är det småsint av mig att faktiskt bli ledsen på min sambo när vi är hemma hos hans föräldrar han berättar rakryggat att han blivit beviljad skuldsanering efter 5år av mitt förberedande, tjatande, skällande, älskande, stöttande, och informativa stöttning för att han ska mogna inför tanken att skuldsanering är hans ända chans. När han i somras tog tag i det och sökte. Fantastiskt underbart och jag är så förbannat jävla glad för hans skull men för vår framtids skull.
Men när han ska återberätta detta för sin mor så inleder han med ”Ja men xet sökte och blev beviljad. Så jag pratade med fogden och dom sa det att när xet var färdig med skuldsaneringen skulle resterande skulder falla på honom vilket jag inte tyckte var rätt så jag sökte” ”hade hon inte sökt så hade jag inte sökt” jag ville bara att han skulle kunna säga till sin mor ” eftersom jag har en stöttande och tjatande och envis sambo som hjälpt mig igenom processen” jag blev ledsen för att på pengar fronten har jag inte kunnat liksom bidra med så mkt. Utan mitt stöd och tjat är det jag kunnat göra för att förmå honom ur sin år långa ekonomiska handlingsförlamning. Men nej, prompt skulle han Ge den förtjänsten till hans ex som lämnade honom efter att dom förlorade deras gemensamma hus. Henne.
och jag är så jävla ledsen för hade han bara sagt det så vet jag att hans mor hade tytt sig till idén lite bättre än vad hon gjorde och dessutom kunde jag fått den där guldstjärna i kanten om än för en kort stund.
Och här sitter jag och funderar på om det är småsint??
