Hem > Forum > Relationer > Vet inte vad jag ska göra

Vet inte vad jag ska göra

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Hej,
    Jag och min sambo har varit tillsammans i 4 år och har varit sambos i ungefär 3 år. Allt har fungerat bra men min sambo har en bakgrund av psykisk ohälsa som vi ibland har tampats med. Dock har hon varit väldigt stabil en längre tid. Hon flyttade till mig från en annan stad och började studera.

    Jag menar att vår relation började bli sämre i våras då hon var mycket psykiskt påfrestad vilket gjorde att hon inte klarade slutpraktiken på hennes studier och inte kunde ta examen när hennes klass gjorde. Hon gjorde om praktiken och är nu färdig och har ett arbete.

    För någon månad sedan berättade hon att hon skulle flytta och att vi skulle ta en ”paus”. Hon sa då att hon flyttar för våran skull och att hon vill att vi börjar om. Jag fick anpassa mig efter hennes önskan, det var det alternativet eller att göra slut. En vecka senare ”ångrade” hon sig och sa att hon tog beslut i affekt. Och sedan tog hon tillbaka det och skrev på ett kontrakt på en lägenhet. Tilläggas är att hon nu har tagit kontakt med vården och ska få medicin och behandling.

    Hon får lägenhet i mars. Hur gör vi tills dess? Jag orkar liksom inte gå runt här och vänta på att hon ska ångra sig igen eller att relationen helt plötsligt blir bra. Hon håller sig undan och orkar inte prata om något. Hon hade chans att få en lägenhet i december men det ville hon inte med risk att hon ”ångrar” sig. Hon har också valt en i närheten av vår lägenhet. Hon säger att det inte handlar om någon annan och att hon älskar mig. Jag har bett henne att göra slut men det vill hon inte. Har någon annan erfarenhet av liknande? Hur det är att leva med någon med psykisk ohälsa?

    Hej,

    Utifrån min erfarenhet är det tufft att leva tillsammans med någon med psykisk ohälsa. Min sambo gick in i väggen i samband med att jag var gravid med vårat första barn. Det är fyra år sedan nu och det är en kamp nästan varje dag. Jag får dra ett oerhört stort lass och jag vet att jag med tiden förmodligen måste ta mig ur det för min och barnens skull.

    Självklart beror det ju på hur problemen/ohälsan ser ut och hur personen påverkas men att det blir tufft är nog tyvärr detsamma oavsett.

     

    Jag förstår om du kanske ville ha ett mer positivt svar men det är så jag upplever det.

     

    Hör gärna av dig om du vill fortsätta prata.

    Trådstartaren

    Ohälsan består i depressioner, ångest och ätstörningsproblematik. Jag önskar egentligen inte några svar utan bara få en chans att bolla dessa tankar och känslor med någon. Det blir så lätt att saker och ting går ut över min framtida särbo istället och det river upp en redan känslig relation. Det vakuumet vi är i nu tar kol på mig ibland. Vi är inte kärleksfulla sambos men vi har inte heller gjort slut. Jag förstår att hon inte orkar just nu. Att fokus måste ligga på henne. Men jag kan inte låta bli att bli ledsen när hon så aktivt håller sig undan. Hon kan sitta i bilen flera timmar efter hennes arbete för att hon inte ”orkar” komma hem till mig m.m.

     

    Jag förstår.

    I och med att du redan nu, i alla fall ibland, känner att det tar kål på dig så måste du verkligen tänka på dig själv i första hand. Det går ett tag att lägga sig själv åt sidan. Jag har gjort det i flera år. Men det är inget man mår bättre av direkt. Hade inte jag haft barn med min sambo hade jag inte valt att stanna kvar. Det låter hårt men hans ohälsa visar sig också på lite andra sätt.

    Trådstartaren

    Hur visar sig din mans ohälsa?

    Han är lättirriterad, väldigt stresskänslig, ständigt trött, orkeslös. Jag kanske låter elak men det har varit såå tuffa år. Det började som sagt när jag var gravid och sen har jag fått dra runt allt själv med hus, jobb, barn. Allt som hör vardagen till. Det är tufft. Och även om jag älskar honom vet jag att det är ohållbart.

    Trådstartaren

    Som det är nu är det såklart helt ohållbart för oss också. Till exempel nu på morgonen, hon fick världens panik för att jag var hemma när hon ville ha en lugn dag före hennes kvällspass. Det känns verkligen som om det är mig hon skyr som pesten. Andra vänskapsrelationer eller ytliga kontakter verkar hon orka hålla reda på och sköta bra.

    Det landar i att jag också tänker att särbo och börja om vår relation inte är en så dum idé. Jag hoppas också att medicinering och terapi hjälper henne när det kommer igång.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.