänker på en tjej jag hörde om som på BUP bemöttes med orden: “För att du ska få hjälp här så måste du först ha försökt ta livet av dig”. Vad gjorde tjejen efter det? Gick hem och tog livet av sig.

Alltid i samband med artiklar om självmord så står det stödnummer man kan ringa om man som läsare av artikeln själv har självmordstankar. Samhället sänder dubbla signaler på något vis. “Ta livet av dig! Fast nej, ta inte livet av dig!” “Ta hand om dig! Du vet väl om att du är värdefull!” “Fast nej, skoja’ bara, gå in i väggen med dig eftersom det saknas förutsättningar i arbetslivet för dina behov din jobbiga jävel, det finns inte utrymme i budgeten för att såna som du ska kunna ta hand om dig!”

Finns säkert fler exempel på såna här dubbla budskap. Hur ska dom ha det? Har vi rätt att leva eller inte?

 

 

Vi har alla rätt att leva. Personalen på BUP gjorde helt fel och jag hoppas att händelsen har blivit anmäld så att det följs upp.

Om du söker hjälp hos vården så ska du få det. Sedan kan vissa avdelningar ha “krav” på patienten för att de ska använda sina resurser rätt. Om du till exempel försöker bli inlagd på en låst psykiatrisk avdelning kommer du antagligen inte att få det om du inte mår så dåligt att det är akut risk att du skadar dig. Däremot ska de förstås skicka dig till den typen av vård som är rätt för dig i din situation.

Jag tycker det är bra att tidningarna informerar om stödnummer. För vissa kanske det räcker, för andra får de information om hur de ska gå vidare inom vården för att få hjälp.

 

Absolut, jag är helt med, det är viktigt att resurserna används rätt. Är nog mer frustrerad över den allmänna bristen på förebyggande tänk i samhället och fokuset på självmordstankar, tex att alla journummer enbart riktar sig till de med självmordstankar och att det inte finns så många nummer som riktar sig till de som har det jobbigt i allmänhet och skulle behöva prata med en utomstående. När självmordstankar kommer har det plågsamma ofta fått pågå ganska länge. Sedan blir jag också frustrerad över allt prat om stress och att man ska ta hand om sig, men att det samtidigt finns dåliga förutsättningar i arbetslivet för att man verkligen ska kunna ta hand om sig. Att det ska bara så slimmat och att alla ska passa in i samma mall. Jag hoppas också att händelsen på BUP utreddes, det var i Fjärilarnas podcast (av grundaren till Suicide Zero) jag hörde om det, i avsnittet om Melinda. Så hemskt :(.