<span style=”font-size: 16px;”>Jag var så försiktig med att släppa in honom i mitt liv, har egentligen väldigt svårt att lita på folk. När jag väl kände mig trygg med honom släppte jag spärren, jag vågade! Han är också rädd för att bli sårad och med tiden (ett par månader) visades det allt mer tydligt. En paranoid sida som jag också har emellanåt. Försökte att vi skulle prata om det och vara aktsamma om att vi har en rädsla, försöka prata om känslan och inte konspirationsteorierna. </span>
Han verkar inte orka det, han blir fast i konspirationsteorin (teorier om argsinta tonfall i vardagliga meningar). Då han är viktig för mig visade jag tålamod för det här, för jag vet precis hur tankegången kan rulla iväg.
En sådan här situation ledde till att han ville ha en paus omväxlande med att göra slut, strunta i allt och fortsätta relationen, han är osäker helt klart. Jag är arg. Han har blockerat mig på telefon. Mina nojjor kör igång. Kanske liggef han med en annan, träffat en ny. Han har sagt att han älskar mig, att jag är viktig för honom. Känns som att det är skitlätt att slänga iväg mig. Jag vill prata med honom. Jag lägger skuld på mig själv, att kanske är jag jobbig och störd och babblar för mycket om känslor etc.. fan jag tvivlar på mig själv!!
Har inte självskadat på över 10 år, inatt gjorde jag det. Innan ringde jag präst på 112 och kom till en man som verkligen bara svarade “jaha” på min tanke om att skada mig själv och bakgrunden, ringde andra jourhavande linjer men paniken var så nära. Jag ville inte gråta, jag var arg, är. Jag gör fan bara fel tänkte jag, jag har skrämt iväg honom. Skit, ah!! Jag ville bara prata med honom, nu NU. Nojjorna gör mig tokig, psykbryt, hjärnan steker. Försöker rationalisera. Han behöver tid själv, fan vet jag. Säg vad fan du tänker!! Argh! Imploderar. Fel på mig tänker jag, fel på mig. Han är betydelsefull, annars hade jag inte släppt in honom i mitt liv, förstår han inte hur värdefullt det är?!
