Tappat bort mig själv

Jag vet vart jag är på väg med min utbildning och mitt extra jobb men jag har tappat bort mig själv bland alla människor som jag stött på de senaste 5 åren. Jag är en av alla de människor som “inte vet vad man vill bli när man blir stor” Sedan jag gick ut skolan har jag hoppat runt bland jobb, kurser och även backpackat utomlands. Jag har tyckt det har varit roligt med nya människor och att få höra om deras planer med livet. Men för ungefär 1,5 år sedan började det kännas tråkigt och jag kände inte längre för att fortsätta hoppa runt, starta om från början hela tiden så att säga men visste inte riktigt med vad jag ville jobba med så jag hoppade på en utbildning som jag kunde tänka mig, vilket känns helt rätt sen jag började för ett halvår sen. Men i mötet med alla nya människor har jag tappat bort mig själv, vem är Jag? Det är precis som att jag inte känner mig själv och jag längtar efter att få bilda djupare relationer med andra människor men vet inte hur jag ska göra detta. Jag är expert på ytliga relationer men har ingen aning om hur jag ska gå djupare in i relationerna, är så van att byta människor i min omgivning att jag inte helt enkelt inte kommer på något att säga för att fördjupa relationerna.

Vad ska jag tolka din text efter – att du börjat tvivla på din utbildning efter 6 månader eller att du tvivlar på din egen förmåga att skapa djupa relationer?

Vad menar du med djupare relationer – inte till någon person alls? Eller inga djupa relationer till de flesta? Delar du tankar med någon i RW eller i Cybern?

Har du någon idé om varför du inte vill knyta djupare relationer?

Jag prenumererar på länken så jag läser allt som publiceras här.

Ytliga relationer kan till exempel handla om en önskan att få uppmärksamhet utan att det ställs några krav på en själv. Det kan även vara ett tecken på att man inte tror att man duger som man är. Att alla andra är mer “lyckade” än en själv.

Ditt inlägg fick mig att tänka på om du funderat på om du älskar dig själv?

Det är lätt att fastna i en negativ spiral där man söker välmående och lycka från ens omvärld istället för att börja med sig själv. Jag vet att det kan låta klichéartat, men man måste börja med sig själv och det är inte alldeles enkelt.

Hur går dina funderingar? Vad tror du är anledningen till att du fungerar som du gör?

 

 

Anonym skrev:

Ytliga relationer kan till exempel handla om en önskan att få uppmärksamhet utan att det ställs några krav på en själv. Det kan även vara ett tecken på att man inte tror att man duger som man är. Att alla andra är mer ”lyckade” än en själv. Ditt inlägg fick mig att tänka på om du funderat på om du älskar dig själv? Det är lätt att fastna i en negativ spiral där man söker välmående och lycka från ens omvärld istället för att börja med sig själv. Jag vet att det kan låta klichéartat, men man måste börja med sig själv och det är inte alldeles enkelt. Hur går dina funderingar? Vad tror du är anledningen till att du fungerar som du gör?

Jag känner igen mig i det du skriver, jag vill så gärna bli omtyckt och ha den här ge och ta relationen, men är samtidigt livrädd för att inte vara fri. Jag vet nog inte riktigt hur jag ska hitta en balans däremellan. Jag är nog också väldigt rädd för att öppna mig själv för andra med rädsla för att bli sårad. Jag är egentligen ganska trygg i mig själv rent allmänt men jag kan bli väldigt osäker i relationer.

Jag har varit väldigt blyg och har alltid kännt ett slags press på mig att jag ska prata och socialera mig med andra. När man är blyg finns det en rädsla för att bli bedömd i det man säger, just för att det är så jobbigt att bara ens säga något alls. Problemet ligger numera inte riktigt i att jag är blyg men problemet med vad jag ska säga ligger kvar.

Prata med främlingar har jag inget problem med just för att de inte känner mig så är jag fri att säga vad jag vill och jag har heller inget att förlora på det. Men så fort jag lärt känna personen lite mer kan jag ha svårt att komma på saker att säga kanske för att jag känner en större press på mig att säga något vettigt för att behålla personen som vän (Jag har något att förlora). Det ligger en rädsla för att förlora nära vänner då det hänt mig lite då och då under mitt liv.

Det är inte alltid helt enkelt att hitta en balans i att känna sig fri och göra sig sårbar inför andra, speciellt om man upplever att man blivit sviken. En sak som kanske kan hjälpa är att alltid försöka vara dig själv även fast det är svårt när man tycker att det är viktigt att vara omtyckt (vilket alla har behov av i viss utsträckning). Genom att vara dig själv kan du riskera att du inte känner dig lika omtyckt av alla på samma sätt som du gjorde förut (på det ytliga planet), men det ökar chanserna att hitta nära vänner och att skapa förutsättningar för långvarig relation (eftersom du visar vem du är redan från början). Med det sagt menar jag inte att jag tror att du försöker ge en falsk bild av dig själv idag, men det är lätt hänt att i sin iver att vilja bli omtyckt tumma på den man är utan att tänka på det och att man först senare upptäcker att man känner att man inte helt kan vara sig själv i någons sällskap.

Om du är generös gentemot dig själv i tanken – vad kan det finnas för andra anledningar till att du förlorat nära vänner än att det beror på dig? Jag känner inte till din historia så kan inte säga något om det, men jag vet att det ofta kan vara fler orsaker till att något händer än det som syns på ytan. Att det är lätt att tro att något beror på att man själv gjort något fel när det kan bero på något annat – till exempel att den andra personen gick igenom en svårighet i sitt liv och att det gick ut över er relation trots att det inte är rättvist. Händer liknande saker över tid kan man se mönster i händelser där det egentligen inte finns några mönster.

Är några tankar som kan vara bra att ha i åtanke ibland när man känner sig utsatt eller sviken. Tycker du att det stämmer in på hur det är för dig eller upplever du att det är på något annat sätt?