Står i valet och kvalet – fortsätta eller göra slut

<3 Vad jobbigt och svårt! Får så många tankar av det du skriver och som jag tänkte dela med mig av. Du får göra vad du vill med de sedan, är mest bara för att spegla dina funderingar och berätta vad jag associerar till.

Tycker det känns som kvinnofällan fast tvärtom. Hör ofta om hur kvinnan drar det stora lasset men samtidigt har en man som bidrar oerhört lite generellt och att det ofta beror mycket på att denne har fullt att rådda i sina ”egna problem” . Ibland dyker han dock upp och leker och har jättekul med barnen – det är bidraget in i hushållet. Lät faktiskt ganska snarlikt som det är så ni också har det?

Det som brukar hända ofta av det är ju även att kärleken dör mellan partners successivt på grund av allt detta – snedfördelningen och att kvinnan blir alltjämt bitter. Har massor av kvinnliga vänner som lever på det här sättet och som tvivlar på om de borde lämna och tillslut gör de ju ofta det också. Mannen står samtidigt frågande. Han som varit så positiv (jo, men på vems bekostnad?). Vad hände? Allt var ju nyss så bra!

Så ja, har du pratat om det här med din partner ordentligt? Hur less du är? Alltså inte bara i ordalag om att det går ”upp och ner” utan hela relationen är ju bokstavligen i fara? Vet hon om det?

Jag tror kärleken kan ta ny fyr igen om hon ansträngde sig mer och var lyhörd inför att du blir helt dränerad av att göra allt, medan hon ofta mest ligger och sover? Tycker hon verkar ta dig och hela ”upplägget” hur erat liv gemensamt är för givet? Eller hur tror du, finns det någon chans till nytändning? Vad skulle krävas då i relationen?

Tänker även på det här man brukar säga att när man inleder en relation så kommer man och berättar om vad man bidrar med in i relationen. Exempelvis kanske någon har farföräldrar som har ett landställe. Någon annan är bra på det emotionella arbetet. Den tredje har ekonomiska möjligheter och den fjärde är ofta på väldigt bra humör.

Men om man själv känner att man kommer med mycket in i relationen och den andra nästan ingenting alls, då säger det nog sig självt att man kan bli irriterad och frustrerad efter en tid och efter ett par år av det, när ingenting börjar riktigt luta ordentligt åt att båda ger ungefär samma. Att den här snedfördelningen inte går att svälja längre. Den ena kanske får ett bättre liv, medan den andra plötsligt fått det lite besvärligare. Sånt tror jag man kan behöva vara observant på, särskilt när det gått för långt.

Vet du vad du ”egentligen” söker hos en partner? Kanske är det även något annat än hur det var för fyra år sedan då ni träffades?

Ta hand om dig!

Tack att du tog dig tid.

Har läst igenom allting och ja, vad ska jag säga, vi har haft jättemkt diskussioner kring detta. Relationen har verkligen varit på en skör tråd emellanåt, båda väl medvetna om detta.

De känns lite som vi båda hamnat i ett status quo. Livet pågår i detta nu och eftersom jag är barnens pappa så blir de automatiskt att jag drar största lasset när de gäller barnen. Har sagt till flera ggr men de händer liksom alldeles för lite. Har även börjat fråga mig själv om jag ens vill vara i en relation.

Ja mycket ligger hos mig själv, vet inte om jag är lite ”dumsnäll” när jag tänker på barnen, de behöver ju en pappa som mår bra, inte bara att de själva mår bra med just den personen.

Ja tycker inte vi lever i en relation så som jag tänker mig att den skall vara, ut och äta på restaurang, åka iväg, träffa vänner, utflykter osv. Blir mest att jag vill komma igång och göra saker men får göra de mesta själv medans hon är hemma själv. Tyvärr.

Låter jättejobbigt och som att ni verkligen kört fast. Är det alltså att ni vill så mycket olika i vardagen som är själva grundproblemet, eller är det mer att kärleken försvunnit mellan er?

Tycker inte du ska vara i kvar i relationen bara för barnens skull, om du vill veta vad jag tycker. Dessutom kan man ju också se det som att ju längre upp i åldrarna som hon finns där för de, desto svårare kanske det är senare att släppa relationen. De kan väl även fortsätta ha kontakt och umgås även om ni skulle göra slut?

Skulle nog säga att de ena lett till de andra. Kärleken har nog avtagit p.g.a hur vi levt. Så tänker jag iallafall. Att attraktionen bygger på hur man lever tillsammans och vad man gör för varandra. Man kan inte bara vara kär i en person som inte är närvarande. Då blir man tills slut bara två inneboende.

Nu har de gått så lång tid så jag vet knappt hur de ska vara.

Tycker inte det låter som en omvänd kvinnofälla alls. Att du tar mer ansvar för barnen är självklart, de är ju ditt ansvar och inte hennes. Hon har också egen bostad och ni har delad ekonomi. Det gör henne till en gäst i ditt hem så länge du bjuder in henne. Du kan inte vänta dig att hon ska dra något lass. Visar du uppskattning för det har n gör för dina barn?

Det hon gör, skulle det vara.

Jag har varit i din situation, mer är en gång, så jag förstår dig helt.

Och jag känner några par i din situation och tro mig, du kan tåla fortsätta några år till om du vill, eller hela livet som vissa gifta par. Det är trist men det går.

Och jag vet inte om du håller med, men det är inte rättvis för dina barn att du stannar i ett sånt förhållande läge. Ert förhållande är ett exempel för dem på hur ett förhållande ska vara, så de kommer kanske härma det exempel och leva i frustration på deras framtida förhållanden. Plus att det är svårt att vara en bra pappa när du lever ditt liv med såna negativa känslor.

Jag ska så klart inte säga vad du ska göra, men om du inte gör nåt, som par terapi, läsa böcker om sånt, kurser, eller även avsluta förhållandet, så kommer alla ni 4 leva ett liv som inte är rättvis för nån av er.

Hoppas det hjälper nåt.

Ja verkligen! Så sorgligt att det blivit så. Tycker det låter så smärtsamt och ensamt i relationen och särskilt när hon ”loggat ut”.

Du skrev tidigare i ovan inlägg att hon hade alkoholproblem en period, kan det ha något med saken att göra att hon är lite känslomässigt avstängd? Syftar nu på det du skriver också om att inte vara närvarande.

Förstår det! När man lever i flera år på ett visst sätt så normaliseras ju ofta det och man glömmer bort hur det ”egentligen ska vara”. Relaterar.

Tycker det är väldigt bra att du skriver här. Ibland kan det hjälpa att lufta sina tankar och som får dessa fortsätta gro inom en tills man landat i något som känns rätt för en själv – eller att det sakta klarnar lite vart man står.

Jag är helt med på hur du tänker men samtidigt inte beredd att hålla med. Men ja förstår resonemanget.

Jag har gjort uppoffringar för hennes skull, te.x så är de hennes hund från början och inte min. Vi har haft perioder då hon inte mått så bra och då har jag fått ta hand om hunden mer eller mindre fullt ut, den ska ju också få kärlek och omtanke. Jag har stått ut med lögner kring drickandet och ”förlåtit” för detta och vi har gjort mitt hem till ”hennes”, låtit henne inreda i mitt egna hem så hon ska känna sig mer som hemma i väntan på ett nytt större boende. Jag har tagit fullt ansvar både för hem, djur, barn och hjälpt henne att må bra samtidigt som hon bott hemma hos mig. Jag tycker iaf att jag försökt. Den här väntan på en annan lgh har blivit åsidosatt eftersom vi under förhållandet stött på hinder (bland annat drickande, lögner, löften som inte infinner sig). Jag har inte känt mig övertygad dessa år att de verkligen är vi två ”för alltid”. Sen har jag gått igenom en skilsmässa tidigare så jag vill verkligen inte sätta mig i en situation där jag står ensam på en större lgh och behöver betala allt vad de innebär för egen kassa, leta nytt boende igen osv, för de är ett möjligt scenario jag tar höjd för.

Jag vill att allt ska kännas rätt först, vilket har varit fram och tillbaka hela förhållandet tyvärr.

Hennes släktingar tycker de är väldigt konstigt att vi inte flyttat ihop till en större lgh. Ja vad ska man säga till dem, inte direkt så att jag säger till hennes pappa att jag är osäker på om jag vill vara med henne.