Hem > Forum > Relationer > Skilsmässa och panik

Skilsmässa och panik

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • För att göra en kort sammanfattning; min man sen 12 år tillbaka vill inte längre dela liv med mig. Han har vart och är min stora kärlek och min bästa vän. Nu vill han skiljas.

    Förra hösten gick han in i någon form av depression/livskris och stängde mig ute totalt. Han ljög även om en hel del saker som senare uppdagades vi va då för ca 8 månader på väg att skiljas men bestämde sen att vi skulle försöka igen. Allt blev bättre för ett tag tills nästa dipp kom.

    Vi har gått i parterapi i ett par månader och trots det har han inte velat prata framtid med mig eller lova något.

    För några dagar sedan fick jag nog och ställde ett ultimatum om att han skulle säga om han ville fortsätta dela liv med mig eller inte. Svaret blev; jag vet inte. Det sa egentligen allt och då sa jag att om han inte kunde bestämma sig så får vi gå skilda vägar…så nu är skilsmässan ett faktum.

    Nu har jag panik, ångest och gråter hela tiden över hur jag ska fixa allt själv. Vi har en stor gård med massor av djur och driver ett kvalificerat familjehem för män med beroendeproblematik. Jag får panik över att bli ensam med allt ansvar och allt jobb och jag får panik över att förlora min kärlek och min bästa vän. Jag ser inget ljus alls just nu, hur fan ska jag orka??

    Oj, förstår att det är mycket att processa! Också att det en enorm känslomässig kaos inombords.

    Om det finns ekonomiska möjligheter råder jag dig i ett tidigt skede att ta så mycket hjälp utifrån som möjligt med det praktiska – djuren, verksamheten.

    Tänk på dig själv och var så snäll mot dig själv du bara kan!

    Trådstartaren

    Tack så mycket. Ja, ekonomi finns som tur är. Jag ska försöka vara snäll mot mig själv.

    Allt är upp och ner nu, men du kommer landa i det nya. Du kommer komma ut starkare på andra sidan!

    Låter riktigt tungt. Är själv i en utdragen skilsmässa efter 5 år tillsammans, han har velat lämna många ggr. Men nu är det ett faktum, vår relation har varit en berg och dalbana med känslor. Mest beskyller han min familj för att vara rasistiska och tror att allt och alla är emot honom, det gör så ont i hjärtat när det enda jag känner för honom år kärlek…

    Tillbaka till dig, jag är mitt i flytt, pack, städ osv. För han lämnade allt åt mig  tog sina saker och stack. Det har varit tunga dagar, varit hos min syster för stöd. Just det praktiska är så jobbigt när man inte ens kan sova eller andas ordentligt. Men som andra sagt, ta så mycket hjälp du bara kan!! Folk vill hjälpa och kommer hjälpa, och kan du fixa tjänster så gör det. Är skilsmässan igenom? Jag är ju för evigt en som tror på kärlek, om det inte känns helt bortom räddning så tror jag alltid man kan bygga upp det igen. Men känner du att din partner inte ger någon respons så förstår jag dig också.

    Men var så stark du bara kan, och som jag försöker intala mig själv, jag kan verkligen inte ge mer av mig själv nu, min kropp går fysiskt sönder, fått så många biverkningar av långvarig stress. Livet är för kort för att inte levas. Din man verkar ha många problem att hantera med sig själv, precis som min man. Då reagerar de med att tro att det är alla andra det är fel på, och tror att de mår bäst utan sin partner. Istället för att bearbeta sina demoner.

    Jag är så ledsen för alla kvinnor som kämpar där ute! Skickar stor kram till alla!

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.