Vet verken ut eller in

Jag och min sambo har varit tillsammans i 1,5 år nu. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och vill aldrig leva utan honom i mitt liv. Han är så genuint snäll, bryr sig verkligen om mig och hjälper alltid alla så gott han kan. Han är fantastisk. Problemet är att vi tjafsar och bråkar väldigt ofta, det senaste halvåret har varit väldigt mycket och vi bråkar om meningslösa saker. Jag har borderline och därför svårt att kontrollera mig ibland och jag antar att det ibland blir för mycket för honom. Han är ganska lätt att ”köra över” han ger sig ganska lätt osv och jag tror att jag ofrivilligt utnyttjar det vilket leder till att vi blir osams. Vi har försökt med det mesta, vi har pratat, skrivit upp saker vi ska bli bättre på etc men det funkar bara ett tag sen är vi tillbaka på ruta 1. Min sambo är ganska barnslig av sig och det jag tjatar mest på hos honom är att han måste ta mer vuxet ansvar vilket han gör ett tag men sen börjar allt om. Vi har även försökt få barn i 1 år nu men det går inte ( min sambo har svårt eller kanske till och med omöjligt att göra mig gravid ) han ska få by medicin nu för att öka chanserna men jag tror att detta är en sak som tär på vårt förhållande också då vi verkligen vill ha barn. Inte nog med det så bråkar vi även om hushållssysslor, hur vi uttrycker oss till varandra, ansvar, ekonomi och sedan massa onödigt. Jag vet inte vad jag ska göra, vi har mysiga stunder tillsammans också och jag älskar honom som sagt och vi vill vara med varandra men det tär på oss, på mig när vårt förhållande är såhär. Vad ska jag/vi göra? Jag vet verken ut eller in..

Hej, har adhd och aspergers samt är tillsammans med en “normal” kille.

Det jag som mest reagerar på i tråden är att du säger att det ni bråkar över är “meningslösa” men samtidigt att du tjatar på att han måste ta mer vuxet ansvar.

Jag tror att istället för att tjata, så bör du istället uppmuntra honom om han har tagit ansvar. Sedan om du känner att du måste vara mamma åt honom, så slutar du upp med det. Jag har lärt min pojkvän hur man tvättar och bäddar rent i sängen t.ex. Jag bäddar bara själv om jag vill annars så säger jag att han får hjälpa till. Det är lättare att göra tillsammans. Är det dags att städa så ber jag om hjälp. Tar jag disken så tar han soporna osv. Hjälper han inte till så tvättar jag inte hans kläder 🙂

Eftersom du har borderline så är det viktigt att du pratar med din pojkvän om vad det innebär om du inte gjort det. Det är också viktigt att du försöker ta kontroll över en del beteenden som medför, men att han får leva med en del “skavanker”.

Jag kan inte hjälpa att mina känslor är som en bergodalbana men jag kan välja att inte agera ut mitt adhd-spunk på min pojkvän.

Jag kan inte hjälpa att jag pga min asperger pratar/beter mig annorlunda vilket får min pojkvän tro att jag är sur. Det är något han måste jobba på.

Så skanna igenom dina beteenden, se vad du kan påverka och inte, prata med din pojkvän om det.

Anonym skrev:

Hej, har adhd och aspergers samt är tillsammans med en ”normal” kille. Det jag som mest reagerar på i tråden är att du säger att det ni bråkar över är ”meningslösa” men samtidigt att du tjatar på att han måste ta mer vuxet ansvar. Jag tror att istället för att tjata, så bör du istället uppmuntra honom om han har tagit ansvar. Sedan om du känner att du måste vara mamma åt honom, så slutar du upp med det. Jag har lärt min pojkvän hur man tvättar och bäddar rent i sängen t.ex. Jag bäddar bara själv om jag vill annars så säger jag att han får hjälpa till. Det är lättare att göra tillsammans. Är det dags att städa så ber jag om hjälp. Tar jag disken så tar han soporna osv. Hjälper han inte till så tvättar jag inte hans kläder 🙂 Eftersom du har borderline så är det viktigt att du pratar med din pojkvän om vad det innebär om du inte gjort det. Det är också viktigt att du försöker ta kontroll över en del beteenden som medför, men att han får leva med en del ”skavanker”. Jag kan inte hjälpa att mina känslor är som en bergodalbana men jag kan välja att inte agera ut mitt adhd-spunk på min pojkvän. Jag kan inte hjälpa att jag pga min asperger pratar/beter mig annorlunda vilket får min pojkvän tro att jag är sur. Det är något han måste jobba på. Så skanna igenom dina beteenden, se vad du kan påverka och inte, prata med din pojkvän om det.

fast det är viktiga beslut som han inte tar seriöst. Det handlar inte endast om hushållssysslor. Sen att jag kanske ibland blir överdrivet irriterad eller så absolut, men detta hänger inte alls bara på mig som du får det att låta… Vi hjälps åt med hushållssysslor så gott det går men ibland gör han inte saker som jag ber om och dessutom tycker jag inte att man ska behöva be om att få hjälp, han bor här lika mycket som jag och därför är det också hans uppgift att hjälpa till.

Anonym skrev:

fast det är viktiga beslut som han inte tar seriöst. Det handlar inte endast om hushållssysslor. Sen att jag kanske ibland blir överdrivet irriterad eller så absolut, men detta hänger inte alls bara på mig som du får det att låta… Vi hjälps åt med hushållssysslor så gott det går men ibland gör han inte saker som jag ber om och dessutom tycker jag inte att man ska behöva be om att få hjälp, han bor här lika mycket som jag och därför är det också hans uppgift att hjälpa till.

Förlåt om du uppfattade det så! Jag är såklart på din sida och jag relaterar till att ha en “bekväm” partner som t.ex kan göra en del “roliga” ekonomiska beslut. Det blir väl svårt då ni bor tillsammans när han inte bemöter dig. Jag förstår att du blir arg när han inte tar initiativ själv. Jag känner fortfarande själv att jag tar majoriteten av ansvar eftersom jag måste be min pojkvän om hjälp.

Ni kanske kan göra ett schema med “att göra” saker på en vecka? Så kan din pojkvän se när han får börja bli bekväm hemma på dagen och att det går att “bocka av” det man gjort(att ni har varsinna magneter ni kan sätta fast typ). Sedan att du en vecka dokumenterar hur mycket du får göra när han inte tar initiativ och visa för honom hur mycket jobb det blir för dig, det kanske blir lättare om han “ser” problemet. Samma sak om det gäller pengar. Det kanske också kan vara bra om du uttrycker att du börjar bli “ledsen/arg” över att han inte gjort det han skulle innan du blir arg. Blir han inte bättre så skulle jag nog flytta ut och vara särbo tills han lärt sig hur man är vuxen. Det finns ens gräns till hur mycket du kan påverka- största ansvaret är ju på honom.

Jag tycker det är bra att du säger ifrån och det låter inte som om bråken är om “onödiga saker.”