Hem > Forum > Relationer > Svårt att lyssna just nu

Svårt att lyssna just nu

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Vet inte riktigt vad det är med mig. Lyssnat en hel helg på mina två systrars relationsproblem och märkte ganska omgående hur jag blev provocerad av det. Kroppen fylldes med någon vrede som var oväntad och superstark. Normalt sett och under åren är jag en empatisk person men nu kände jag mig fylld av irritation och övertygad om att de snackar så jävla mycket skit. Kände hur det fullständigt sprutade ut massa goja ur öronen på dem. Alltid är det någon annans fel. Ser inga tendenser till självreflektion, självinsikt utan det är: han gjorde si, han gjorde så, långa monologer om löjliga vardagsbråk, hur kan man göra såhär, och jag är en person som är detta och blah blah blah in i det oänderliga. Långa cirkelresonemang utan lösningar eller undran efter svar.

    Jag höll bokstavligen på att smälla av ganska omgående, ville åka hem eller hoppa ut ur fönstret. Detta malande om besvikelserna över min lillasysters kille pågick hela tågresan. Sedan när vi kom fram tog nästa syster vid. Hon pratade på, i samma anklagande anda som lillasystern, totalt självcentrerat, det stora offret och presenterade även en skilsmässa som förmodligen kommer bli av.

    Redan på tåget började jag dock ifrågasätta min lillasyster, gav lite nya perspektiv, försvarade hennes kille, pekade på att hon behöver bemöta honom med förståelse istället för anklagelse och ilska. Det var på gränsen att även hon och jag rök ihop i mellan åt. Jag kände att nu får det fan räcka. Sedan gjorde jag exakt likadant att jag ifrågasatte min storasysters ”sanningar” så vi höll på börja bråka också. Vänner kan man ju inte lita på oftast i den bemärkelsen, att de kan vara sådär uppriktiga/ärliga emot dem, så jag känner att det är min plikt som syster att ta den rollen.

    Jag vet inte var denna reaktion kommer ifrån exakt.  Ifall det är något undermedvetet motstånd från min sida att jag är extremt less på dysfuntion -precis överallt.

    Det här påminner mig också litegrann om när jag i början av terminen i skolan lyssnade på läraren och kände en period: Vafan snackar du om? Då minns jag det som att det i princip kunde tolkas som att jag var påväg in i ett skov, var manisk. Att jag inte hade minsta lilla tålamod över med sk ”jobbigt folk”. Å andra sidan är inte jag bipolär så det måste vara något annat.

    Känner även efter det här att kärleksrelationer verkar ju fruktansvärt att vara i. Fy fan. Nu har jag iaf kontaktat den absolut mest harmoniska killkompisen som jag har. Med honom slipper man prata om sånt här problematiskt, tack och lov. Jag tror jag behöver ha lite kul för en gångs skull.

    Trådstartaren

    Nu tror jag att jag vet vad som har provocerat mig i dessa ”samtal” med mina syskon. Det handlar nog om att det är mer ett konstaterande när de beskriver sina relationer, det är inte så att de är särskilt intresserade av att prata för att förstå mer om olika beteenden hos sina killar. De är heller inte intresserade av att prata med mig om en sak i taget, liksom ett problem i sänder, för att analysera vad som sker där egentligen, utan de mer bara avreagerar sig, så upplever jag det. Det är som en aggressiv kraft som man tvingas möta. Inte en reflekterande kraft utan det är vrede som man tvingas lyssna på. Jag tar in den kraften och blir själv superarg – men jag är ju inte det egentligen – utan det är en projektion. Tror de därför också nu såg så oerhört förvånade ut när jag gav feedback på vad de sade, det såg jag oerhört tydligt att de inte var beredda på. Snudd på heller inte ville veta. Var intresserade av. Jag försökte i princip konstant säga: stopp, vänta lite nu… Vem sa vad?

    Alltså nu när jag tänker efter så har ju jag en tjejkompis som jag pratar med ganska ofta och för att vi ska förstå våra egna reaktioner och andras reaktioner pratar vi exakt så. Vi stannar hela tiden, backar tillbaka bandet, analyserar, försöker förstå, lägger pusslet. Därefter börjar insikterna ploppa in, att man ser mönstret, förstår sig själv bättre, förstår den andra, kan agera annorlunda framöver. Lärt sig mer. Jag kanske glömde bort här att mina syskon ju inte fungerar så. Kanske var de därför de såg så kritiska ut? Liksom frågande? Min kompis förstår ju att jag inte är ute efter henne utan att vi behöver utmana varandra för att nå det absolut mest ärliga, vara brutalt ärliga, annars går det ju inte att förstå.

    Hm, så kanske handlade det här om någon form av kulturkrock. Likadant var det med läraren att det han sa var så obegripligt att jag tillslut blev förbannad.

    Och det provocerande var att ”tvingas” lyssna på mina syskons ”sörja” utan början eller slut, det var så spretigt och faktiskt snudd på obegripligt att förstå. Samtidigt som de är aggressiva i sina tonfall när de pratar om det här och det snappar min kropp upp som om vreden är riktad emot mig. Det är nog svaret. Om någon pratar med mig vill jag veta att jag förstått, att jag hänger med. Att det ska vara tydligt, begripligt, att man får utveckla annars.

    Avatar

    Det här är väldigt likt min upplevelse. Jag är så fruktansvärt mätt på dessa ensidiga diskussioner.. eller snarare ältande och gnällande om sina respektive som om de själva utgör den perfekta delen av relationen.

    Min syster har inte pratat med mig på många år på grund av att jag inte ”tog hennes sida” i hennes skilsmässa. Hon har barn med en jättefin kille.. dom slutade älska varandra bara, inget dramatiskt. Jag tar ingens sida. Hon är min syster och jag trodde att jag gjorde det tydligt att jag alltid fanns där för henne eftersom det trots allt var en jobbig period men hon såg det som ett svek.

    Hur tar man ställning till något sånt? Det enda jag kunde göra var att låta henne vara arg och säga upp kontakten. Jag hittar inte ens ord för att kunna ha det annorlunda.

    Trådstartaren

    Perfektion är ordet! Tusen tack för det!

    Det är kanske ganska chockartat också, lite gränslöst egentligen, att få någons hela kärleksliv rakt i knät när jag tänker efter. Oavsett om man är syskon eller inte. Det var nog även det som gjorde mig illa till mods.  Som att det inte gick att värja sig utan det var som en öppen kanal med ångest som färdades ofrivilligt rakt in i min kropp när jag trodde det skulle vara trevligt att åka iväg och umgås en helg. Dessutom dubbelt upp med två syskon som är så uppslukade av detta år ut och år in. Gudarna ska veta också att de stannar alltid kvar i de här relationerna i evigheter.

    Det är även så att jag knappt hör de prata om så mycket annat när jag tänker efter än ”hur fel det är på deras pojkvänner”. Som att det är favoritämnet att spy galla över. Men de är absolut inte så intresserade oftast av att höra mitt perspektiv på det – på liksom relationsprat. De brukar säga att eftersom jag inte själv är i en relation och inte varit på länge så förstår inte jag. Därmed är det jag säger inte legitimt eller att ta på allvar för jag saknar insikt och erfarenhet, menar de på. Varför vänder de sig då så ofta till just mig undrar man ju lite försiktigt? =) När de verkligen vill ha råd (det händer ibland) – då frågar dem mig. Min roll är lite märklig och diffus. Å ena sidan uppskattad å andra sidan inte legitim och att ta på minsta allvar.

    Ledsen att höra om din erfarenhet också! usch! Så dramatiskt alltså. Mina syskon skulle säkert kunna göra något liknande att de blir s-å upprörda när jag inte håller med dem. Aldrig fått så mycket arga blickar som jag fått nu den här helgen. Av erfarenhet vet jag dock att de med lite perspektiv och tid brukar tacka mig senare.

    Stort tack för ditt svar, verkligen uppskattat!

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.