Social ångest, klarar inte vänskapsrelationer

Hej! Tänkte berätta lite om min sociala ångest och situation. Har alltid tänkt att jag varit ensam om att vara och göra såhär, men i förrgår såg jag en post på tumblr med texten ”having friends is cool but have you ever tried cutting everyone off and disappearing for six months” och det var jättemånga personer som kommenterat ”yes but actually for 1 year” osv och ja jag kan inte veta hur seriösa dem är, det var ju en lite skämtsam text, men blev ändå så förvånad och glad för jag känner mig så ensam och konstig om min situation… så nu tänkte jag höra efter här om det tillochmed kanske finns svenskar med samma erfarenheter? Jag jobbar heltid, går till jobbet varje dag och pratar med kollegorna utan problem. Umgås med min pojkvän och tränar på dansstudio en gång i veckan. Men jag har sådana oerhörda tillitsproblem, usel självkänsla och en historia av social ångest, vilket lett till att jag nu inte pratat med mina vänner på ett år. Jag vågar inte gå in på Facebook och jag vågar inte gilla något på instagram, för jag vill inte att mina vänner ska se att jag ”lever” och skriva till mig. Vet inte hur många oöppnade sms och meddelanden jag har. Jag vågar inte kolla på dem. Är för rädd och skäms för mycket. Vill kunna leva fritt, använda sociala medier och svara dem jag vill svara, men ser ingen väg ut ur det här. Hur kommer man tillbaka efter ett sånt här hemskt beteende? Efter att fullständigt ignorerat och till synes struntat totalt i alla i ett år? Och om jag kom tillbaka, hur ska jag då hantera vänskaper i fortsättningen? När jag är närvarande är jag en fullständig people pleaser. Den tjejen som stod mig närmast innan jag försvann, som jag pratade med varje dag och umgicks mest med, är en tjej jag inte ens gillar! Våra värderingar skiljer sig åt så mycket, vilket jag verkligen haft tid att tänka på det här året. Dessutom respekterar hon mig inte, hon ville prata i telefon med mig varje dag trots att jag sa att jag hade telefonfobi. Så den relationen vill jag inte gå tillbaka till, och hur fan ska det gå till? Jag kan ju inte ohämmat börja vara inne på Facebook utan att svara henne! Så hur fan gör jag det? Måste jag skriva till henne, som jag alltid varit till lags, att vår relation inte var bra för mig? Ni hör ju, folk är till för mycket problem, enklare att bara ignorera alla… men så tråkigt. Vill ju kunna leva mitt liv fullt ut. Inte vara alla till lags, men våga ha en relation med dem jag tycker om.

Jag började gå i terapi förra året för att ta mig ur det här, men slutade, utan anledning egentligen… Tycker ni att det låter som något man behöver gå i terapi för eller inte? Jag har alltid tänkt det, men nu när jag läste på tumblr att det finns folk som gjort likadant, så börjar jag tänka att jag kanske överdriver som tror att jag inte kan ta mig ur det själv?

Jag hade ett år då jag aldrig svarade i telefon mer än för jobbärenden och jag åt inte gröna äpplen. Alla tvångstankar går att komma över. Att du skriver här och beskriver ditt dilemma är steg ett. Vad är det som kan stå i dessa meddelanden som gör att du är rädd för dem? Själv var jag rädd för att någon skulle skälla ut mig för att jag glömt göra något… vad är det för dig?

// KRAM

Hej, tack för ditt svar! ♡ Svarade du som mig inte dina vänner överhuvudtaget den perioden, eller var det bara telefonsamtal du inte svarade på? Det är lite abstrakt men antar att jag är rädd att människorna som skrivit meddelandena ska uttrycka starka känslor som jag inte kan hantera… typ vara ledsna eller arga att jag inte svarat, och att det då ska göra mig så himla orolig och skakig att jag inte klarar av det… har svårt att hantera andras känsloyttringar gentemot mig, antar jag 🙁 att det ska stå att jag är respektlös .. eller att dem ska säga nåt sånt när jag väl svarar..

Anonym skrev:

Hej, tack för ditt svar! ♡ Svarade du som mig inte dina vänner överhuvudtaget den perioden, eller var det bara telefonsamtal du inte svarade på? Det är lite abstrakt men antar att jag är rädd att människorna som skrivit meddelandena ska uttrycka starka känslor som jag inte kan hantera… typ vara ledsna eller arga att jag inte svarat, och att det då ska göra mig så himla orolig och skakig att jag inte klarar av det… har svårt att hantera andras känsloyttringar gentemot mig, antar jag 🙁 att det ska stå att jag är respektlös .. eller att dem ska säga nåt sånt när jag väl svarar..

Ja men vet du vad jag upptäckte att de där otäcka meddelande inte kom – folk var mest glada över att få prata med mig när jag åter började svara på privata samtal. Kanske är det så för dig med?

Kanske… vad gav du dina vänner för förklaring till att du inte svarat? ♡

Att jag tycker det är jobbigt att svara i telefon eftersom jag förväntade mig negativa meddelanden och åtminstone mina vänner förstod att jag hade en period av fobi. Men jag kom på att jag måste sortera bort dem som tog energi från mig eftersom det var dem jag egentligen inte ville prata med och därför uteslut alla som ringde. Jag skaffade mig en telefonsvare för på den tiden fanns inte mobiltelefon som visade vilket nr det var. Så jag skapade mig kontroll på vilka jag pratade med och inte. En enda av mina bekanta fick jag ta “du är en energitjuv” samtal och hon blev jättesur men har hållit sig ifrån mig sedan dess. Numera svarar jag alltid i telefon. 🙂

 

Låter som att du löste det på ett bra sätt, starkt av dig! Tror att det är ett problem för mig med, att det blir ”allt eller inget” – antingen prata med alla, inklusive energitjuvarna, eller inga alls… Att bli mer selektiv är nog en stor del av lösningen, så det låter som att du ordnade det på ett väldigt bra sätt. Får försöka att inspireras av dig.. 🙂

Jag gjorde slut med alla mina vänner när jag separerade. Det har gått sex år nu…Jag tyckte att ingen var bra för mig. Och de jag tyckte om ville alltid boka en tid, eller bestämma när vi skulle ses. Jag klarar fortfarande inte av att bestämma och boka in “vänskapsgrejer”. Jag har dagar där jag försöker hälsa på någon. För att öva. En gång varannan månad kanske. Resten av dagarna är jag bara på jobbet eller med familjen som ofta är på egna grejer eller ensam helt enkelt…

Jag tycker inte att jag duger, hela min “problematik” är trötthet och dåligt självförtroende. Tycker huset är för smutsigt (fast det duger). Så att även om jag övar så kommer jag inte tillbaka….

Ja det finns de som blev sura och arga på facebook och IRL. Men jag väljer vad jag ska svara eller trycka. Och jag är som ett barn, jag skriver på Instagram men sen svarar jag inte i telefon några minuter senare. Men då säger jag att jag jobbade. Om jag vill gilla en fin bild så måste jag få göra det. Annars kommer jag ju bli ännu mer osocial. Jag övar och övar och kämpar och det måste du också göra.  Och vet du varför? Jo för de stunder du träffar någon kanske du blir glad. Tänk på det. Du kan känna glädje igen om du vågar prova.

Tack för att du berättar <3 Återigen, allt handlar om balans – att göra som du gjorde, att göra slut med energitjuvarna för att du ska kunna släppa in och jobba på en bra relation med de som ger dig något tillbaka. Det är det jag har insett nu och försöker hitta fram till… Relationer har liksom aldrig känts som att de är för min skull innan- antingen har jag gett allt till alla tills jag blivit helt dränerad eller stängt in mig helt ifrån alla. Inte sållat bland vilka som faktiskt är bra för mig eller inte, har inte trott att jag förtjänar det.

Det har faktiskt gått framåt för mig sen jag skrev här sist! Jag hörde av mig till en vän, och började vara inne lite på sociala medier igen. Dock hände det som jag visste skulle hända då – den tjejen jag berättade om i min första post, som jag stått jättenära trots att vi inte passar ihop, skrev till mig. Har inte vågat öppna hela meddelandet än, såg bara att det som stod först var att hon hoppas allt är bra med mig och att det känns som hon gjort nåt eftersom jag inte hör av mig.

Jag måste vara stark nu och inte låta vår relation gå tillbaka till det den har varit, och låta henne tro att allt är bra.. jag har skrivit ett meddelande jag funderar på att skicka. Har aldrig gjort något sånt här förut, det är superläskigt för mig, med nödvändigt. Skulle vara jättetacksam om ni ville läsa igenom meddelandet innan jag skickar det, och ge mig feedback på om det låter bra eller inte. Om det är för hårt, eller om jag borde lägga till nåt mer i slutet.

Så här lyder det:

Hej! Hoppas du mår bra också. Du har inte gjort något, jag har ”isolerat” mig från sociala medier och inte läst sms osv på ett år, har precis börjat komma tillbaka lite från det nu. Har dock tänkt en del under den här tiden, på att vi trots att vi stått varann nära under lång tid, kanske inte passar så bra ihop som vänner ändå .. En sak jag tänker mycket på är att vi brukade prata i telefon länge varje dag. Jag har telefonfobi och tycker inte ens om att prata i telefon.. Sen känner jag att vi har lite för olika åsikter i vissa frågor som känns viktiga för mig, en del saker du sagt har skavt i mig men jag har inte vågat säga något .. Samma sak med telefonpratandet osv, jag har inte sagt nej ordentligt för jag har dålig självkänsla. Men har tänkt mycket på senaste tiden och växt i känslan av att jag måste sätta mina egna känslor först. Jag misstänker att om jag sagt nej till att ha telefonsamtal innan, och om jag sagt emot när jag inte hållit med dig om saker tidigare, så hade vi säkert glidit ifrån varann tidigare ändå ..

Tack så jättemycket på förhand om ni ger feedback!! <3

Hej

Jag tycker ditt meddelande är bra.

Har du skickat det, vad fick du för respons?

Jag har börjat fråga mer. Det känns bra. Men jag säger fortfarande inte nej eller förklarar ordentligt. Men jag övar. Nu genom att skriva detta så erkänner jag ju det dessutom 🙂