Hem > Forum > Relationer > Ursäkten som aldrig kom

Ursäkten som aldrig kom

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Hade i somras det klassiska samtalet med min mamma om trauman hon utsatt mig för under uppväxten och där jag önskar få en genuin ursäkt.
    Blev ett fiasko, givetvis. Som så många gånger förr.

    Det som var skillnaden den här gången var att jag med nästan sprucken röst säger saker som: ”Det är just det, att det är så djupt, djupt sorgligt att du inte känner att du genuint vill be mig om ursäkt. Att det faktiskt är precis det som jag är så ledsen över och sörjer.”

    Minns hur det blev tyst i luren någon sekund, men ingenting mer. Nu hade jag pratat om vardagstrauman hon gjort i hopp om att hon genom åren kunnat ta sitt förnuft till fånga och ansvara för det, så här med lite distans inte minst. Men det hjälpte inte. Istället blev hon hånfull, tycker jag ”kräver en ursäkt” och det kan man inte göra mot människor. ”Du har så många idéer om hur man ska vara och inte vara. Hur man ska säga och vad man menar och inte menar. Vilket tonfall exakt vill du att jag ska ha när jag säger förlåt?”, säger hon förlöjligande.

    Att det är jag som är orimlig och har märkliga krav på andra de omöjligt kan leva upp till. Den knepiga och komplexa, den är jag i hennes ögon. Sådan har jag alltid varit för henne. Omöjlig att greppa och förstå sig på.

    Medan jag menade på att hon förlorat så mycket på sina destruktiva drag. Relationer som förstörts. Lidanden som hade kunnat förhindras. Hur kan man leva på med en sådan usel självinsikt år efter år? Är det inte väldigt genant? Det är mer sådant som kan få mig sömnlös om nätterna å hennes vägnar.

    Förstår en bit in i samtalet att det hon gjort inte är av kalibern att känna genuin ånger för, enligt henne. Hade hon gjort något riktigt fel hade hon ju gjort det, menade hon på. Och att hon generellt är mycket bra på konflikthantering. Men också att hon tycker detta med förlåtelse är så himla överdrivet. ”Och hur kommer det sig att barn får säga vad som helst till sina föräldrar men en förälder får aldrig säga elaka saker tillbaka?” Vilken orättvisa!

    ”Vad är du ute efter?” frågar hon mig flera gånger. ”En gemensam förståelse”, svarar jag. ”Att man kollar på situationen och är överens om vad som hänt och vad som är rätt och fel i det.”

    Istället blev slutsatsen av samtalet att hon inte alls anser det vara fel av henne det hon gjorde och utsatte mig för. T ex i åratal aktivt anklaga mig som var ett barn för att vara orsaken till hennes lidande och dåliga ekonomi. Att jag skulle vara tacksam att jag blivit född. Bli bestraffad och utslängd som minderårig, att hon aktivt hotade om självmord och tyckte jag var en sån himla ful och odräglig liten unge. Hon kunde det bli så? Hon som är en sådan vacker och fantastisk kvinna?

    Skrattande säger hon att hon inte precis ligger sömnlös om nätterna.

    Jag försöker smälta den insikten.
    Hon anser alltså att hon i n t e g j o r t f e l.
    På ett sätt har hon lurat mig i alla år.

    Hade trott att hon inte har kommit ihåg eller skäms för mycket. Att det blir för pinsamt att se utifrån och framförallt med vuxna ögon. Men nu förstår jag ju att anledningen till att ursäkten aldrig kommit någonsin och för något är ju att hon inte tycker det är något att be om ursäkt för.

    Den frågar ställer jag även henne: ”Hur kommer det sig att du aldrig ringt mig och bett om ursäkt för nåt du gjort direkt efteråt? Alla gör ju fel då och då.”

    Tillslut vill jag runda av samtalet och säger att jag inte vill ha en ursäkt som inte är menad på riktigt. Tycker man inte att det man gjort är fel, då får jag acceptera det.

    Men det hon inte förstår, det är att hon – återigen – är för knäpp för andras, men framförallt, sitt eget bästa.

    Att ta ansvar och våga erkänna när en har fel är en ovanlighet tycker jag, det är på tok för få som faktiskt vågar kritiskt granska sitt beteende och stå för det. Och att be om ursäkt, något som borde vara vardagsmat är också ovanligt, konstigt nog.

    Jag hör att du älskar din mamma, trots allt det hon utsatt dig för, och vill arbeta på att er relation ska bli bättre. Dessvärre verkar inte hon vara på samma våglängd. Det är inte fel av dig att vilja tala ut om det som hänt, tvärtom tycker jag att det är oerhört rimligt och viktigt för den delen! Hur ska man kunna gå vidare utan att prata ärligt och ingående om något som faktiskt haft en stor påverkan på ditt liv? Och dessutom, hur skulle du kunna vara säker på att historien inte upprepar sig? Kan hon inte ta ansvar för sitt beteende möter hon ju det inte, och kan därför inte arbeta för att förändra sig själv.

    Om jag vore du hade jag nog satt lite avstånd mellan mig och henne. Du behöver inte släppa taget helt, men sätt ett avstånd så du slipper det giftiga. Det betyder inte att du inte älskar henne, eller att du inte vill ha en relation med henne, utan att det helt enkelt är bättre för dig att ha lite distans innan hon kan äga det hon gjort fel och be om ursäkt. Du kanske redan vet allt det här, men utifall att vill jag säga det. 🙂

    Ta hand om dig. <3

    Trådstartaren

    Tror det i somras var något behov av upprättelse mer än att det handlade om kärlek? Just då var det kanske som ett sista försök att få hjälp med att försonas och kunna gå vidare efter alla år? Att jag hade önskat hon kunde ge mig det. Men efter det samtalet ringde jag en kompis och kunde inte sluta gråta först. Sedan efter en stund släppte jag greppet om henne i själen tror jag. Hon är nog uppriktigt ingen speciell i mitt liv eller i djupet av mitt hjärta längre. Kan känna frihet kring det också. Kanske behövdes ett sista svek från henne och så var det hela äntligen över?

    Tack för dina ord <3

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.