Total ensamhet

Någon annan som hamnat i en situation där man är helt ensam? Ingen man kan vara ärlig med, man försöker att öppna sig för nya bekantskaper, men de ser på en som att man vore dum i huvudet? Att man är mindre värd?

Någon annan som känner att ensamheten är total, den är verklig, den går att ta på och den är mätbar – man kan se den genom hur många vänner man har på sociala medier, hur många som gillar ens inlägg på instagram och hur ofta man blir den som står utanför på jobb/skola.

 

Jag. Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Jag har varit där, jag har åkt därifrån och ibland åker jag dit igen.

Jag vet precis hur svårt det är när man försöker berätta för någon och de ser ut som ett frågetecken. Det positiva är att jag kan lova att det finns människor där ute som inte är så. Att det finns människor som kommer lyssna på vad du säger och därefter utbrista att de känner precis likadant. Dom kan bara vara lite svåra att hitta för de här precis samma erfarenhet som du, att man oftast bara möts av oförstående. Det är bra att du har hittat hit i alla fall för vad jag märkt hittills så är de människor som finns här av typen att de förstår och gärna vill hjälpa.

Och det där med hur många som gillar ens inlägg osv. Jag ska vara ärlig och säga att livet på sociala medier kan verka glamoröst och som att det ska få en att må bättre men helt ärligt så gör det inte mycket för självkänslan. Jag får ofta många Nikes när jag lägger upp selfies men sen går jag ut och känner mig precis lika ensam ändå. För likes och utsida är ändå bara ytliga grejer. Det är förståelsen och gemensamheten med andra som är det som verkligen fäktar bort ensamhetakänslan.

Ibland är man också bara på helt fel plats, i fel umgänge. Jag får som sagt många likes på Instagram och Facebook men jag är ändå totalt ensam så fort något ska göras med jobbet och det var för det mesta lika i skolan. När jag däremot är med mitt lilla kompisgäng som jag till slut hittat så är jag aldrig ensam och de bryr sig genuint om mig och mitt liv. Så jag hoppas att du hittar rätt människor att umgås med och tills dess att du hittat vänner som förstår sig så finns iaf vi här på forumet!

Anonym skrev:

Någon annan som hamnat i en situation där man är helt ensam? Ingen man kan vara ärlig med, man försöker att öppna sig för nya bekantskaper, men de ser på en som att man vore dum i huvudet? Att man är mindre värd? Någon annan som känner att ensamheten är total, den är verklig, den går att ta på och den är mätbar – man kan se den genom hur många vänner man har på sociala medier, hur många som gillar ens inlägg på instagram och hur ofta man blir den som står utanför på jobb/skola.

 

känner igen mig i dina ord och tankar. jag känner igen mig i den ensamheten. Trots alla dessa “vänner” på sociala medier är det få i verkliga livet som ställer upp när man väl behöver en vän, en kram, en klapp på axeln. För att jag är mera värd en några få likes… det måste jag vara. Känner igen mig i ensamheten – Im lonely but not alone, var det någon som sa en gång. Jag är ensam med ändå inte. Jag finns men inte existerar. Jag gör men ingen ser. Kämpar men ingen förstår.  Men i denna ensamhet finns den ändå den värmen som jag ger mig själv, den glädjen som jag kan trots allt känna och den styrkan som jag byggt upp genom åren. Me, mself and I.

Anonym skrev:

Någon annan som hamnat i en situation där man är helt ensam? Ingen man kan vara ärlig med, man försöker att öppna sig för nya bekantskaper, men de ser på en som att man vore dum i huvudet? Att man är mindre värd? Någon annan som känner att ensamheten är total, den är verklig, den går att ta på och den är mätbar – man kan se den genom hur många vänner man har på sociala medier, hur många som gillar ens inlägg på instagram och hur ofta man blir den som står utanför på jobb/skola.

usch ja, jag känner igen mig allt för väl i det du skriver. När jag försöker hittanya bekantskaper anses jag ofta som lite påflugen. Skitjobbigt att veta hur man ska göra. Alla har ju sina vänner känns det som.