Hem > Forum > Relationer > Trasig, vilsen och kär

Trasig, vilsen och kär

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Jag lever med min sambo sedan flera år tillbaka. Våran relation har aldrig varit någon dans på rosor, det har snarare varit höga toppar och djupa dalar. Allt från att vi har varit stormkära till att det kan tvärvända och min sambo blir dramatisk, hotat med att göra slut eller ”tvingat” mig att krypa till korset.

    För cirka ett år sedan hade vi en relationskris där vi båda sa att vi inte ville leva med varandra. Jag hade länge gått runt med en dålig magkänsla när jag kom hem från jobbet, orolig för vilket humör min sambo ska vara på etc. Jag gick som på äggskal och vägde mina ord på guldvåg för att jag var orolig för att det skulle bli bråk hemma, men på något sätt så ordnade vi upp relationen på nytt och blev kärleksfulla mot varandra fram tills nu när det är bråkigt här hemma igen.

    Jag lider av depression sedan en tid tillbaka vilket jag förstår stundtals kan vara svårt att leva med någon som har en sådan diagnos. Men vad jag känner med min sambo är att jag ibland får ursäkta mig för att må dåligt till att min sambo i nästa sekund är väldigt omhändertagande mot mig när jag mår dåligt. Jag får ofta höra att min depression går ut över resterande familj för att jag ”inte är på topp”, märks att jag mår dåligt, jag är inte engagerad i familjen etc. För att i nästa sekund kan min sambo vara väldigt förstående och ge mig bekräftelse på att det inte är konstigt att jag mår dåligt.

    Utöver att jag känner att min depression tas emot olika från dag till dag eller från timma till timma så är det massa andra saker som får mig att fundera på förhållandet.

    Min sambo har väldigt svårt att ta kritik, även om det är konstruktiv kritik som jag ger. Det kan exempelvis vara ”Jag mår dåligt över att du säger såhär”. Ofta vänds problemet till att det är jag som är känslig, det är mig det är fel på eller att det blir fokusflytt till att det egentligen är min sambo som mår dåligt.

     

    Jag får ofta kritik för saker som jag gör eller inte gör. Ibland så öppnar jag dörren för högt på morgonen, har inte städat ordentligt, gör inte tillräckligt här hemma, vill inte kolla på samma film, har konstiga intressen etc.

    Min sambo har också åsikt om vad jag har på mig för kläder, hur min kroppsfigur ser ut (vilket hon säger är för att peppa mig om jag har gått upp i vikt)

     

    Jag får också kritik efter att vi har träffat vänner. Antingen har jag varit för tyst eller så har jag sagt något för privat eller tagit för mycket plats.

    Jag har även bytt kod till min telefon för att jag vet att min sambo har varit inne i den och läst mina meddelanden, vilket jag också har fått stå till svars för (Varför jag pratat med mina vänner och inte min sambo)

    Min sambo pratat ibland skit om mina vänner eller min familj. Och blir irriterad om jag inte håller med om skitsnacket.

    Ibland får jag höra att jag inte ger min sambo tillräckligt med bekräftelse. Att det exempelvis tar för lång tid att svara på ett sms eller att jag inte har sagt att jag älskar henne på länge. Stundtals är min sambo en stor bekräftelsesvamp som jag känner kväver mig.

    Utöver allt detta som jag nämner så har vi såklart väldigt fina stunder tillsammans då vi har det riktigt riktigt bra.

    jag älskar min sambo men jag orkar inte med dom här svängningarna och bråken över småsaker.

    någon som har erfarenhet av liknande situation?
    det här bryter ner mig psykiskt

    Dumpa henne.

    Ja, har inte haft så i någon kärleksrelation men däremot i en väldigt nära och långvarig kontakt med en bästa kompis, som också i sin tur visade sig vara en kopia av min mamma; så känner igen från två personer alltså själva relationsmönstret och personlighetstypen. Jag upplevde det som att det fanns ett hot i luften nästan att man skulle ge massor av bekräftelse och kärlek – inom rimlig tid, dvs. så fort man bara kunde. När man missade det vid något tillfälle så fick man direkt känna av det genom en bestraffning eller beskyllning. Detta att gå på äggskal var det ju precis. Ett litet tonfall och så var det bråket igång. Dessa personer klarade inte heller av någon konstruktiv kritik övh. Märkligt bara att de själva delade ut kritik i var och varannan mening ungefär och tycker det var helt i sin ordning, liksom. Känner med dig i den frustrationen och maktlösheten! <3

    Det enda jag kan rekommendera är att absolut inte gå med på din partners vilkor hur den här relationen ska vara, enligt henne. Tänker att det finns en övervägande risk att man blir enormt självuppoffrande då och ju mer man dras in att anpassa sig desto sjukare tycker jag ”reglerna” brukar bli. Jag tror mycket mer på att agera den sk normala och sunda och sätta gränser. En terapeut sa en gång till mig, vilket var hemskt, att jag skulle se min mamma som ett litet barn som man behövde hela tiden påminna om sina egna gränser och andras gränser- alltså uppfostra. Det tycker jag kändes fruktansvärt och kanske förminskande men sanningen är att det är precis så gällande henne, man måste berätta vad som är rätt och fel, normalt och sjukt, hon saknar den där kompassen. Nu vet inte jag alls om det är så pass illa med din tjej, jag hoppas innerligen inte det. Poängen är egentligen att säga att låt det kosta att stå på dig. För priset är ännu högre ifall man viker ner sig, tror jag.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.