Söker någon att prata med! Om subtil psykisk misshandel

Hej!

Jag har länge fightat med inre tvekande känslor kring en man jag blev handlöst förälskad i för lite mer än fem år sedan. Under fem år har vi haft ett on-and-off relation, en frukstansvärt destruktiv sådan med öändliga bråk. Jag vet inte ens vart jag ska börja…

I starten av vår relation stod jag upp för mig själv, sa ifrån när jag tyckte han passerade gränser. Mot slutet var jag bara en skugga av mig själv där jag började be om ursäkt, gjorde slut, ville ha tillbaka honom osv.

Jag tror han utnyttjade mina svagheter och spelade på dom, fick mig dit han ville. I vissa gräl började jag ifrågasätta mig själv, och ibland övertygade han mig att det är jag som är galen. En liten del av mig tror fortfarande på att jag bidrog mycket i grälen och jag skuldbelägger och hatar mig själv. En annan sida är arg att jag inte stod på mig mer och lämnade honom tidigare.

Grejen är den att han slog mig aldrig. Han kontrollerade mig inte överdrivet genom att ifrågasätta vart jag skulle osv. Hans sätt var på ett mycket mer smygande psykologiskt sätt. Hans sätt var att ignorera mig, ibland göra narr av mig, ifrågasätta mig, lägga sig i, ta över, visa på makt, komma med ursäkter, alltid ha sista ordet, få mig att känna mig dum, ifrågasätta mina val och handlingar. Jag har antecknat ner vissa specifika händelser i min mobil för att inte glömma.

Det vore så skönt att komma i kontakt med någon som känner som mig. Kanske berätta våra storys och få dom ut ur systemet. Bekräfta varandra, stärka varandra.

Jag önskar jag hade litat mer på min magkänsla.

Kram till er

Hej!

Sitter själv i en liknande situation. Träffade min stora kärlek för 15 år sedan, på gymnasiet. Har sedan dess aldrig varit något tvivel från min sida, vi ska vara tillsammans. Han var gift när vi träffades, vi hade trots det en relation i några år, men någonstans fick jag sedan styrka att avsluta den. På något sätt gick jag vidare, träffade en underbar man, vi gifte oss -12 och fick sedan två barn, jag hade accepterat att det inte blev jag och H i livet men alltid känt att det var en speciell kärlek mellan oss som inte går att hitta nån annanstans.

Lagom till att yngsta barnet blev 2 år så hörde H av sig igen, då skild. Vi tog upp kontakten, förstod att vi båda missförstått varandras intentioner tidigare och att vi fortfarande hade känslor för varandra. Nu sitter jag här, nyskild med två barn, H och vår ”relation” är hemlig för omvärlden men jag älskar honom och vill inte släppa honom för allt i världen. Problemet är nu att vi har stora problem med tillit och är så osäkra på var vi har varandra. Under de två år som gått från att vi tog upp kontakten till att jag skilde mig så har han förändrats som person, blivit kylig och avvisande, menar nu att jag bara har honom för att slippa vara ensam. När vi ses kan han vara underbar, men däremellan helt otroligt iskall. Han nedvärderar mig, säger att jag bara får för mig och hittar på när jag tar upp saker som jag upplever som problem. Plötsligt ska jag komma på minsta vink, alltid vara tillgänglig. Alltid VILJA, oavsett vad, att prata i telefon eller ha sex, annars ”straffar” han mig med att ignorera mig. Han säger att jag borde vara lite mer si eller så, anstränga mig mer, och jag upplever att vad jag än gör så duger det inte. Jag har aldrig upplevt ångest tidigare men jösses vad jag mår dåligt nu.

Skilsmässan från min man har gått väldigt smidigt, vi är goda vänner och den biten kan jag hantera bra även om det såklart är jobbigt. Men denna känslomässiga berg-och dalbana med H gör mig till ett vrak. Jag har alltid sett mig som en stark och stabil kvinna men detta tär något fruktansvärt på självkänslan och det värsta är att jag inte längre vågar säga ifrån, då vänder han bara på klacken och försvinner och det är ju det sista jag vill. Känslorna finns ju fortfarande kvar, han ÄR rätt, men han gömmer sig bakom denna taskiga och nedvärderande attityden av någon anledning. Så svårt att veta hur jag ska hantera detta. Svårt att förklara allt också. Om du tror vi kan ha någon nytta av varandra så får du gärna svara.

Kram 🙂

Anonym skrev:

Hej! Jag har länge fightat med inre tvekande känslor kring en man jag blev handlöst förälskad i för lite mer än fem år sedan. Under fem år har vi haft ett on-and-off relation, en frukstansvärt destruktiv sådan med öändliga bråk. Jag vet inte ens vart jag ska börja… I starten av vår relation stod jag upp för mig själv, sa ifrån när jag tyckte han passerade gränser. Mot slutet var jag bara en skugga av mig själv där jag började be om ursäkt, gjorde slut, ville ha tillbaka honom osv. Jag tror han utnyttjade mina svagheter och spelade på dom, fick mig dit han ville. I vissa gräl började jag ifrågasätta mig själv, och ibland övertygade han mig att det är jag som är galen. En liten del av mig tror fortfarande på att jag bidrog mycket i grälen och jag skuldbelägger och hatar mig själv. En annan sida är arg att jag inte stod på mig mer och lämnade honom tidigare. Grejen är den att han slog mig aldrig. Han kontrollerade mig inte överdrivet genom att ifrågasätta vart jag skulle osv. Hans sätt var på ett mycket mer smygande psykologiskt sätt. Hans sätt var att ignorera mig, ibland göra narr av mig, ifrågasätta mig, lägga sig i, ta över, visa på makt, komma med ursäkter, alltid ha sista ordet, få mig att känna mig dum, ifrågasätta mina val och handlingar. Jag har antecknat ner vissa specifika händelser i min mobil för att inte glömma. Det vore så skönt att komma i kontakt med någon som känner som mig. Kanske berätta våra storys och få dom ut ur systemet. Bekräfta varandra, stärka varandra. Jag önskar jag hade litat mer på min magkänsla. Kram till er

 

Hej bästa ni!

Jag har själv varit fast i ett förhållande där jag blev misshandlad på många olika sätt, däribland psykiskt. Jag bröt mig ur och idag mår jag bra. Jag vet hur otroligt tufft det kan vara att vara i den situation ni är i nu. Om ni vill prata med mig, och få lite tips mm, hör av er till mig 🙂 många kramar! Kom ihåg, du är värdefull!

 

 

 

Anonym skrev:

Hej! Sitter själv i en liknande situation. Träffade min stora kärlek för 15 år sedan, på gymnasiet. Har sedan dess aldrig varit något tvivel från min sida, vi ska vara tillsammans. Han var gift när vi träffades, vi hade trots det en relation i några år, men någonstans fick jag sedan styrka att avsluta den. På något sätt gick jag vidare, träffade en underbar man, vi gifte oss -12 och fick sedan två barn, jag hade accepterat att det inte blev jag och H i livet men alltid känt att det var en speciell kärlek mellan oss som inte går att hitta nån annanstans. Lagom till att yngsta barnet blev 2 år så hörde H av sig igen, då skild. Vi tog upp kontakten, förstod att vi båda missförstått varandras intentioner tidigare och att vi fortfarande hade känslor för varandra. Nu sitter jag här, nyskild med två barn, H och vår ”relation” är hemlig för omvärlden men jag älskar honom och vill inte släppa honom för allt i världen. Problemet är nu att vi har stora problem med tillit och är så osäkra på var vi har varandra. Under de två år som gått från att vi tog upp kontakten till att jag skilde mig så har han förändrats som person, blivit kylig och avvisande, menar nu att jag bara har honom för att slippa vara ensam. När vi ses kan han vara underbar, men däremellan helt otroligt iskall. Han nedvärderar mig, säger att jag bara får för mig och hittar på när jag tar upp saker som jag upplever som problem. Plötsligt ska jag komma på minsta vink, alltid vara tillgänglig. Alltid VILJA, oavsett vad, att prata i telefon eller ha sex, annars ”straffar” han mig med att ignorera mig. Han säger att jag borde vara lite mer si eller så, anstränga mig mer, och jag upplever att vad jag än gör så duger det inte. Jag har aldrig upplevt ångest tidigare men jösses vad jag mår dåligt nu. Skilsmässan från min man har gått väldigt smidigt, vi är goda vänner och den biten kan jag hantera bra även om det såklart är jobbigt. Men denna känslomässiga berg-och dalbana med H gör mig till ett vrak. Jag har alltid sett mig som en stark och stabil kvinna men detta tär något fruktansvärt på självkänslan och det värsta är att jag inte längre vågar säga ifrån, då vänder han bara på klacken och försvinner och det är ju det sista jag vill. Känslorna finns ju fortfarande kvar, han ÄR rätt, men han gömmer sig bakom denna taskiga och nedvärderande attityden av någon anledning. Så svårt att veta hur jag ska hantera detta. Svårt att förklara allt också. Om du tror vi kan ha någon nytta av varandra så får du gärna svara. Kram 🙂

Varför är du säker på att han är rätt, om han behandlar dig kyligt?Vad gör han som du gillar? Jag känner igen vissa saker från min kille han kan vara kylig och oförstående, har svårt att trösta eller backa upp mig när jag är ledsen. Han vill heller inte diskutera saker som har med oss att göra då stänger han bara av.. svarar inte och då får jag får panik, känns som jag är osynlig.Han är deprimerad och har GAD.  Det är troligtvis därför vårat förhållande inte håller längre. Vi har någon sorts paus nu, men vi i sågs nu när han hade barnen i helgen eftersom barnen så gärna ville träffa mig.(Det är hans barn ) Då funkade allt jättebra och han var närvarande. Ofta när vi ses ensamma glömmer han bort tiden när han sitter med mobilen (instagram youtube nyheter osv ) jag vill hellre prata och umgås.Han skulle aldrig straffa mig eller kräva saker.Han vill inte medvetet skada mig. Men han skadar mig ändå, när han är kylig och avstängd, otillgänglig. Det väcker jättestark ångest hos mig.Ibland svarar han inte när jag pratar, då får jag panik och börjar höja rösten, och då klagar han på att jag höjer rösten… istället skulle jag önska att han mötte mig, frågade vad som sårar mig eller hur jag mår.Då skulle jag direkt sänka rösten och bli lugn. Det har jag sagt gång på gång men han testar ändå aldrig det…varför? Det är så tråkigt. Jag har ingen annan,är så fruktansvärt ensam!Han säger att han egentligen inte klarar ett förhållande pga dåligt mående. Men ändå vill han ha kontakt…och jag orkar inte klippa alla band heller! Vi har känt varann i 6 år.Många saker känns bra, vi tycker lika om mkt. Ofta funkar han som en tröst ,trots hans negativitet Han försvinner inte från mig, som de flesta av mina f.d gjorde. Det är det som är min trygghet eftersom jag inte har någon annan, varken familj eller vänner.! Skulle vilja prata med dig/er om att ha en partner som saknar medkänsla och engagemang men ändå håller sig kvar. Har ingen alls att prata med.

Anonym skrev:

Hej! Jag har länge fightat med inre tvekande känslor kring en man jag blev handlöst förälskad i för lite mer än fem år sedan. Under fem år har vi haft ett on-and-off relation, en frukstansvärt destruktiv sådan med öändliga bråk. Jag vet inte ens vart jag ska börja… I starten av vår relation stod jag upp för mig själv, sa ifrån när jag tyckte han passerade gränser. Mot slutet var jag bara en skugga av mig själv där jag började be om ursäkt, gjorde slut, ville ha tillbaka honom osv. Jag tror han utnyttjade mina svagheter och spelade på dom, fick mig dit han ville. I vissa gräl började jag ifrågasätta mig själv, och ibland övertygade han mig att det är jag som är galen. En liten del av mig tror fortfarande på att jag bidrog mycket i grälen och jag skuldbelägger och hatar mig själv. En annan sida är arg att jag inte stod på mig mer och lämnade honom tidigare. Grejen är den att han slog mig aldrig. Han kontrollerade mig inte överdrivet genom att ifrågasätta vart jag skulle osv. Hans sätt var på ett mycket mer smygande psykologiskt sätt. Hans sätt var att ignorera mig, ibland göra narr av mig, ifrågasätta mig, lägga sig i, ta över, visa på makt, komma med ursäkter, alltid ha sista ordet, få mig att känna mig dum, ifrågasätta mina val och handlingar. Jag har antecknat ner vissa specifika händelser i min mobil för att inte glömma. Det vore så skönt att komma i kontakt med någon som känner som mig. Kanske berätta våra storys och få dom ut ur systemet. Bekräfta varandra, stärka varandra. Jag önskar jag hade litat mer på min magkänsla. Kram till er

Jag skulle vilja veta mer om ditt förhållande. Hur slutade det? Vem av er gjorde slut (Om det nu är slut ) På många sätt liknar det min kille, han kontrollerar inte mig heller, vi bor inte ihop och han skulle aldrig snoka i vad jag gör, aldrig kontrollera mig. Han har heller aldrig skadat mig fysiskt det är jag säker på att han inte kommer göra heller. Det är jätteskönt.Han säger aldrig fula saker men kan säga saker som kan vara nedvärderande ibland i affekt. Men helt utan personligt riktade kränkningar typ “du är korkad,” Men han ignorerar mig ofta och svarar inte på tilltal. Han får mig att gräla fast jag inte vill. Säger att jag höjer rösten, själv är han tyst. Får mig att känna att jag startat grälet, så det är lite som du skrev att du upplevt då…Har tänkt ut en ny strategi nu, att bara vara iskall tillbaka och strunta i att han inte svarar. Jag ska göra det mest för att jag inte orkar bli upprörd längre. Och för att slippa höra att jag startar gräl…Men oxå för att se hur han reagerar på min “likgiltighet”. Vi har en paus nu men han vill fortfarande ha kontakt.Han säger att en paus inte nödvändigtvis betyder att man klipper alla band. Själv vet jag inte, jag antar att det inte finns några regler, det bestämmer man väl själv. Men det är förvirrande  Jag känner kärlek för honom fortfarande. Det är så skönt att prata med någon då jag är väldigt ensam.Vi gillar oxå att göra samma saker på fritiden och eftersom båda mår dåligt psykiskt känner jag mig mer bekväm med honom än med folk som är stabila och trygga.Har haft förhållanden med självsäkra killar och det har aldrig varat länge.Jag jobbar inte och han har långa dagar. Så vi ses inte ofta ändå. Kanske dumt att inte kräva mer men han har sagt att han inte klarar förhållande pga psykiska oförmågor.Men när han är kylig mot mig saknar han självinsikt, det kommer efteråt, när jag har pratat om det. Först då inser han hur likgiltig han var och då blir han mer insiktsfull, ber om ursäkt och vill ta reda på vad som är fel. Han säger att det bästa är att han är ensam. Det finns inget dolt, inga lögner.Det är ngt som jag inte upplevt i mina andra förhållanden och ngt som jag uppskattar.

Jag har funderat mycket på varför jag egentligen håller kvar vid honom, när jag försöker rada upp hans goda egenskaper så är det ärligt talat lite svårt att komma på särskilt många… Jag vet inte om jag bara tillskriver honom goda egenskaper som jag ”vet” att han ”innerst inne” har men inte visar av någon anledning. Ganska dumt ju. Och ibland blir jag bara less på mig själv. Varför kan man inte bara inse att man är värd bättre liksom? Men det är nån grundläggande känsla av att vi faktiskt hör ihop på nåt vis. Visst att vi har problem, och nya problem dyker upp hela tiden, men mycket har vi rett ut och vi kommer ändå framåt. Det kanske kommer en dag när jag känner att jag har gjort vad jag kan och nu får det räcka, men jag är inte redo att släppa ännu. Tror på oss på nåt vis ändå.

I ditt fall, på nåt vis verkar ni behöva varandra? Jag har tänkt såhär att man kan ju faktiskt aldrig ändra på någon annan. Hur han beter sig är hans eget val och ansvar, ibland kan man inte påverka andras beteende alls, oavsett hur mycket man pratar om sin upplevelse och försöker få dom att förstå. I mitt fall har det hjälpt att gå i terapi för att själv bara kunna hantera allt känslomässigt stök som hans beteende leder till. När jag nu gjort valet att stanna kvar lite till så får jag hantera smällarna liksom. Har ändå funkat hyfsat. Sen är ju terapi inte direkt gratis och alla har inte möjlighet till det men för mig är det min livlina just nu 😊

Hur har ni haft det tidigare? Har ni något fint att hitta tillbaka till?

Kram 😊

Precis så känner jag! Att vi hör ihop på något vis.I mina andra relationer har det tagit slut när det uppstått olösliga problem. Det har varit uppslitande och jobbigt men jag har kommit över dem  alla, det var aldrig varit så starkt som med min nuvarande.Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör att vi är så nära…Han säger precis likadant. Att han är säker på att vi hör ihop. Men det kanske inte behöver betyda att det funkar? Iaf inte om man har så mkt svårigheter som vi har.Jag tror det skulle vara lättare under andra omständigheter,  utan den stressen och tidsbristen. Jag tänker på oss  hela dagarna och hur vi ska lösa våra problem och han har fullt upp med att klara ett nytt jobb och hur han ska orka med sina tre barn…Hm jo det går inte förändra andra men när man levt ihop så länge blir man ändå påverkad av den andra personen.  Han tänker annorlunda i många avseenden sedan han träffade mig och jag har såklart påverkats av honom oxå. Sen har vi blivit en sammansvetsad enhet oxå, vi har våra interna saker ihop som är svåra att bryta…Bara det gör att det är svårt att göra slut helt. Varje gång vi har större gräl har han liksom vaknat upp och börjat förstå saker. Men annat har gått i “baklås”och är svårare att påverka/nötas in. Jag pratar med en diakon nu om min relation.Det känns bra och jag får perspektiv. Ja, vi behöver varandra. Det är nog den främsta anledningen till att vi inte gör slut helt. Ingen av oss har riktiga vänner.Ja vi har saker från “förr” som  intressen som är gemensamma och som vi återkommer till. Hur vi har haft det tidigare…jo vi sågs mer tidigare. Det var mer fokus på oss, mer sex, mer längtan till varann när vi inte sågs.Just nu ser det inte särskilt ljust ut. Men jag ser ingen förlust att träffas/höras på telefon heller. Vill ju inte vara ensam jämt och särskilt inte på helger. Då deppar jag ihop! Men vet inte hur jag ska orka med alla besvikelser och negativitet. Skönt att höra att jag inte är ensam!  Berätta gärna vidare hur det går. Vi kanske kan lära oss något av varann. Kram

Jag är fortfarande i mitt förhållande. Och min kille är en mästare på manipulation. I dagens läge är jag inte ens säker på att jag har rätt längre..

Vi har känt varandra sedan vi var tonåringar och umgicks i samma gäng så var han min stora kärlek redan då men på den tiden så rörde det sig bara om sex från hans sida och han hade många tjejer… Vi hade våra separata liv och skaffade barn och familj på var sitt håll men har alltid hållit kontakten och småflirtat via telefon, sms, facebook.

Sedan inledde vi ett riktigt förhållande för ca 1,5 år sedan då vi båda just brutit upp från långa förhållanden i början hade vi det stormigt och jag ifrågasatte hans beteenden , min bästa väninna var den som sa direkt att det var psykisk misshandel. Det gick så långt att min väninna sa att hon vägrade att se på när detta pågick och förklarade att hon fortfarande fanns tillgänglig om jag behövde hjälp att lämna honom men utöver det ville hon inte att vi skulle höras av alls .

Om jag någonsin kommer med kritik eller ifrågasätter honom så vänder han på allt och tar upp saker som hänt för att få mig att se ut som den dålige. Han har vid flera tillfällen talat om hur farlig han är men samtidigt betonat att han aldrig skulle skada en kvinna. Han tar upp det faktum att jag som 15-åring hade ett förhållande med hans dåvarande bästa vän som skäl till varför han aldrig kunde ha ett seriöst förhållande med mig då och får mig att känna mig som om det är jag som legat runt när det är han som de facto legat med hundratals tjejer. Jag trodde till en början när han berättade hur hemsk hans ex var som var otrogen och behandlade honom som skit och som inte ens brydde sig om deras son och dotter som aldrig vill träffa barnen som bor hos honom men jag har börjat tro att det är djupare än så, hon kanske har skäl till att hålla sig undan. Barnen är dessutom lika beroende av honom som jag, så fort han kommer hem så kretsar vi alla kring honom som om han var solen själv.

Är han på dåligt humör kan hans iskyla få ångesten att ta över hela min kropp och själ. Är han glad får han allt att kännas underbart. Men som sagt, han skulle nog aldrig slå mig fysiskt mer än  i sängen där hans mörkare sidor verkar få utlopp och han både kan ta stryptag och örfilar mig under sexakten.

Sakta men säkert har hela min värld blivit han, allt är på hans villkor och jag träffar i princip aldrig några vänner eller familj längre. Jag har fått huvudansvar för hans barn (+mina givetvis)och hushållet och är alltid upptagen eller inbokad med något som rör honom.

Vet faktiskt inte ens längre om det är mig det är fel på eller honom och om jag vill ta mig ur förhållandet eller ej. Känner mig oförmögen att fatta ett sådant beslut och det känns som jag ser mitt liv som på en film, jag anar att något kommer hända men vet inte vad än.. Så precis som flera här skulle jag nog också behöva prata med andra i samma situation där vi kan stötta varandra. Kan vi kanske starta en chattgrupp på discord eller ngt?

 

Jag var ihop med en cover narcissist i 4 år,,, kom på att det var ngt fel för några månader sedan. De är mycket extrema och farliga, utan att det syns och hörs..De pratar skit om dig till andra, medvetet förstör dig och saker” gaslighting”, aldrig deras fel, du hört fel, du misstolkar allting, kan inte ironi,sarkasm, de känner ingen empati. Kom ihåg att de har stannat i utveckling, de är som barn i trotsåldern, innerst inne är de sönderkörda, de kan inte va på annat sätt och de kommer ALDRIG att förändras (om de inte själva kommer på det, vilket händer aldrig. Glöm det och glöm hoppet, gå vidare och säg aldrig till de att du vet vilka de är. Allt du säger vänds emot dig. Du var förälskat i illusion, det gör ont för oss men de skiter i vilket, monsters är de!

Skönt att prata med med ngn om det!

Anonym skrev:

Jag var ihop med en cover narcissist i 4 år,,, kom på att det var ngt fel för några månader sedan. De är mycket extrema och farliga, utan att det syns och hörs..De pratar skit om dig till andra, medvetet förstör dig och saker” gaslighting”, aldrig deras fel, du hört fel, du misstolkar allting, kan inte ironi,sarkasm, de känner ingen empati. Kom ihåg att de har stannat i utveckling, de är som barn i trotsåldern, innerst inne är de sönderkörda, de kan inte va på annat sätt och de kommer ALDRIG att förändras (om de inte själva kommer på det, vilket händer aldrig. Glöm det och glöm hoppet, gå vidare och säg aldrig till de att du vet vilka de är. Allt du säger vänds emot dig. Du var förälskat i illusion, det gör ont för oss men de skiter i vilket, monsters är de! Skönt att prata med med ngn om det!

 

Hej! Befinner mig i ett stormigt äktenskap där min fru visar alla tänkbara symptom på just ”dold narcissism”. Detta har eskalerat ju mer våra liv har flätats samman iomed att vi flyttat samman, skaffat barn o liknade.

Kan hata mig själv för att jag har låtit det gå så långt som det har gjort. När jag tittar i backspegeln så fanns alla varningsflaggor där hela tiden, men kärleken gör en blind. Fullständigt förblindad. Jag har levt på hoppet att det ska vända nån gång. Tyvärr är det nog dött lopp.

Delar gärna mer erfarenheter med dig om du vill, varför vet jag inte riktigt men jag behöver en ventil antar jag.