Hem > Forum > Relationer > Sonen avskyr sin pappa (varning för novell)

Sonen avskyr sin pappa (varning för novell)

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Jag har så många frågor, så mycket att berätta och egentligen ingen att prata med. Därför skriver jag här. Jag måste lätta på trycket, och förhoppningsvis kanske någon har en klok insikt att flika in med.

    Min son är 13 år och bor hos mig varannan vecka, jag och hans pappa är skilda sedan snart 5 år. När min son är hos mig och min sambo så funkar det allt som oftast bra. Han har en del uppgifter som att städa sitt rum, tvätta sina egna kläder, ta disken ett par ggr i veckan, och hjälpa till nån gång om vi ber honom, för det får han månadspeng. Vi samtalar mycket och han har utrymme för att påverka och ha egna åsikter. Han tycker mycket om min sambo och de har gemensamma intressen. Han har fått kompisar där vi bor och är ofta ute och spelar fotboll. Han är oftast på gott humör och verkar trivas och vi kan umgås.

    Nu till problemet. Han ”avskyr” sin pappa och vill inte vara hos honom. Avsky är ett starkt ord, men jag kan inte beskriva det bättre.
    Sedan han kom in i buperteten har det skurit sig rejält mellan dom. Min son beskriver att han inte känner att han får tycka och tänka som han vill. Det gnälls på honom konstant, pappan och hans fru är alltid  irriterade och otrevliga och hans pappa skäller på honom och ska ha timslånga samtal om det är något han gjort fel. Han tycker det är jobbigt med alla ungar (det finns 4 mindre syskon där, varav 3 är bonusar), och han är trött på att få vara barnvakt. Hans pappa är engagerad politiskt och i lite andra organisationer, där de ofta tar hjälp av barnen, vilket min son motsätter sig. Han tycker inte att han ska behöva vara aktiv i sin pappas intressen. Att vara aktiv betyder här att ställa upp när det behöver städas i lokaler, dela ut flygblad osv.
    Jag har haft flera diskussioner med hans pappa, bl.a. då han sagt ordagrant till min son att hans åsikt inte är värd någonting. Det är inte på något sätt acceptabelt att säga så till ett barn.  Han har haft en aggressiv framhållning och slagit i möbler osv. Han pratar alltid med högt, aggresivt tonfall och pekar med hela handen och vill att barnen ska lyda blint. Det är ofta familjemöten och enskilda samtal om barnen inte beter sig som de ska och följer regler osv. Ordet ”lyda” är ett välanvänt ord i det huset.

    Pappan och hans fru lägger å andra sidan över all skuld på min son när jag tar upp detta med dom. Jag bad idag om att vi ska träffas och prata, och då hamnar de i försvarsläge direkt och säger att min son bara försöker vinna mina sympatier. Det är snarare han som är otrevlig, som inte gör sina sysslor, som gnäller på syskonen, som aldrig vill umgås med familjen, som är uppkäftig, otacksam, aldrig ställer upp. De säger att de gör allt för honom men aldrig får något tillbaka.

    Nu är det så också att jag levt med den mannen i många år, och kan mycket väl känna igen beteendet som hans pappa har mot honom. Jag och pappans fru har haft  någon typ av vänskapsrelation, och hon har i våra samtal berättat om exakt samma beteende mot henne som han haft mot mig. )Jag hoppar över detaljerna nu, innan det går från novell till bok.)

    Dessutom mottog jag ett samtal från henne för några månader sen där hon ringt upp och lagt ifrån sig mobilen. Jag hör hur det skriks och smäller. Jag sätter mig såklart i bilen och kör dit. Hemma i huset är pappan, frun och deras 1,5 åring. Pappan har rivit och kastat möbler i hela huset. När jag kommer dit sitter frun och barnet i hallen och gråter och pappan har låst in sig i källaren och vägrar komma ut. Han skyller här på frun och säger att hon psykiskt misshandlar honom och att det är orsaken till incidenten. Efter detta har jag hållit mig kort med båda två. Frun hävdar att detta var en ”tankeställare” och de har en plan… (Detta var bara någon månad innan de gifte sig.) Men jag kan inte längre stötta henne i detta, hon väljer själv att leva med honom. Han är narcisist, han kommer inte ändra sig.

    Det jag vill säga är så som följer. Överlag tycker allmänheten att man inte ska prata illa om den andre föräldern, pusha på att barnet ska vara där och så vidare. Men jag kan omöjligt stå och hålla god min inför min son, det är samma sak som att ljuga. Varför ska jag försöka få honom att vilja vara där, när han vantrivs så oerhört?

    Jag vet inte riktigt hur jag ska komma vidare. Jag står självfallet på min sons sida, och vill han bo hos oss så får han göra det. Men hur ska jag ta det med hans pappa?

    <3 Jobbigt! Narcissister är ju inte helt lätta att kommunicera förnuftigt och vettigt med, för att uttrycka det milt. En strategi ändå tycker jag kan vara att prata om att du är orolig för sonen och att han beskrivit för dig att han inte trivs där. Att ni kanske kan testa att han får bo hemma hos dig ett tag och att pappan kan umgås med honom vid något enstaka tillfälle för att jobba på deras gemensamma relation på så vis?

    Varit i någon liknande situation att jag som just 13-åring avskydde min mamma som kontinuerligt skadade mig, och därför valde att bo heltid hos min pappa. Där var jag fram till jag flyttade hemifrån. Vi fick ingen ”normal” relation förrän jag hann fylla ungefär 25 år. Men äntligen hemma hos pappa fick jag lite mer lugn och ro. Det blev givetvis kalabalik när det här beslutet togs och min mamma spred mycket lögner om mig till alla hon lyckades komma åt (lärare, släktingar och mina kompisars föräldrar, bekanta), men min pappa stod på min sida genom det beslutet. Vilket jag är evigt tacksam för än idag.

    Barn ska inte skadas djupt av att vara med sina föräldrar. Punkt.

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar. Väldigt tråkigt att höra om din mamma.

    Jag insåg nu när jag läste igenom mitt inlägg att jag hade tusen tankar i huvudet samtidigt och mina känslor behövde komma ut nu, nu, nu… Så det blev både långt och rörigt.

    Vi ska träffa pappan och hans fru imorgon för att prata om detta. Vet inte alls hur jag ska lägga fram det, så jag uppskattar din input.

     

    <3 Upplevde texten som glasklar. Förstår inför morgondagen att det är jättemycket tankar och orosmoln hur det här kommer landa hos pappan. En jättekomplex situation. Det är nog bra att försöka göra honom så lite upprörd som möjligt – ifall möjligt? Vissa narcissister är ärligt talat lite känslomässigt korkade så om det går att framföra det här med lite smicker eller liknande, tror jag det kan fungera bättre. De är ju så självgoda. Har lyckats komma undan vissa knipor med narcissister genom att stryka de medhårs, vara noga med att bekräfta deras värde, ge komplimanger, för att inte väcka raseriet och i ren självbevarelsedrift. Sedan har jag samtidigt lyckats få igenom det jag önskat. Kanske är ett konstigt tips och jag vet ju inte hur den här pappan fungerar, men var listig! Det är mitt råd.

    Hör gärna om hur det gick, sedan.

    Håller tummarna <3

    <3 starkt av dig att dela med dig. Det låter väldigt likt en situation jag hamnade i, dock med min dotters mamma. Min dotter är 15 och ju äldre barnet blir verkar det vara enklare att få ensam vårdnad då man lyssnar mer på barnet. Det var en liten process men till slut fick jag genom det. Det är det bästa valet jag gjort både för mig och dottern. Tack och lov finns det massa bra du kan kontakta. Jag hittade några väldigt duktiga på just vårdnadstvister och de hjälpte mig hela vägen.

    Fortsätt kämpa.

    Vänligen
    Johan

    • Detta svar redigerades för 4 veckor sedan av en moderator.
Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.