Hem > Forum > Relationer > Skilsmässa nära

Skilsmässa nära

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 17 totalt)
16
  • Trådstartaren

    Nu är det kokta fläsket kört. Nu känns det som det blir skilsmässa. Hur blir det med barnen, ekonomin, frågorna är många jag är så confused 😣

    Hej! Jag förstår att du är confused, att skiljas är inte lätt för någon.

    Får man fråga vad det är du tänker på angående barnen?

    Jag själv är en 16 årig tjej som har skilda föräldrar, sedan ca 1,5 år tillbaka. Kanske kan jag svara på någon fråga om hur det är att vara barn till skilda föräldrar? Eller någon känsla från barn-perspektivet under skilsmässoprocessen? Eller något helt annat. Vill du fråga något, feel free to fråga! Jag delar mer än gärna med mig av mina egna ”erfarenheter”. Och om du funderar på något, feel free till att skriva här!

    Det är aldrig enkelt att gå igenom en skilsmässa, varken känslomässigt eller praktiskt. Massor med frågor som dyker upp och det kan kännas övermäktigt att hantera allt det nya. Det kan hjälpa mycket att skriva och tillåta sig själv att må dåligt och låta det ta tid. Det är bara att fråga på, det finns många som upplevt samma sak, ur olika perspektiv.

    Trådstartaren

    Hur gammal var du när dina föräldrar skilde sig? Hur mådde du då? Har själv ingen erfarenhet av detta då mina föräldrar har hållt ihop i över 40 år.

    När jag separerade såg jag det som ett oerhört misslyckande, det tog lång tid att acceptera att det inte blev som jag hade önskat. Det var otrohet inblandat och jag mådde väldigt dåligt av allt runtomkring. Mina föräldrar har varit gifta i många år så jag hade ingen erfarenhet av skilda föräldrar eller att leva i bonusfamilj så det var tufft att inse att det var så det skulle bli. Det är inte lätt att försöka hitta nya sätt att hantera saker på när det är mycket känslor som dyker upp. Jag tror på att prata om hur man känner, det har hjälpt mig mycket. Låt det ta tid, det är svårt att skiljas och du måste få må precis som du gör.

    Nu blev det här kanske lite rörigt men jag hoppas du förstår hur jag menar. Jag vet hur turbulent det kan vara.

    Hur gammal var du när dina föräldrar skilde sig? Hur mådde du då? Har själv ingen erfarenhet av detta då mina föräldrar har hållt ihop i över 40 år.

    (Jag har bytt konto/namn, men är samma person som Indigo Qevimi)

    När mina föräldrar flyttade isär var jag 15, men när de skiljdes var jag 14. De bodde ihop ca 1 år efter att de gjorde slut och tills vi flyttade. I höst är det 2 år sedan de gjorde slut men de står fortfarande som gifta på pappret. Mao, mina föräldrar är fortfarande vänner och har nog faktiskt inte haft ett enda bråk genom processen.

    Jag har mått dåligt väldigt länge, sedan jag var typ 7 år. Det är mycket som ligger bakom, bland annat mobbning. Och samtidigt som mina föräldrar separerade blev mormor sjuk (hon dog tidigare i år, strax efter att vi hade flyttat) så det mesta är rätt rörigt i mitt huvud och det är svårt att veta vad som är vad. Jag tänker vara helt ärlig nu, så det kanske låter lite brutalt. Men jag ser inte meningen med att försköna något… just då de berättade minns jag att jag mådde dåligt, väldigt dåligt. Jag ville inte leva för att allt var så jobbigt, jag har alltid haft jättesvårt för förändringar. Fixar inte snabba förändringar och att helt plötsligt bo på två ställen är ju en rätt stor förändring. Jag tror att jag hade väldigt svårt att ”acceptera” det. Jag ville inte acceptera det och försökte hålla det hemligt, medans mina föräldrar ville berätta för allt och alla. Här önskar jag att de hade lyssnat på mig, att de inte hade berättat och att de inte hade pratat öppet om det som de gjorde. Det gjorde det bara jobbigare, då det genererade massa frågor från tidigare mobbarna för att det var så kul att provocera.

    Men att må dåligt över sina föräldrars skilsmässa, skulle jag inte säga är speciellt konstigt egentligen. Så som förälder tycker jag inte att du ska ta det personligt. Jag sa massa elaka saker till mina föräldrar, bland annat att jag hatade deras val, hatade allt och alla, att alla var elaka mm. Utan att egentligen mena det. Det jag menade var att jag var arg och ledsen för att det inte längre var ”mamma och pappa” utan nu mer ”mamma” och ”pappa”.

    Jag vet inte om du vill ha några tips? Men skriver en sak till i alla fall: LYSSNA. Lyssna på dina barn. Vill de prata, LYSSNA. Säg ALDRIG ”nej inte nu” eller ”vi tar det en annan dag” utan lyssna. Att prata om jobbiga saker är sååå mycket svårare än alla vuxna kan tro, och när man väl öppnar sig och försöker inleda en konversation om det så har man samlat mod länge. Att då få svaret att ”pappa hinner inte” eller ”mamma orkar inte” eller liknande – det sårar. Och det gör även att man (i alla fall JAG) tappar förtroendet. Hur ska jag våga gå och prata om något jobbigt med någon som inte orkar/vill/hinner lyssna? Det kanske låter jättefånigt, men för mig har det varit jätteviktigt. Och svara på frågor, vill barnen fråga – svara efter förmåga. Säger de ”varför skiljer du och mamma er?” kanske det inte är lämpligt att säga den ”riktiga” anledningen, men säg något annat. Tex ”mamma och pappa är inte kära längre, vi är bara kompisar” eller ”mamma och pappa är för olika för att kunna bo ihop, men vi älskar er fortfarande”. Visa jättemycket kärlek, säg att ni älskar barnen och att de fortfarande betyder jättemycket för er som föräldrar. Att helt plötsligt ha mamma och pappa på olika ställen är konstigt, jobbigt, förvirrande och hjärtskärande. Givetvis är alla olika, och du känner dina barn mycket bättre än vad jag gör, så vissa av sakerna jag rabblat upp kanske inte passar er alls. Men det kan bara du avgöra.

    Vill även tillägga att det BLIR bättre. Oavsett hur det känns nu. Och ni är INTE misslyckade som föräldrar. Ni är fortfarande ”mamma” och ”pappa”, bara inte ”mamma och pappa”. Men all reagerar olika, att reagera med ilska är inte konstigt. Inte heller med ledsamhet, kärlek eller till och med glädje. Jag har aldrig sett mina föräldrar som misslyckade, i alla fall inte pga deras separation!

     

    Oj, så rörigt detta blev. Ursäkta… hoppas det går att förstå vad jag skrivit. Feel free att skriva mer, och fråga om du undrar! Jag är helt öppen för att svara för det varit och är för mig som barn med skilda föräldrar! Det är bara kul om mina ”erfarenheter” kan hjälpa någon annan 🙂

    Trådstartaren

    Hej tack för svar allihopa, ja mina barn är 2 och 6 så 6åringen kommer ju fråga mycket, tar till mig allt ni skrivit och tackar så mycket, vet att ni har era egna problem, skönt att kunna prata ur sig, är ingen annan än min fru och jag som vet att vi har problem så kommer nog komma som em chock för alla om de blir skilsmässa.

    Hej tack för svar allihopa, ja mina barn är 2 och 6 så 6åringen kommer ju fråga mycket, tar till mig allt ni skrivit och tackar så mycket, vet att ni har era egna problem, skönt att kunna prata ur sig, är ingen annan än min fru och jag som vet att vi har problem så kommer nog komma som em chock för alla om de blir skilsmässa.

    Jag och min bror var 14 och 10 när mamma och pappa separerade. Ja, sexårigen kanske frågar en hel del, men det är ju inte så konstigt egentligen. Det dyker ju upp en hel del frågor i samband med större förändringar. Men jag är 99% säker på att dina barn ändå kommer ta det bra och de kommer fortsätta älska er ändå!

    Mina föräldrar hade inte heller berättat åt någon att de hade problem, så när helt plötsligt vårat hur var ute till salu kom det som en chock för många… men de flesta tog det ändå väldigt bra! Många respekterade oss och pratade inte om skilsmässan om vi sa att vi inte ville tala om det.

    Men pga mobbningen och de som varit elaka och att jag bodde granne med en av dem, så blev det ändå väldigt snabbt en stor löpeld på min gamla skola. Så det var ju… jobbigt. Där hittades det även på saker som att mina föräldrar bråkat med varandra jättemycket och att pappa varit otrogen mot mamma mm… jättekul att höra från andra ”ja din pappa har ju varit otrogen så hur kan du fortfarande gilla honom?” ehh… nä han har inte varit otrogen. Tyvärr tror jag att det är vanligt att det börjar spridas runt rykten på detta viset, och jag tror att det är lättare att undvika om man är helt öppen från första dagen man berättar. Om du och din fru kan kommunicera så försök komma överens om något ni kan säga till alla. Tex ”våra känslor för varandra är slut” och säg det till alla ytligt bekanta/alla andra med för den delen (närmare familj tex kan man ju prata mer med senare om man VILL). Då finns det en ”anledning” (även om det inte ska behövas någon…) till separationen och ryktesspridningen lär bli mindre eftersom ”alla vet” sanningen.

    Skittråkigt att detta ska behövas, men jag tror att det skonar er alla att minska ryktesspridningen… man behöver ju inte totalljuga utan att tex säga att känslorna för varandra är slut är ju inte någon lögn, för känslorna är ju faktiskt slut om man separerar. Men sen finns det säkert massa andra saker man kan säga istället som är ”bättre” och ni vet själva vad som är bäst för er!

    Javisst har vi alla våra problem, men det är ändå skönt att skriva i andras trådar och kunna dela med sig av egna erfarenheter. Det är ju det det går ut på – vi stöttar varandra i varandras problem.

    Trådstartaren

    Ja absolut klokt skrivet av dig. Om man blir så arg att jag ligger o snoozar en kvart xtra tex o andra vardagsgrejer, tror ja inte de är hela problemet, ibland glider man ifrån varandra helt enkelt, säger inte jag är perfekt har många brister men kör på så gott jag kan o försöker bidra med det jag kan, men mu känns det dom man är ett hatobjekt och jag har inga svar på hur ja ska lösa det så de känns som det är kört. Jag är ledsen att du böivit utsatt för mobbning det är hemskt alla borde respektera alla o alla är olika❤️

    Ja absolut klokt skrivet av dig. Om man blir så arg att jag ligger o snoozar en kvart xtra tex o andra vardagsgrejer, tror ja inte de är hela problemet, ibland glider man ifrån varandra helt enkelt, säger inte jag är perfekt har många brister men kör på så gott jag kan o försöker bidra med det jag kan, men mu känns det dom man är ett hatobjekt och jag har inga svar på hur ja ska lösa det så de känns som det är kört. Jag är ledsen att du böivit utsatt för mobbning det är hemskt alla borde respektera alla o alla är olika❤️

    Tack. Oj, jag måste erkänna att jag kan också bli arg om någon snoozar, jag är stora sömnproblem och är extremt lättväckt. Jag kan inte somna om när jag blir väckt, så om någon skulle ligga och snooza skulle det väcka mig och jag skulle inte kunna somna om alls sedan (chansen finns ju att jag vaknar ändå, men tex fem alarm skulle definitivt väcka mig, medans ett alarm inte skulle väcka mig på samma sätt – det är svårt att förklara…). Men detta skulle jag i så fall säga snabbt, alltså att jag är lättväckt och bara måste få sova vidare när jag väl sover – dvs det skulle inte vara något som kommer helt plötsligt out of the blue.

    Äh, vi alla har våra brister. Men att du har blivit ett hatobjekt känns ju inte okej så klart. Det är ofta svårt att lösa något om man bara är en som sas vill lösa problemet. Jag håller med om att alla borde respektera varandra. Då skulle världen bli en bättre plats och många skulle slippa men för livet pga mobbning, krig, konflikter, hot etc.

    Jag skulle inte orka att bli väckt tidigt för jag behöver min sömn.Min kille sover sällan hos mig på vardagar för han vill gå upp väldigt tidigt för att hinna alla bestyr med dusch frukost osv och han har långt till jobbet.Vi ses på vardagarna oxå men sover sällan hos varann då.Jag har förstått på andra att det är ett ovanligt ”upplägg”.Men jag har insett att det inte tär lika mkt att leva så här. Har varit sambo tidigare och det kunde tidvis vara påfrestande med allt man måste dela. Det slipper jag nu.

    Trådstartaren

    Jag tror särbo kan vara mycket till fördel oxå men nu när man är gift och har barn känns det som det bara finns 2 alternativ, hålla ihop eller skilja sig och flytta isär .

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 17 totalt)
16

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.