Hem > Forum > Relationer > Självmordsbenägen pojkvän – jag är allt han har

Självmordsbenägen pojkvän – jag är allt han har

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    Hej.

    Jag vet inte vad jag ska göra. Min pojkvän kommer från ett annat land och jag är den enda han har i Sverige. Han har dessutom blivit arbetslös. Kontakten med familjen i hemlandet är dålig, eftersom han gång på gång har skapat problem för dem med tidigare missbruk. Jag misstänker att han lider av borderline.

    Vi har varit tillsammans i ett halvår. Allt började bra och han var världens finaste människa, men sedan han förlorade jobbet och därmed inte vet om han kan stanna i Sverige har allt gått utför.

    Han har lånat pengar av mig och nu står vi med 1200 kr som ska räcka till nästa lön. Han är djupt deprimerad. Vill inte göra någonting alls, knappt ens prata med mig. Jag försöker ge all närhet jag kan men han föser bort mig. Vi bråkar mycket om pengar då jag vill planera så att vi ska klara oss medan han ”vill köpa det han har lust med”. Senaste turen till matbutiken slutade med att vi gick hem utan att köpa någonting alls efter att jag sagt att vi inte har råd med nachos och han blev arg.

    Han blir ofta arg och tycker att jag beter mig dåligt. Ofta är det min ton eller mitt ansiktsuttryck som gör honom arg, för han ser väl att jag inte mår bra och får ångest av det. Jag fattar att det är hans depression som talar, att han inte tänker klart. Men hur mycket ska jag stå ut med? Jag har sagt till honom att han måste söka hjälp om vi ska kunna vara tillsammans. Han fick en tid på vc, men struntade i att gå.

    Han gör absolut ingenting om dagarna, för han orkar inte. Jag är nu hemma hos mina föräldrar efter att vi bråkat och jag har sagt att han måste söka hjälp och åtminstone börja gå en kort promenad varje dag. Han fattar inte. Pendlar mellan ”Farväl, vi är färdiga” och ”kom tillbaka jag saknar dig, vi ska klara allt”.

    Jag tror inte att det här kommer kunna bli någonting. Även om han skulle bli frisk så har min trygghet försvunnit helt. Mina vänner säger att det ser ut som att jag åldrats tio år.

    Men hur ska jag göra, rent praktiskt? Jag skäms så otroligt mycket över att jag lånat honom pengar och jag vill inte berätta det för mina föräldrar.

    Han har två självmordsförsök i bagaget och risken att han gör det på riktigt nu, om jag lämnar honom är så stor. Jag har funderat på att skriva till hans syster, men han skulle se det som ett enormt svek och jag vet heller inte vad hon skulle kunna göra, eftersom hon inte är i Sverige.

    Usch.

    Din situation låter riktigt svår. Det är en hemsk börda du har valt att bära. om du bortser från att höra av dig till hans syster så finns det fler alternativ.

    Jag har varit i en liknande situation men då i din pojkväns skor. Jag kan inte säga att det var precis likadant för alla situationer och människor är unika. När jag mådde som värst och inte bidrog med något till hemmets ekonomi eller skötande så köpte jag mycket läsk och godis. Nu i efterhand så är det lätt att se hur vilse jag var. Efter mycket stötande och lång tid av ångest, självmordstankar och nederlag så hamnade jag faktiskt på missbruksavdelningen för konsultation två gånger i veckan. Det var dock en dålig lösning från min sida då jag vägrade läggas in på akutpsyk-avdelningen. Jag kände tillräckligt stor skam som det var tyckte jag då och tvångsvård var det inte tal om. Min dåvarande sambo klarade inte alls av mig och visste inte hur hon skulle vara ett stöd. Liksom din pojkvän reagerade jag på minsta min och blev arg i min oförmåga att visa den sorg och ledsamhet jag kände. Nu 4 år senare har jag äntligen börjat slita mig ur min depression på egen hand. Alldeles för sent i min mening. Jag var inte alls mottaglig för det då men hade jag haft min sambo vid min sida som sagt att det var okej, så hade jag gått med på att skrivas in på akut-psyk och fått den hjälp som jag så desperat behövde. likadant var det med sociala myndigheter.

    Jag berättar detta för att det kanske är liknande för din kille. Och jag tror att han antagligen kommer ha svårt att visa det, men om du följer med honom till de instanser som finns i samhället där han kan få råd och stöd, så kommer han tacka dig evigt efter.

    Bara du vet exakt hur allt ligger till och bara du kommer vara där hur det än löser sig.  Men jag ville bara berätta vad jag önskat att min tjej gjort för mig när jag var i en liknande situation.

    Hoppas innerligt att det går bra för er båda och att denna perioden går över snart. Var försiktig med ditt hjärta och ta hand om dig själv 🙂

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.