Hem > Forum > Relationer > Vet varken ut eller in.

Vet varken ut eller in.

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Hej

    Jag levet i en relation sedan 7år tillbaka.

    Vi bråkar ofta och då handlar det väldigt ofta om att jag inte vill ha sex lika ofta som förr… Vi har fyra barn varav den minsta är 3år.

    Min sexlust är av någon anledning obefintlig. Detta tär på relationen och det blir ofta tjafs och bråk.

    Dessutom bestämmer min sambo väldigt mkt.. Jag ”får” exempelvis inte åka och träna mer än en dag i veckan (om jag skulle träna fler dagar så blir ju han ensam med barnen…) det verkar han tycka är väldigt jobbigt…

    Jag får heller inte köpte hem ett promenadband eller motionscykel hem för ”det tar plats”…

    Jag får inte ha något djur (mitt största intresse) för ”de ska inte vara några jädra djur i huset”.

     

    Varje gång vi bråkar så slutar det med att jag blir jätteledsen och känner att allt är mitt fel. Det känns som om att han vänder på allt så det bara är fel på mig.

    Bara jag som ska ta ansvar för vår relation…

    Han dricker en del och kan ibland (när han dricker) bli väldigt verbal och dum.

    Sånt sätter sina spår och jag blir alltid spänd och nervös när han kommer hem med en klirrande kasse…

     

    Vet inte vad jag ska göra. Ibland tänker jag mörka tankar och känner ångest.

    Det kryper i hela kroppen, känner mig nästan äcklad av mig själv.

    //psykiskt Ensam och ledsen

    Hej Jag levet i en relation sedan 7år tillbaka. Vi bråkar ofta och då handlar det väldigt ofta om att jag inte vill ha sex lika ofta som förr… Vi har fyra barn varav den minsta är 3år. Min sexlust är av någon anledning obefintlig. Detta tär på relationen och det blir ofta tjafs och bråk. Dessutom bestämmer min sambo väldigt mkt.. Jag ”får” exempelvis inte åka och träna mer än en dag i veckan (om jag skulle träna fler dagar så blir ju han ensam med barnen…) det verkar han tycka är väldigt jobbigt… Jag får heller inte köpte hem ett promenadband eller motionscykel hem för ”det tar plats”… Jag får inte ha något djur (mitt största intresse) för ”de ska inte vara några jädra djur i huset”. Varje gång vi bråkar så slutar det med att jag blir jätteledsen och känner att allt är mitt fel. Det känns som om att han vänder på allt så det bara är fel på mig. Bara jag som ska ta ansvar för vår relation… Han dricker en del och kan ibland (när han dricker) bli väldigt verbal och dum. Sånt sätter sina spår och jag blir alltid spänd och nervös när han kommer hem med en klirrande kasse… Vet inte vad jag ska göra. Ibland tänker jag mörka tankar och känner ångest. Det kryper i hela kroppen, känner mig nästan äcklad av mig själv. //psykiskt Ensam och ledsen

    God Onsdags e.m. här på Mind Forumet.

    * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

    * Jag hör på dig att Du VERKLIGEN inte mår bra i din hälsa och behöver prata ut med professionellt vårdkontakter så som t.ex. en psykolog eller psykiatrisk sjuksköterska eller läkare.

    * Har Du någon ständig / fast vårdkontakt idag med psykiatrivården, alltså hos Öppenvårdsmottagning, vuxen i ditt län och hemkommun eller grannkommunen ?

    * Kan ni, i er relation samtala med varandra på ett vuxet sätt om inte bara sexlivet t.ex. om familjelivet etc, och hur DU vill ha det, ni är faktiskt två i er relation och för att Du ska våga ta plats i er relation så behöver ni båda gå i terapi, ”parterapi” eller ”familjeterapi”…

    Om Du vill prata ut med någon så får Du gärna återkomma till mig här på Mind Forumet så ska jag försöka besvara dig…

    På återseende…

    Trådstartaren

    Hej

     

    jag har ingen kontakt med öppenvård/psykolog, kurator eller liknande.

    Jag har föreslagit familjeterapi men han vill inte. För ”han har inga problem”  🙁

    Hej!

    Jag känner igen mig i det du beskriver,

    Känner man sig ”fången” i sitt eget hem, så försvinner ju givetvis sexlusten också.

    Det är fruktansvärt jobbigt att inte känna sig sedd och hörd av sin partner.

    Jag har kämpat i några år med ungf samma saker..

    Jag försökte med allt och jag vred och vände ut och in på mig själv, för att försöka förstå vad som var fel..

    Insåg rätt snabbt ändå, att han mådde dåligt.  Men man kämpar på för man både vill och hoppas att det ska bli bra…

    Pg a detta höll jag själv på att gå in i väggen.. för att hela tiden måsta anpassa mig efter hans mående..

    Vet inte riktigt hur ni har det eller hur han mår??

    Men för att få en förändring, måste du/han komma till insikt,

    För mår varken du eller han bra av det som sker,

    Det ser och känner era barn av.

    Det var tufft för min son också under den här tiden.

    Men det är viktigt att prata med barnen också.

    Jag kan skriva hur mycket som helst eg..

    Idag är allt annorlunda för mig…

    Om du vill så kan du skriva av dig till mig…  🙂

     

     

     

    Trådstartaren

    På vilket sätt är det annorlunda nu menar du, Blue renely.

    Jag känner mig så jäkla ensam i hela familjen och släkten. Det håller på att äta upp mig inifrån.

    Jag flyttade långt för att bo med min sambo. Jag ”gav upp” mycket för hans skull.

    Nu känns det som om allt mitt sociala liv är borta.

    Jag hade mkt vänner/bekanta genom mitt djurintresse innan. Nu inget. Ingen vän som ringer och frågar hur man har det eller vill ses. Ingen i hans släkt är särskilt intresserade av mig. Mest av varann. De umgås, ringer och hittar på saker, men frågar aldrig mig.

    Ibland känner jag att jag inte orkar mer.

    Hade jag inte haft barn hade jag kanske valt att avsluta mitt liv.

    Känner mig så himla ensam.

    Jag beslutade mig för att lämna honom, efts inget jag sa eller gjorde hjälpte..  och såg hur min son också tog skada av detta.. det var droppen för mig…

    Jag verkligen KÄMPADE med allt, vi var hos familjerådgivning, vi pratade med en präst, jag fick honom att gå till en psykolog till slut också..

    Men han mådde inte bättre vad vi än försökte.

    Han drack mycket, pratade om att ta sitt liv ett antal ggr…

    Jag och min son tog mycket stryk av detta..

    Vi flyttade isär.. men höll kontakten. Han försökte ta sitt liv en kväll…

    Efter den händelsen vände allt!!

    Jag har aldrig gett upp för honom..

    Jag har förstått honom. Men han var själv tvungen att komma till insikt..

    Alkohol använder tyvärr många som ”medicin”

    Det är inte alkoholen som är problemet.. det är orsaken till allt drickande som är det eg problemet..

    Idag mår han bra 😊 och våran och min sons relation med honom är jättebra idag…

    Det har varit en mycket tuff kamp..

    Att komma till insikt är viktigt!!!

    Du får mer än gärna skriva åt mig..

    Jag har skrivit mycket under den ”jobbiga” tiden…

    Du är inte ensam 🤗

     

     

     

    Trådstartaren

    Hej

    Tack.

    Jag vet inte vad jag vill. Stanna eller lämna. Är väldigt ambivalent där.

    Samtidigt känns ju livet väldigt ensamt och begränsat i dagsläget. Skulle kanske må bättre utan honom.

    Vill bara må bättre…

    Ta hand om dig 🤗

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.