<span style=”font-family: Catamaran, sans-serif; font-size: 10.5pt; background-color: #dce8ed;”>Hjälp mig, jag skadar mig själv min familj och är en svag människa, jag är ett vrak. Jag lever i en relation med en kvinna sedan 18 år, vi har 2 barn 7,3 år och ett till påväg. Vår relation har sällan varit bra och detta är pga mig. Jag inser att jag i alla år har stannat kvar i relationen pga rädsla för att lämna. Jag har egentligen inte utvecklats som människa sedan jag bodde hos mina föräldrar och träffade denna kvinna. Jag är fortfarande ett barn som inte tar ansvar, lider av social fobi tex så har aldrig i mitt liv skapat sociala hållbara relationer. Jag klarar inte av att ta omhand om barnen eller uppfostra dem på egen hand. Åren har bara rullat på.</span>
<p dir=”ltr” style=”margin: 0pt 0px; padding: 0px; outline: 0px; border: 0px; font-family: Roboto, sans-serif; font-size: 15px; background-color: #dce8ed; line-height: 1.38;”><span style=”margin: 0px; padding: 0px; border: 0px; font-size: 10.5pt; font-family: Catamaran, sans-serif; vertical-align: baseline;”>Har därför byggt upp mitt liv kring min familj som är det enda jag har. Vi bor på en bondgård med djur och hästar som jag låtsas tycka om för att få vara en del av familjen. Men det är en lögn och jag klarar det inte mer. Min fru tror jag lider av depressioner pga jobb eller genetik. Mina barn påverkas av att jag jämt mår dåligt, dem är osäkra och otrygg för deras far mår dåligt, min relation till dem blir allt sämre. Min fru mår dåligt för jag sällan visar närhet och omtanke tillbaka (detta pga jag bara mår dåligt och har skuldkänslor mot att jag stannar kvar av rädsla)</span></p>
<p dir=”ltr” style=”margin: 0pt 0px; padding: 0px; outline: 0px; border: 0px; font-family: Roboto, sans-serif; font-size: 15px; background-color: #dce8ed; line-height: 1.38;”><span style=”margin: 0px; padding: 0px; border: 0px; font-size: 10.5pt; font-family: Catamaran, sans-serif; vertical-align: baseline;”>Men att lämna är också helt otänkbart för mig. Trots år av terapi, kontakt med sjukvårt och samtal lyckas jag inte ändra den jag är, allt är vara ytterligare bevis på att jag inte klarar av att förändra mig eller min situation. </span></p>
<br style=”font-family: Roboto, sans-serif; font-size: 15px; background-color: #dce8ed;” /><span style=”margin: 0px; padding: 0px; border: 0px; font-family: Roboto, sans-serif; font-size: 15px; background-color: #dce8ed;”><span style=”margin: 0px; padding: 0px; border: 0px;”>
</span></span>
<p dir=”ltr” style=”margin: 0pt 0px; padding: 0px; outline: 0px; border: 0px; font-family: Roboto, sans-serif; font-size: 15px; background-color: #dce8ed; line-height: 1.38;”><span style=”margin: 0px; padding: 0px; border: 0px; font-size: 10.5pt; font-family: Catamaran, sans-serif; vertical-align: baseline;”>Att lämna innebär att jag överger mina barn eftersom jag inte klarar av att ta omhand om dem, att jag skulle leva i ensamhet resten av livet eftersom jag på djupet inte klarar av att skapa relationer. Detta har jag likställs med att jag kommer ta livet av mig en tid efter separationen och det skulle inte barnen må bra av. Ni hör hur sjuka tankar jag har, jag borde lämnat för länge sedan och ju mer tiden ju svårare blir det. Nu med ett till barn påväg? vad gör jag bäst i? Att berätta nu eller vänta eller försöka fortsätta? Stackars min fru och barn som lever med mig, självhatet är enormt, rädslorna är enorma. Situationen är absurd. Men utgå från att jag är ett barn som är rädd, rädd att förlora sin familj och gör allt för att stanna kvar eftersom jag inte överlever ensam.</span></p>