Hem > Forum > Relationer > Utbytbar

Utbytbar

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Pratade nyss med min ena syster som umgicks med sin nyvunna väninna sedan ett par månader tillbaka. Det skiljer bara nåt år mellan mig och min syster i ålder så när vi var barn hanterades vi som om vi vore tvillingar. Med andra ord är vi väl de som stått varandra närmast i livet.

    Jag känner mig liksom lite ledsen över att hon skaffat sig en ny ”närmaste” som hon anförtror sig till. Ringer till osv. Så nu när jag pratade med henne precis och de skulle bada eller vad det var så kände jag mig lite övergiven, som att jag bytts ut. Det här är inte något nytt utan den här tjejen kom väl in i min systers liv för kanske ett år sedan. Det är bara det att jag insett mer och mer att den kompisen är min systers nya ”bästis”. Huuu. Hahaha. Jag förstår att det är löjligt och att jag är alldeles för gammal för att känna såhär men jag gör det ändå.

    Själv hade jag även nyss också en bästa kompis som jag känt från och till i ungefär 10 år. För ungefär två månader sedan träffade hon en killkompis och den personen hänger hon med nu, det är även hennes ”nya bästis” och som hon pratar med om allt det hon precis pratade med mig om, misstänker jag.

    Så jag har alltså två personer som skaffat sig andra vänner och slutat höra av sig till mig. Min syster pratar jag ju såklart med ändå titt som tätt, men den andra hon hör inte av sig övh. Lite märkligt. Och ganska otjysst beteende. Tvivlar på om jag har lust att svara framöver om hon ringer som om ingenting har hänt.

    Började samtidigt nu fundera över det här med att ha nära relationer och sedan bytas ut. Kom då på att mer eller mindre de flesta jag haft som bästis förr eller senare dumpat mig för någon annan, någon roligare tror jag oftast. Det är inte så att vi är liksom ”made in heaven” och perfekta för varandra, även jag ser brister i relationerna, herregud. Men jag är lite trött på den här lite förnedrande känslan som kryper sig på att ens alldeles nyss ”närmsta” plötsligt ”försvinner” pga. någon ny som heter typ Kalle, Stina, eller vad fan som helst. Det irriterar mig.

    Lyssnat på en dokumentär en gång om vänskap där man sa att just vänskap kanske är det svåraste. Det är inte som kärleksrelationer att det finns en början och ett slut. Utan vänskap kan plötsligt ”upphöra” i tysthet utan att man själv är riktigt informerad om det. Det finns så mycket som rymmer i att välja att umgås med någon annan, fylla sitt liv med annan närvaro. Eller kanske ha mindre behov av vänskapsrelationer överlag. Någon överenskommelse finns det inte heller. Vad kan man begära? Inget. Och där motparten heller inte förstår att det är vad som händer – man börjar bli avvisad. Förrän man mer och mer får höra om denna ”Stina, Kalle” och allt vad de heter, mer eller mindre frekvent. Då förstår man att det pågår ett skifte.

    Usch. Jag vet inte ens om jag är arg, besviken eller upprörd. Känner mest en diffus känsla av irritation tror jag. Att jag tycker det sker osnyggt kanske?

    Trådstartaren

    Analyserat lite mer kring det här och kom då på att både min fd. bästa kompis och syster har det gemensamt att de ganska ofta vill umgås med personer som lever liknande liv som de själva. Där de är i samma faser. Min fd. bästa kompis är t ex snudd på extremt involverad i den andliga världen. Och min syster har länge pratat om vikten av att umgås med andra som strävar åt samma håll som en själv, eller som lever ett familjeliv precis som hon gör.

    Jag har ju reagerat lite på det här genom åren och tyckt det är otjysst av min syster att välja bort personer som t ex inte har egna barn eller som inte lever i en liknande tillvaro som henne själv. Och kanske att jag borde ha förstått att ju mer min fd. bästa kompis gick in i ”dimman” av något andligt uppvaknande som hon kallar det för och i nästa andetag predikar för mig att jag och (majoriteten andra) är liksom så omedvetna och skadade, så kanske jag borde förstått att hon menade allvar. Alltså allvar i att stöta bort mig och nu hänga med den vad jag tycker andra dåren som också håller på med lite hokus pokus, liksom. Men, jag har ju knappast liksom suckat eller talat i negativa ordalag om hennes ”tro” utan jag har ju tänkt att alla är vi olika, och hon tycker såhär, jag respekterar det. Nu däremot när jag dumpats så känner jag att jag släpper fram vad jag egentligen tycker om hennes livsåskådning. Inte för att jag säger det till henne, men jag skriver ju om det här nu.

    Lärdomen jag drar av det här är nog att vara lite vaksam på personer som har såna här tendenser av att ”välja bort” personer och sociala kontakter när livet liksom tar nya riktningar. För då är man tydligen inte så intressant längre?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.