Tror ni att alla hittar sin livs kärlek?

Som rubriken lyder. Tror ni det?

Tittar ibland på tv-program och på instagram och kan inte relatera till personer som säger att deras partner känns SÅ rätt, att de vet att de hör ihop och att de inte kan tänka sig ett liv utan varandra. De kan även säga högt: “Jag är kääär” och se så himla lyckliga ut. Och så drömmer de om en framtid ihop.

Jag har aldrig känt så trots fem seriösa förhållanden. Är det någon som känner igen sig eller tror ni att jag aldrig varit kär på riktigt? Jag kan tycka om personer väldigt mycket men känner inte “this is it”.

[Olive Buloce]

Jag tror inte det.

Sen tror jag många har fel uppfattning om vad kärlek innebär. De verkar tro att den där känslan av förälskelse de känner i början är något som ska hålla i sig. Och de inser inte hur mycket jobb som ligger bakom för att det ska upplevas bra resten av tiden. En relation handlar väl mycket om att ge och ta? Inte förrän man hittat den balansen kan man känna att det är “rätt”?

Man måste få ge lika mycket av sig själv som den andra gör. Offra lika mycket tid och vara redo att dela med sig av sånt andra inte tar del av. Exklusivitet och tillit kanske? Känslan av att vara hemma?

Men vad vet jag. Aldrig upplevt det..

<3 Tror det finns lyckliga relationer men det behöver inte per definition innebära att det är ens livs kärlek. Dessutom tror jag man kan möta flera personer i livet som man upplever är ens livs kärlek, inte bara en enstaka gång. Upplevelsen av att vara kär och funnit sin livspartner tror jag är ganska vanlig. Äldre personer brukar ju berätta om hur de blickar tillbaka vid ålderns höst och där kunna konstatera vem som visade sig ha varit deras livs kärlek. Kanske att det betyder att den här personen gjorde mest och djupast avtryck, den kärleken var den starkaste av alla de man upplevt.

Tänker på känslomässig sårbarhet och intimitet för att få goda relationer.

Vara i relationer som är “sådär” tycker inte jag verkar så roligt?