Vet inte vart jag ska ta vägen.

[Red Hokyce]

Jag vet inte vart detta ska leda. Men skitsamma, nu är jag här och behöver väl skriva antar jag.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Är i den klassiska ”vill inte dö men vill inte leva” känslan..

Jag och min fru har bestämt oss för att skiljas. Det blir bäst så. Förmodligen. Det tycker iallafall hon. Och det gör nog jag egentligen också. Men för henne blir det enkelt. För mig, inte lika. Hon har fast jobb, bra inkomst, kärlek (hon har träffat någon annan redan, återkommer till detta..) och gott om vänner och så kommer hon få behålla vår gemensamma bostad eftersom jag inte har råd att bo kvar.

Jag har inget. Noll. Nada. Eller jo, jag har en gedigen historia av ångest och depression i bagaget, studieskulder och ensamhet. Inga vänner. Ingen kärlek. Inga pengar. Vad fan ska det bli av mig?

Vi har två gemensamma barn. Vi vill ju ha gemensam vårdnad.. men jag fattar att det rimligtvis inte kommer fungera om jag inte får en bostad illa kvickt. Men vem fan har råd med en hyresrätt 2022? Herregud, det kostar ju nästan hela a-kassan bara för hyran.

Men ja, åter till min fru då. Hon har redan träffat någon annan. Hon är hos honom lite titt som tätt. Lycklig. Kommer hem och har uppenbarligen fått alla behov tillfredsställda. Jag får sån ångest av detta. Hon förtjänar så klart att vara lycklig, men jag är så ensam.. och jag hatar det. Jag drömde att jag misshandlade killen som hon är med här om natten. Och jag är allt annat än en våldsam människa i verkligheten. Vad fan är det med mig?

Jag är rädd för att bli hemlös. Jag är rädd för att förbli ensam. Jag orkar inte.

Helt osammanhängande allt detta. Kanske inte ens någon som läser.

Jag är rädd för vad folk ska tycka om mig. Jag har hög prestige, vill leva ett gott liv. Har gjort det fram tills nu. Alltid nya bilar. Alltid god mat. Stort hus. Snart – inget. Ingen familj som kan hjälpa mig. Inga vänner.

Nej jag vill inte dö. Men vad fan är alternativet?

[Teal Cutedi]

Självklart ska du också bo kvar till det löst sig. Tror dina tankar drar iväg med dig för långt, och det är lätt hänt när man står inför stora förändringar i livet. Ett litet sandkorn blir lika stort som ett stenblock och ”blockerar” sanning och logik i sammanhanget. Man måste lösa ett problem i taget. Just det här problemet är ni två om, så det ska ni självklart lösa tillsammans. Ni har även ett gemensamt ansvar för era barn, man ska alltid se till deras bästa. Och dom behöver er båda två på olika vis. Ta en dag i taget. Helt okej att vara orolig och tappa livsgnistan för ett tag. Sen måste man försöka gå vidare. Det blir ljusare med tiden.
Jag lovar. Även om man har svårt att tro det när det precis händer.
Och var inte rädd för vad andra ska tycka om dig. Alla människor går igenom kriser och förändringar. Dom förnuftiga kommer känna igen sig och förstå, dom andra har inte kommit dit- ännu.

Känns som att ditt största dilemma just nu är att du känner en maktlöshet inför situationen. Du får gärna fortsätta skriva om du känner för det. Det kommer inte lösa situationen, men kan eventuellt få dig att känna dig mindre ensam just nu iallafall. Det finns bra personer här som kan ge dig olika inputs. Ge inte upp, vännen. Bättre tider kommer. 💕

[Red Hokyce]

Tack.

[Red Hokyce]

Nu orkar jag inte mer. Jävla skitliv. Fy fan för allt.

[Teal Cutedi]

Har det hänt något specifikt som gör att du känner så?
Man orkar mer än vad man tror, men håller med dig- ibland så vill man bara skita i allt för att allt känns så totalt meningslöst. Kan bara försöka peppa dig med att försöka härda ut. Det finns stunder i livet som man känner ”skitliv” men det finns ju stunder som är motsatsen som är värda att vänta på också….

Behöver du ventilera?💙