Hem > Forum > Relationer > Trött på familjeproblem hela tiden

Trött på familjeproblem hela tiden

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Trådstartaren

    Jag är i en ganska så jobbig situation med mycket ångest just nu som kommer och går så fort jag tänker på min familj. Jag är uppväxt med skilda föräldrar och en mamma med bipolär sjukdom som jag fått tagit hand om som yngre och som jag i nuläget gör mycket. Detta är såklart påfrestande och kan vara svårt att ha och göra med henne ibland. Min kontakt till henne har varit väldigt dålig under uppväxten då jag mått dåligt på grund av henne, jag har liksom behövt någon som är som en mamma till mig, inte som ett barn.

     

    Kontakten till min pappa har inte heller varit så bra, men den var bättre än till mammas då jag bodde hos honom samt med bonusmamma och syskon. Jag kunde prata med min bonusmamma när mamma gjorde mig sårad, så ett tag så betydde hon väldigt mycket för mig och jag behövde någon förebild att se upp till. Men under alla åren som jag tillbringade hos pappa har jag alltid hört att jag varit ”känslig”, tyckt att jag haft lätt för att gråta vilket jag då har och efter det jag varit med om med mamma såklart så är det kanske inte så konstigt. Men dom har alltid tyckt att det varit fel av det jag gjort och sagt att jag inte ska gråta och ta till tårar när dom pratar med mig, men jag har inte gjort det för att tycka synd om mig själv utan att jag känt mig väldigt ledsen och nästan som nedbruten eftersom dom aldrig verkat se de saker jag faktiskt gör! Men istället så har jag alltid fått höra alla mina misstag och misslyckanden dom tyckt jag gjort.Jag har fått sån oerhört prestationsångest på grund av detta och vetat varken vad som är rätt eller fel längre. Och det har alltid varit min bonusmamma som har suttit och lett alla diskussioner, suttit och ältat saker på mig om och om igen och pappa har bara suttit bredvid och hållit med henne.

     

    Jag har känt mig så himla frustrerad och ledsen av allt man fått tagit emot att det har fastnat som ”ärr” på en och man fått mer och mer ångest ju mer saker man fått höra. Dessutom så levde jag i ett destruktivt förhållande som inte alls var bra då jag blev psykiskt misshandlad, januari 2017 fick jag en depression och har ätit medicin sedan dess. Jag har haft kompisar som jag förlorat som jag med mått dåligt utav. Men det jag tänkte komma till och det jag behöver prata om främst är såklart om relationen till min bonusmamma. I juli hade vi ett stort bråk då jag fick nog och sa ifrån och för första gången vågade jag bli arg på henne efter att ha bott med henne i 10 år. Men detta ledde till att vår relation blivit ännu sämre och det känns som jag tappat alla andra också inom familjen på grund av vårt bråk. Det kan nog inte vara så lätt för pappa i och med att han är gift med henne, men jag känner mig så oerhört ensam och bortglömd som dotter att allting bara känns jobbigt.

     

    Jag har aldrig velat något illa mot henne, jag har gjort allting som hon sagt och ansträngt mig verkligen för att känna att jag lyckats men hela tiden fått höra att jag inte försöker tillräckligt, att jag inte bryr mig, aldrig hör av mig m.m. Det har gjort att jag tagit avstånd ännu mera och nu känner jag inte orken längre att höra av mig, för ingenting duger ju av det man gör? Jag önskar bara att allting blev bra, ibland tänker jag att jag kanske inte skulle sagt ifrån, att jag bara skulle varit tyst istället. Men under hela mitt liv så har jag aldrig vågat så jag känner mig ändå så jäkla stolt över mig själv att jag vågade, men som sagt det var ju fel tydligen då att bli arg?

     

    Så vad jag än gör så blir allting bara fel och jag förstår inte varför? Jag försöker att vara positiv och inte tänka på det jobbiga men det är omöjligt när det rör ens familj, jag vet inte vad jag ska göra åt det längre. Jag har varit hos samtal med psykolog, jobbat med kbt för ångest som hjälpt för stunden men sen har dom tyckt att jag ska klara mig själv men att jag gärna kan höra av mig igen vid mer hjälp. Men som sagt, det känns som att det inte skulle hjälpa mig i mina familjeproblem 🙁

    Avatar

    Jag känner igen det där – människor blir alldeles förstörda av att man inte gör som man alltid har gjort och istället börjar sätta gränser.

    Min erfarenhet är att det är ganska jobbigt ett tag men sedan lägger det sig när människor vant sig vid de nya regler man sätter upp för det enda liv man vet att man kan leva. Men det tar tid och kan vara tärande.

    Du ska veta att du inte gör fel – utan det är så att det är helt omöjligt att leva efter folks förväntningar eftersom olika människor förväntar sig olika saker så därför är alltid någon arg på en om man försöker vara till lags.

    Men vet du vad jag upptäckte- när jag slutade att bry mig om vad de tyckte som fanns runt mig så började de respektera mig mer och med tiden har jag byggt upp en bra relation till min familj speciellt min bror och syster. Men som sagt det tog tid  och många gränsdragningar med tydlig kommunikation om praktiska saker.

    Kan du hitta någon annan samtalspartner – kanske kan du skriva här på forumet för att avlasta din familj? Här är dina tankar säkra eftersom alla är anonyma här och moderatorn plockar bort om någon skriver sitt namn så fort det upptäcks… kram

    Jag prenumererar på tråden så jag kommer att svara så fort jag får ett pling i min mail att du eller någon annan skrivit i den här tråden.

    Jag trodde seriöst att det var jag själv som skrivit det där. Så himla likt mitt liv, med vissa skillnader såklart. Förstår precis vad du menar med ångestfyllda familjesituationer, har själv så många osunda familjerelationer att jag inte ens orkar räkna dem.

    Jag känner ju inte till hela din situation, men du ska nog inte känna att du borde ha varit tyst. Det skulle nog bara späda på ångesten. Man måste prata och få ut sina känslor, oavsett om man har ”rätt” eller ”fel”, oavsett hur the outcome blir. Din bonusmamma verkar varit omtänksam som tagit sig an dig, trots att du inte är hennes biologiska barn, det är något inte många gör. Men att trycka ner dig så att du upplever stor prestationsångest låter inte bra.

    Har själv upplevt det här med att bli nedtryckt och skapat ångest. Jag funderade länge på hur jag skulle hantera situationen. Jag upplevde att jag hade två alternativ: 1) konfrontera de familjemedlemmar som jag upplevde tryckte ner mig och förklara till 100% varför jag mådde dåligt av det, oavsett konsekvenserna som kunde blivit stora, 2) acceptera situationen och försöka förstå familjemedlemmarnas perspektiv, varför de ”tryckte ner” mig. Jag valde nummer 2 efter mycket om och men, vilket faktiskt känns mycket bra i dagsläget. Såklart är det fortfarande vissa saker jag inte tycker om som de gör, men jag förstår ändå varför jag får tillsägelser. Jag kan förstå varför familjemedlemmarna agerar som de gör, trots att det ibland sker på ett något överdrivet sätt. Men jag har distans. Och det är verkligen någonting jag kan rekommendera, om du inte redan har försökt dvs., att skapa en distans mellan dig och din bonusmamma. Jag är inte utbildad eller så, men har väl ändå erfarenhet av en liknande situation. Och att skapa distans mellan mig, mina beteenden och den/de som ”skäller” på mig, har hjälpt mig enormt mycket. Jag mår så mycket bättre idag än för ett par år sedan.

    Sen ska du absolut inte trycka ner dina egna känslor. Som sagt, tänk inte att du ska vara tyst och hålla tillbaka dina känslor. Men kanske kan du försöka se det från ett objektivare perspektiv – varför säger din bonusmamma att du begått misstag i en viss situation? Varför ser hon det på det sättet? Antingen förstår man varför personen agerar som den gör, vilket hände i min situation, eller så känner man att det är lika fel ändå. Men då har man i alla fall försökt se det mer objektivt:)

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.