Vuxen son som bor hemma, orkar inte längre..

Hej, det du skriver kunde jag nästan skrivit!

Jag har en vuxen son som bor hemma , han är 25 år. Han har ej gått gymnasiet aldrig jobbat. Hjälper aldrig till hemma med något. Har adhd och autism diagnos. Här är deprimerad och hotar också med självmord. Han har gått på ett par mottagningar och pratat med kurator. Han tycker inte det hjälper. Han har blivit erbjuden boendestöd ,lägenhet mm vill ej ha det. Han är väldigt ensam har bara mig. Pappan är ej närvarande i hans liv. Jag  Känner mig maktlös och väldigt ledsen. Jag vill ju att han ska må bra. Men han måste ju vilja själv. Han är trött på allt och orkeslös. Sover mycket. Men hans mående går ut över mig . Han är uttråkad och blir elak och arg och då blir jag till slut irriterad också. Så det blir mycket tjafs och bråk vilket är väldigt utmattande. Jag har ju mina egna problem med arbetsförmedling. Har även själv adhd och depression oro mm. Men jag tycker att man måste göra så gott man kan av olika problem och situationer även om det tar emot och är jättejobbigt. Annars funkar ju ingenting och allt blir ju bara värre om man struntar i allt!! Usch det är super jobbigt. Vet inte heller vad man ska ta sig till. Kram

Hejsan!

Får till att börja med säga att jag varken har barn själv eller upplevt en liknande situation, så kan inte direkt relatera till det ni beskriver. Det låter verkligen jättetufft och skickar så mycket välönskningar och medkänsla som bara är möjligt. Men har i alla fall en hel del erfarenhet av psykisk ohälsa så kan kanske skänka åtminstone vissa perspektiv.

Så gott som alla former av psykologiskt lidande har sin grund i att ”jaget” står väldigt mycket i fokus. Det finns en väldigt stark känsla av att ”jag är min ångest” eller ”jag är självmordsbenägen” och vi bygger som en följd av detta upp en väldigt stark identitet kring detta. Som en konsekvens av det här så blir vi väldigt avskurna från omvärlden. De allra flesta som haft problem med nån form av psyisk ohälsa brukar ju tala om hur ensamma de känt sig och hur otroligt det kändes att deras tillvaro någonsin skulle kunna bli bättre. Och det är precis av den här anledningen. Du säger ju själv att du känner dig väldigt ensam och hjälplös i den här situationen, så i princip kan man säga att både du och din son genomlider ungefär samma sak även om det tar sitt uttryck på lite olika sätt och låter som att det gått ganska mycket längre i hans fall.

På andra sidan av den här föreställningen att det finns ett jag i centrum som vet bäst så finns även en känsla av att ingen annan förstår sig på mig. Skulle du ta dig in i tankeverksamheten hos din son skulle du antagligen höra något i stil med att ”mamma fattar inte hur jag känner” eller ”mamma är rädd för mig” och det skapar i sin tur mer oro och ångest hos honom och depressionen och ångesttankarna tilltar. Kan garantera att din son definitivt inte vill avsluta sitt liv innerst inne, men att tankarna som florerar i sinnet är alldeles för överväldigande och att han helst bara vill göra slut på lidandet. Som förälder vill man såklart sitt barn det absolut bästa, men  problemet här blir att det lidande som du själv bär på matar hans lidande. Skulle gissa att de konversationer du har med honom innehåller ganska mycket nervös energi och ångest från din sida och det är precis den typ av energi som får hans ”jag” att känna att det inte finns någon utväg. Här är det dock viktigt att säga att både ditt och din sons lidande definitivt inte är någons fel. Det är helt naturligt att som förälder bli förskräckt av det du beskriver och det finns säkert naturliga orsaker till varför din son upplever det han gör. Så varken du eller din son har någon skuld i detta eller bör utkrävas nån form av ansvar för att situationen är som den är.

I det kortsiktiga perspektivet är det såklart viktigt att vara vaksam och skulle han t.ex. behövas läggas in på psykakuten så är det inget att tveka på. Men i det långsiktiga perspektivet så är det absolut bästa du kan göra att minska ditt eget lidande så mycket som möjligt. Det här kan låta paradoxalt och självcentrerat (varför ska jag bry mig om mig själv när det är min son som hotar att avsluta sitt liv?) men det är precis det här som kommer göra skillnad. Om din son känner att hans mamma inte längre är lika rädd för honom som tidigare och känner sig mer trygg i sig själv så kommer han märka det.

För egen del så satte jag igång och mediterade för ett antal år sedan och det har varit en riktig ögonöppnare kring just det här, och det är en praktik som verkligen handlar om att frigöra sig själv från sitt eget lidande. Finns mängder av appar att ladda ner som är lättillgängliga och så lite som säg 20 minuter per dag är en jättebra start. Det viktiga är att göra det varje dag och får du rutin på det kan det vara helt livsförändrande. Det har det i alla fall varit för mig.

Som sagt, det här är ingen quick fix, det betyder inte att allt kommer bli rosaskimrande vackert från en dag till en annan eller att alla problem plötsligt kommer att upphöra. Men det kan vara början på en större och djupare resa och ge det avstånd mellan dig själv och dina tankar för att du ska kunna bli mer klartänkt i förhållandet till din son.

Hej, tack så mycket för ditt kloka inlägg. Det kändes bra att läsa och känns hoppingivande. Du har rätt. För att hjälpa någon måste man själv må bra. Det är så lätt att fokusera på någon annans problem istället för sina egna. Det är nog bra med meditation, men jag har alltid varit för rastlös för prova det. Men jag ska nog ge det en chans! Många mår ju bra av det. Tack åter för ditt inlägg. Det känns så bra när medmänniskor bryr sig om varandra. Kram

Hej, tack att ni skrev tillbaka.

Indigo Bykale hur mår du? Förstår att du måste må så himla dåligt precis som jag 🙁 känner sig uppgiven och hjälplös. Vad finns det för hjälp att få? Än så länge har jag inte fått hjälp av någon.
Kan du prata med din son? Pratar ni ofta om självmord Mm?
Kram

Jag har provat mindfulness och olika appar och det kanske hjälper ibland när jag själv har mycket ångest och är stressad men mår tyvärr inte bättre av det än.
Tränar en hel del och det får mig att må bra tyvärr bara för stunden

Hej, Indigo Honari.

Jag mår rätt dåligt som min situation är nu.

Den hjälp man kan få är genom psykiatrin unga vuxna. Samtalskontakt, medicin .

Om personen har en diagnos t.ex adhd, add mm så kan hen få hjälp med boendestöd, lägenhet, aktiviteter och annat.

Sedan finns ju socialt bistånd om personen inte har någon form av inkomst. Min son har iallafall aktivitetsersättning som utgår från försäkringskassan .

Innan min son fick en diagnos fick han lite ekonomiskt bistånd från soc, dock ej något för boendet!! Alltså för del av hyreskostnad. De menade på att han skulle visa att han betalat hyra för de tre senaste månaderna !! Hur skulle han kunna det? Utan någon inkomst alls? Vi överklagade utan framgång.

Att prata med min son är svårt. Han svarar kort och är mycket negativ. Han pratar inte djupare och allvarligare om självmord. Mera att bara:  Jag tar livet av mig, orkar inte mer, det blir inte bättre än så här osv. Ja usch det är jättesvårt. Hur går det för dig? talar du och din son mycket med varandra?

Kram

Här får jag ingen hjälp om han inte själv vill, han är ju vuxen 🙁 har fått råd att ringa 112 om det blir riktigt illa så får de tvångs ta honom men ska jag behöva vänta tills dess !? Har även sagt att jag ska köra han till psyket så han får hjälp , då blir han vansinnig och tycker jag hotar honom!

Han har ingen diagnos , uppväxten har varit rätt stökig men inget som krävde utredning enligt skolan.
Hade bokat en del möten med vården men då ville han aldrig gå och skötte sig plötsligt ett tag, ångrar mig såå himla mycket att jag inte stod på mig och tvingande till en utredning, känns som allt hade varit lättare om han fick en diagnos.

Han ljuger jämt, lånar pengar av folk och lämnar inte tillbaka eftersom han inte har några. Han får 0 kr i månaden. Sagt miljoner gånger att du kan få aktivitetsersättning men då måste han anstränga sig vilket han inte vill!!!!

Jo men vi pratar ibland , ofta om självmord. Men slutar alltid med bråk och missförstånd. Jag är så arg på honom och besviken , avskyr mina känslor.
Att han ljuger jämt gör så ont eftersom det är det värsta jag vet, försökt fostra han bättre.
Hans yngre syskon är inte alls såna men jag ska inte jämföra..

Jag pratar inte med någon om detta eftersom jag skäms så mycket , känner mig misslyckad!
Alla i min omgivning har skötsamma unga vuxna och de har jobb, körkort Mm.

Önska någon kunde hjälpa mig, på riktigt. Hämta honom , hjälpa honom, byta miljö. Jag orkar inte längre!

Hej!

Det låter som att du har en jättejobbig situation. Jag har inga egna barn men har själv mått psykiskt dåligt. Det jag tänker på är familjeterapi. Då får man ökad förståelse för varandra och där kan man också lättare se rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra.
Det som gjorde att min psykiska hälsa förbättrades var mental träning. Jag har jobbat mycket med positiva affirmationer och på så sätt ökat tilliten till mig själv. Idag känner jag mer glädje och mening med livet. Hoppas ni hittar någon väg ut ur er jobbiga situation.
Värme